Sanguine {Twilight FanFiction}

Supperbra kapitel!!

Skriv mer, jag gillar den här berättelsen. =)

Vill ni redan ha kapitel 5?
Har hela kapitlet klart på WordPad. Håller på med kapitel 6 ...

MER MER MER MER MER MER!!!!!!!!!

JÄTTEBRA!!!!

Får jag fråga en sak? Jo. Är Cullens med i berättelsen något....?

Jättebra fråga Hermione 1234!
Nej, tyvärr, men om du undrar varför det är en twilight fanfiction, så är det för att vampyrerna är som dem i twilight. T.ex. att de glittrar i solen och dricker djurblod.
Om du vill kan jag nog blanda in Cullens lite senare ...

Kapitel 5


Jag reste mig upp och kramade henne.
Jag kände en doft från henne. Det luktade skog, och något ljuvligt som jag aldrig känt förr.
"Vad är det som luktar?" frågade jag henne.
"Åh ... förlåt, jagade på vägen hit" svarade hon.
"Nej, det luktar något annat. Det luktar skog"
"Ja, jag jagade i skogen. Vart annars?"
Jag fattade inte.
Hur många människor fanns det i skogen?
"Vi kommer snart till det, Crozelle" sa Thomas bakom mig.
"Åh! Har ni börjat utan mig?" sa Rubella besviket.
"Lugna dig, vi har inte pratat om så mycket" sa Thomas lungt.
Jag satte mig stelt i soffan igen.
Rubella gjorde samma sak.

Thomas berättade lite mer om hur han och Inez träffades.
"Det var efter jag började med djurblod. Jag har aldrig smakat människoblod. Jag blev biten mitt i skogen, så när jag vaknade var det bara djur i närheten. Jag var flera dagar ifrån min stad, så jag kastade mig på det första djuret jag såg"
Han gjorde en paus och tittade länge på mig.
Det hände igen. Jag hade ingen kontroll över min kropp längre.
Jag reste mig hastigt upp och snurrade ett varv.
"Vad...?" började jag.
"Vissa vampyrer har en särskilld förmåga" förklarade han.
Jag satte mig ner igen när jag kunde.
Rubella kunde inte hålla sig längre.
Hon såg ut att explodera.
"Thomas? Kan jag få berätta nu? frågade hon. Han nickade.
"Men det blir en lång historia" sa han, men Rubella ignorerade honom.
"Du vet den kvällen vi träffades? Innan du kom in i kaféet hörde du något, ellerhur?" Jag nickade.
"Du kanske vet det, men det var inte en varg" fortsatte hon.
"Jo, det var det. Vad annars skulle det vara?" sa jag.
Jag visste att det var en varg. Inget annat djur ylade på ett sånt sätt. Men det var något konstigt med den. Jag hade varit rädd för den.
"Vad har det med saken och göra" frågade jag när jag inte kom på något annat att säga.
"Ha tålamod" sa Thomas.
Rubella suckade.
"För några hundra år sedan blev det krig. Inte bara ett krig, ett vampyrkrig" Hon gjorde en paus.
Thomas nickade åt henne.
"Det var våran familj mot en annan familj" fortsatte hon.
"Vi kan prata om kriget sen, berätta bara i slutet" sa Thomas.
"Vi behövde hjälp. De hade slitit sönder både Thomas och Ethan, men inte hunnit bränna upp deras kroppar, så de pusslades ihop igen"
Hon gjorde ännu en paus.
"Vi hade slitit sönder och bränt upp 4 stycken i deras familj.
Men de var ändå mycket mer än oss, och starkare eftersom de levde på människoblod.
Inez har otrolig hörsel, och hör flera mil bort.
Plötsligt slutade hon att slåss, alla slutade också då såklart.
Thomas frågade vad hon hade hört, hon viskade så lågt till honom som det gick: Vargarna."
"Fortsätt!" befallde jag henne. Hon nickade fundersamt.
"Den andra familjen backade undan, bort från kriget, medan vi stod samlade vid Inez.
Vi frågade henne om och om igen om hon hörde något mer, men hon ville inte svara.
Några minuter efter kom en främmande man ut från skogen. Han hade bara slitna byxor på sig, trots att det var slutet av januari.
Den andra familjen flydde därifrån, men vi stannade kvar"
Hon började låta hes även om det inte var möjligt. Jag var så uppslukad av berättelsen och bilderna framför mig av den mystiske mannen, att jag knappt märkt att Thomas hade lämnat rummet.
"Mannen var en varg. En varulv.
Jag var skräckslagen. Jag ville fly därifrån som den andra familjen. Bakom mannen visade sig en flock av gigantiska vargar. De kom närmare och närmare, ända tills en fruktansvärd doft nådde fram till oss. Jag höll för näsan, och de andra gjorde samma sak. Till och med mannen"
"Kom fram till saken" sa Thomas otåligt bakom mig. Jag undrade om han hade stått där hela tiden.
"Inez pratade med mannen medan jag och de andra såg till att de andra inte skulle gå till attack.
Mannen kollade iriterat på mig efter ett tag.
Han sa att jag skulle sluta.
Jag undrade vad jag skulle sluta med. Alla vargarna och alla i min familj stirrade på mig.
Mannen och Inez pratade lågt med varandra.
Inte ens jag kunde höra vad de pratade om ..."
Hon såg in i mina ögon.
"Jag har en förmåga. Alla varulvar i min närhet släpps in i mitt huvud, ser vad jag ser och hör min inre röst. Nu har jag lärt mig att kontrollera min förmåga mer, men de stör sig fortfarande på det ..."
"Fortfarande? Umgås ni med dem?" frågade jag skräckslaget.
"Tja ... dem hälsar på då och då ..."
"Thomas?"
"Ja?" svarade han snabbt.
"Har du en förmåga?" frågade jag nyfiket.
"Jag visste att du skulle lista ut det själv!" sa han lyckligt.
"Vad är din förmåga?"
"Jag kan styra andras kroppar och känslor. Som idag på kaféet. Du kunde inte riktigt bertämma själv vad du skulle göra?"
Jag undrade om jag hade en förmåga.
"Vargarna kommer till vårt hus ibland. Vi jagar tillsammans ibland, men de flesta gillar inte att vi är vänner"
"Hur många är dem?" undrade jag.
"Jag vet inte precis, men typ 10 stycken"
Rubella och Thomas pratade med ögonen. Det var mycket förvirrande.
"Kan Thomas och jag stanna här ett tag?" frågade Rubella tillslut.
"Ja ... hur länge? Jag måste jaga igen imorgon ..."
"En vecka?" undrade Thomas.
"Och oroa dig inte! Vi lär dig att jaga på det riktiga sättet!" sa Rubella stolt.

Supperbra kapitel!!

jättebra *bevakar*

Kapitel 6


Jag kollade ut genom fönstret. Det var morgon.
Rubella och Thomas satt i vardagsrummet.
Jag satt i mitt sovrum och tänkte igenom hela den här varulvssaken.
Rubella och Thomas skulle lära mig att jaga idag. Vi skulle ut i skogen och leta efter djur.
Det verkade mer spännande än att bara ha alla människor serverade.
Jag gick in i vardagsrummet.
Thomas och Rubella väntade på mig.
"Är du klar?" frågade Rubella hoppfullt.
"Inte riktigt än ... jag måste byta om" sa jag och Rubella himlade med ögonen.
Jag backade in i sovrummet med ursäktande min.
Jag valde några enkla, men dramatiska kläder. Jag lät håret vara, ruffsigt och utsläppt.
Jag skulle säkert ändå fastna med
håret i träden i skogen.
Jag hade inte varit i skogen under hela mitt vampyrliv.
Jag hade inte haft något att göra där, men nu hade jag det.

Rubella och Thomas stod och väntade på mig fortfarande när jag kom in i vardagsrummet.
"Är du klar nu?" frågade Rubella.
"Nej ... jag måste äta frukost" skämtade jag.
"Bra, då kan vi gå!" sa Thomas.
Thomas mobil ringde från hans jackficka. Han drog snabbt upp den och svarade.
"Ja?"
"Hm ... Låt mig få prata med Inez" sa han. Det tog några sekunder innan han pratade igen.
"Varför ska ni jaga idag igen? Ni jagade ju igår"
"Vi klarar ju av det varje gång" Den här gången tog det nog en hel minut innan han pratade igen.
"Jaha ... jag är där om tre minuter"
Han la på.
"Ru, du får göra det här själv. Inez ... vi ska ut och jaga igen"
Rubella såg förvånat men ändå lyckligt på honom.
"Tack!" sa hon som om hon just fått värdens bästa julklapp.
Thomas försvann ut genom dörren på mindre än en sekund.
Rubella var fortfarande överlycklig.
"Ska vi gå?"
"Ja" svarade jag lika lyckligt som henne.

Rubella fick ett försprång eftersom hon skulle visa mig vägen till skogen där hon brukade jaga med hennes familj.
Resten av familjen Sanguine skulle jaga i en annan skog.
Rubella var en aning snabbare än mig, så jag ökade farten.
Vi behövde vara springa några kilometer.
Det skulle ta ungefär tio sekunder.
Rubellas röda hår fladdrade i motvinden.
Hennes ben rörde sig lika smidigt som mina.
Rubella stannade vid ett övergångsställe.
Vi var mitt ute i trafiken.
"Har vi gått fel?" frågade jag henne.
"Nej, men vargarna var på vårt vanliga ställe.
Vi får ta en annan skog ..."
Bra. Jag ville inte ha någonting att göra med de där monstrerna.
Fast det var väl ganska svårt att undvika resten av "livet".
När alla bilar var urvägen gick vi i trög människotakt öven vägen.
Människorna stirrade fundersamt på oss. De undrade nog vad två av universums vackraste kvinnor gjorde i en liten småstad. Med de kollade nog mest på våra ögon. Rubella med sina guldgula och jag med mina mörkröda.
Sedan började vi springa igen.
Rubella stannade en gång till.
"Är vi framme nu?"
"Ja, och vi har tur. Det finns tre stycken pumor en kilometer österut"
Det var något som luktade. Det var säkert pumorna, för det luktade inget annat.
"Kom ihåg att djur flyr när de får syn på dig. Jag kan visa dig först"
"Inget mer jag behöver veta?"
"Hmm ... Om pumorna attakerar dig ska du dricka dem, inte brottas. Det misstaget har många ... Ska vi gå då?"

Det luktade gran och koda i skogen. Jag kunde höra varenda fågel i skogen.
Rubella var smidigare än jag. Hon hoppade över stockar som jag snubblade på.
En lukt tvingade sig in i min näsa. Det luktade violer och honung.
"Rubella?" viskade jag.
Jag hade stannat. Rubella dök upp framför mig.
"Jag tar den" sa hon.
Hon gjorde en snabb volt i luften och landade på fötterna.
Allt hände snabbt.
Ett morrande, ett hopp och en död. Rubella hade dödat puman genom att knäcka nacken på den.
Hon log mot mig.
"Så ska du göra! Men du ska dricka och helst inte knäcka nacken"
"Varför drack inte du?"
"Tja ... jag är inte törstig. Det är något fel på mig. Jag blir törstig väldigt sällan"
"Det är inget fel på dig, Rubella" sa jag tröstande.
"Så det är fel på alla andra vampyrer i hela världen?"
"Det finns inga rätt eller fel när det gäller vamyrer" sa jag. Och jag hade sant.
Vampyrer var inget. Bara levande döda som skapade problem och otrygghet.
"Crozelle?"
Jag tittade upp från marken.
"Bakom dig, åtta meter"
Jag struntade i att göra en volt och bara vände mig. En puma smög omkring bland buskarna ungefär åtta meter bort.
Rubella nickade mot mig.
"Nu" viskade hon, och i samma ögonblick susade jag fram mot den farliga puman.

superduper

AWESOME kapitel!!