Mörkertronen

*bevakar* Awesome hittills!

XD Nu är jag GLAD!!

Haha x) Längtar efter fortsättningen! ^^

Kapitel 3 - Hans återvändo

"Herregud ... jag har mycket jobb framför mig ... " suckade en högrest man med en tjock, svart päls över axlarna medan han gick fram mot flickan under trädet som just svimmat.
Hans ansikte var otydligt och omgavs av tjocka, svarta skuggor som spelade runt hans kropp likt en svart gloria. Under den märkliga manteln kunde man ana till synes svarta kläder med silvertrådar som lekte fram mönster och syntes tydligt i det svarta tyget. Vid bältet hängde ett tungt, otympligt svärd vars skida var - precis som kläderna - svart med silverinristningar. Handtaget pryddes med nästan osynliga små, blänkande stenar och skidan på svärdet var fullt med hack efter mycket användning.
Mannens ögon var gnistrande silver och det enda man kunde se tydligt i ansiktet. Han ställde sig bredvid flickan och tittade ner på det unga ansiktet som var blekt av skräck efter att ha sett pojken i trädet. Mannen skrattade tyst. Simpla människor var så svaga.
Men hans skratt försvann tyst när han blev påmind av att hon var hans dotter. Och hon var svag. Han suckade tyngre den här gången. Hon hade så mycket att lära. Varför skulle hon vara tvungen att vara äldst?! Hennes mindre halvbror skulle bli en så mycket bättre regent. Men regler var regler. Den äldsta var den enda som kunde bli krönt och på så sätt bli monark.
Mannen gjorde ett frustrerat ljud och var nära att sparka till tonåringen som låg på marken framför honom. Vad var hennes namn nu igen? Vad hade den där fördömda kvinnan sagt att hon hette?
Han hånlog åt sig själv när han tänkte på hur det slutat för lilla Madeleine. Åh, vad hon hade försökt leka hjälte. Rädda sin dotter. Ha, han hade enkelt kunnat ta henne hursomhelst!
Mannen tittade återigen ner på sin dotter. Hon hade mörkbrunt hår som nästan lutade mot den svarta nyansen och huden var smått solbränd.
"Otroligt, till och med hennes utseende är en skam." mumlade mannen.
Mauras gråa ögon slogs upp.

"Vad sägs om att du istället försvinner så klarar jag mig själv och min halvbror tar över istället? Det löser ju allt."
Hennes far skrattade. Ett elakt, ondskefullt skratt som naglade sig fast i hennes minne för evigt.
"Om det bara var så enkelt." väste han fram och tittade henne rakt i ansiktet. "Du förstår, endast den äldsta kan krönas."
"Vad är det för korkade regler!?" kunde Maura inte hindra sig själv från att utropa.
Hennes far tittade genast på henne som om hon var ohyra som bara störde honom och som han gärna ville förvandla till stoft.
"Det är ingen regel, din irriterande idiot, det är en säkerhetsmekanism så att ingen annan kan sätta sig på tronen. Och det är nåt både du och resten av De Fyra Rikena får respektera!" väste han fram i en mördande ton. "Och sluta fråga protestera utan att tänka dig för, du liknar bara alltmer en från Dödsriket."
Maura kunde bara gissa att Dödsriket inte var det som det lät som, utan att rike. Och eftersom det verkade finnas fyra riken så var väl det bara en av dom. Mörkerriket var en av dom, det hade hon fått reda på. Hennes far, som hon inte visste namnet på, var Mörkerkonung och hon hade (olyckligtsvis) fötts som äldst. Av misstag, dock. Detta gjorde henne till Mörkerprinsessa i ett land hon inte visste om men som antagligen var lika otrevligt som dess kung.
Hon mumlade något om att hon hatade hennes ursprung och att hela grejen kunde dra åt helvete. Hennes far, Mörkerkonungen Mordred III, blängde bara på henne och tänkte tyst: Rikets framtid ser inte bra ut.
_____________________________
I nästa inlägg kommer jag bara berätta lite mer om De Fyra Rikena och sedern och sådär. Det känns viktigt och det är bra om ni känner till hur folket är i de olika kungarikena. (Tro mig, annars kommer ni bara bli förvirrade) Och så är jag lite för feg för att skriva om hur Maura inser och får reda på det ...

Jättebra!

Awesome!! Det ser ut att bli riktigt intressant! ^^

TACK!

Var så lite så ^^ Längtar efter fortsättningen

Riktig ägigt kapitel!

Tack så mycket!!! Jättesnällt!