Skuggans födelse (DEK 2)

Hihi, tack! ^^ Fick äntligen kommentaren! (så att jag lägga ut nytt nu ^^
P.s. Det stavas "släckt" annars blir det släkt som i familjen osv ^^ Och ändrade båda saker, kom på det i efterhand men var fortfarande osäker på lampan x)


Nu till ett, inte fullt lika bra kapitel som prologen:

•••

Kapitel 1

”Sådär”, stönar Dominick. Hans röst och ljudet av vattnet från sjön får mig att vakna upp ur mina tankar. Jag ser på Dominick som står med utsträckta armar och sedan på vågen som har stannat upp som om självaste tiden har stannat. Vågen som har frusit i sin rörelse skymmer sikten för den vackra, orangea solnedgången.
”Inte dåligt, inte dåligt alls”, säger jag uppskattande.
”Jag har stått såhär i en minut”, säger han anklagande. ”Tänkte du på det igen?” frågar han med mildare tonfall. Jag nickar.
”Förra veckans händelse är svår att glömma”, suckar jag bittert. ”Men hon har i alla fall inte gjort något ännu”, tillägger jag och sätter mig ner på sanden.
”Då har vi två bra händelser och ingen dålig – hittills.”
”Alltid något”, mumlar jag.
”Vatten har kommit tillbaka och Ashley har inte dödat någon”, säger han och säger det uppenbara.
”Vad vi vet”, inflikar jag bistert. Han tar tag i min hand och drar mig försiktigt intill sig. Vågen faller åter ner och framför mina ögon bildas ord, meningar, av vatten. Du oroar dig för mycket. Orden faller tillbaka till sjön och sedan bildas nya. Vi två tillsammans kommer kunna besegra henne.
”Är du säker?” frågar jag. Han svarar inte, utan bildar bara nya ord.Vi har ju änglarna och häxorna på vår sida.
”Nej, det har vi inte”, säger jag. ”Vi har inte berättat för faster Cynthia än”, påpekar jag.
”Inte än, nej”, medger han och kysser mig lätt. Jag lutar huvudet mot hans axel.
”Du har världens vackraste ögon”, säger han plötsligt från tomma intet. Jag lyfter huvudet från hans axel och tittar förvånat på honom. Han ler till svar och tittar in i mina gröna ”världens vackraste ögon”.
”Kallar ni det här en lektion?” fnyser Eld. Både jag och Dominick suckar. Jag tittar häpet på honom.
”Sedan när hör du Eld?” frågar han misstänksamt.
”Sedan nu…” svarar han och ställer sig upp. Jag ställer mig också upp och försöker komma på nästa övning medan jag borstar bort sanden från shortsen.
”Okej. Få det att krusa sig lätt på vattenytan med Luft.” Han nickar och börjar sakta röra fingrarna. Han armar hänger längs med sidorna och det är bara fingrarna som rör sig medan han stint ser på den glasartade vattenytan.
Krusningarna uppenbarar sig men sedan gör han misstaget att njuta av den lätta brisen. Brisen övergår genast till en hårdare vind och krusningarna övergår till små guppande vågor. Dominick stönar inte till – som han i vanliga fall gör när han misslyckas med en övning – utan blundar bara och slappnar av. Vinden rufsar om hans bruna hår och jag stirrar på honom medan det även rufsar till mitt redan rufsiga och lockiga hår.
”Kolla inte på mig sådär, Laurina. Luft är svårast att kontrollera, speciellt när man har det som huvudelement och det blåser starkare varje gång man njuter av vinden.” Jag suckar.
”Du har rätt”, medger jag och vet själv hur frestande och skönt vindarna känns trots att Luft inte är mitt huvudelement. ”Slut på dagens lektion.”
Jag tar snabbt av mig skorna, utan att böja mig, och springer ut bryggan. När jag har kommit tillräckligt långt ut stannar jag och sätter mig ner och stödjer mig på händerna. Tur som det var så valde jag shorts och en gul T-shirt idag och struntade i strumporna. Jag doppar fötterna, njuter av det lätt kalla vattnet och tittar på solens sista strålar.
Strålarna sträcker sig över himlen och färgar den mer orange än någonsin, ett tyst löfte om att den åter kommer komma imorgon. Jag njuter och blundar. Känner den svaga värmen mot ansiktet medan vinden blåser.
Jag tittar bakåt och ser Dominick komma, jag tittar lite längre bort och ser att våra jackor fortfarande ligger där vi la de. Inte så konstigt, vi är ändå själva här idag. Jag riktat tillbaka uppmärksamheten mot solen och inom några få sekunder sätter sig Dominick ner bredvid mig.
”Fegis”, säger jag när jag ser att han fortfarande har på sig sina slitna, vita converse. Han ger igen genom att bilda en liten större våg som slår emot mina ben och skvätter ner mig och Dominick. Jag skrattar förtjust när hans lilla leende försvinner och ersätts med en lite bittrare uppsyn när han inser att han skvätte ner sig själv också.
”Som om du skulle kunna göra det bättre”, säger han irriterat och tittar smått surt på mig. Jag rycker på axlarna och lyfter på höger hand så att jag bara stödjer mig på vänster hand och gör några lätta och snabba rörelser med handen – fastän det egentligen inte behövs, fast det går lättare såhär. En enorm våg bildas och kastar sig över Dominick utan att en enda droppe nuddar mig.
”Att du aldrig lär dig att vi inte ska användas så att ni kan roa er!” säger Eld argt. Men bortom Elds röst hör jag Vatten skratta roat. Jag ler och tittar på en dygnsur Dominick.
”Vad sa du nu igen?” ler jag retsamt. Hans röda T-shirt sitter fastklistrad på hans kropp nu när den är våt. Hans bruna hår ser svart ut. Han stryker irriterat bort det från ögonen och jag upptäcker en tankfull glimt i dem.
”De finns andra sätt att blöta ner dig på, vet du?”
”Lycka till”, ler jag. Han greppar tag i min handled och drar in mig i en blöt kram. Nu skrattar även Eld och jag kan inte hålla mig för skratt. Jag kramar tillbaka och suger ut allt vatten och låter det rinna tillbaka ner i sjön.
De sista solstrålarna försvinner och sjön verkar brinna i ett magiskt ögonblick. Vi ställer oss upp och går tillbaka till stranden. Väl där sätter jag på mig mina skor igen och tar upp våra jackor. Jag sätter på min innan jag kastar Dominicks till honom. Han tar på sig den och ser undrande på mig.
”Vad?”
”Laurina, vi åkte buss hit. Det är ungefär en mil hem till dig, är du säker på att du vill gå?” undrar han och höjer på ena ögonbrynet.
”Jadå. Du ska få se, det kommer gå snabbare såhär. Snabbare än att åka buss eller att flyga, säger jag. Han tittar tvivlande på mig. Jag rycker på axlarna.
”Vi möts hemma hos mig, du kan flyga om du inte tror mig”, säger jag. ”Är det ens lönt att försöka få dig att flyga hem istället för att följa mig hem?” tillägger jag undrande och tar några steg så att jag inte står på sanden längre. När jag står på gräset så fortsätter jag bort mot asfalten.
”Inte lönt alls”, säger han och kommer efter. Jag suckar. Det var väl det jag trodde.
”Vi ses hemma hos mig då”, säger jag och ger mig iväg. För mig känns det som om jag bara går. Men det är som om marken har förvandlats till ett av de där rullbanden i tunnelbanan. Man står på de och de rullar men om man går på dem så går det ännu snabbare.
Det är ungefär så det är nu men ännu snabbare, mycket snabbare. Marken bär mig med Jords hjälp och förflyttar mig snabbare än man kan tro är möjligt.

Väl hemma väntar jag utanför dörren med nycklarna i handen. Sommarmörkret har kommit och lektionen idag börjar ta ut sin rätt. Jag gäspar och ser än flygande skepnad på himlen.
”Till slut”, mumlar jag. Skepnaden kommer närmare och närmare tills han står framför mig.
”Du måste lära mig det där någon gång, det tog ju en evighet att komma ikapp!”
”Visst, en annan gång. Skolan börjar imorgon och jag vill helst inte somna under lektionen”. Säger jag och råkar gäspa igen. Han nickar, kramar om och kysser mig på hjässan. Han börjar gå och jag vänder mig om för att låsa upp ytterdörren.
”Dominick?” säger jag efter att ha låst upp dörren. Han vänder sig om och ser undrande på mig. Jag rodnar lätt och hoppas att det svaga mörkret döljer det.
”Du vet innan du berättade att du var min skyddsängel?” Han nickar.
”Jag vill bara säga att jag är glad för att du gjorde det, för jag föredrar den nya Dominick.”
”Jag med”, svarar han och ler svagt.
”Va?” frågar jag chockat.
”Nu slipper jag låtsas att jag inte älskar dig”, svarar han utan en enda gnutta av något annat än ärlighet i rösten.
”Jag älskar dig också”, svarar jag. ”God natt”, säger jag och öppnar dörren. ”Det är som sagt skola imorgon. ”
”Ja, jag vet. Vi ses där.
God natt”, säger han.
”Mm”, mumlar jag innan jag inser värdet av orden. ”Vaddå ”vi ses där”?” frågar jag försent. Han ler, flaxar med vingarna och försvinner. Jag är så trött att jag inte ens orkar tänka vidare på det.
Jag går in, låser dörren, tar av mig skorna, går uppför trappan, byter om, borstar tänderna och går tillbaka till mitt rum. Och allt gör jag medan jag nästan halvsover.
Så fort mitt huvud snuddar kudden känner jag sömnen kalla och tar tacksamt emot den.


•••

Det här kapitlet var inte lika långt som andra har varit, så jag la ut hela ^^

Hoppas ni gillar det!
Mort, ska ha blodet i åtanke, har tidigare funderat på vems det ska vara, och ska försöka komma på det
Känner att jag börjar tappa spänningen i det hela... ._.
Hoppas ni gillar det ändå! ^^

BRA!!!!

Tack! ^^

Jag gillar kapitlet Har alltid tyckt att lektioner med elementbändning är intressant, gillar väl magilektioner över lag Gillar även hur Laurina visar att hon är bossen Girlpower!!

Strålarna sträcker sig över himlen och färgar den mer orange än någonsin, ett tyst löfte om att den åter kommer komma imorgon. Jag njuter och blundar. Känner den svaga värmen mot ansiktet medan vinden blåser.
De sista solstrålarna försvinner och sjön verkar brinna i ett magiskt ögonblick.
De här två citaten älskar jag helt och hållet Tycker att solnedgångar är extremt vackra (precis soluppgångar). Det är som om mangin ligger lite extre i luften då Dagen går till vila eller vaknar precis. Det är början på något nytt...kanske något spännande

Det där med att du börjar tappa spänningen i det hela håller jag inte alls med om!! Det är första kapitlet och det är inte alltid helt fartfylld. Det kan bero på att man nyss avslutat något som där emot har varit riktigt nervpirrande Fortsätt bara skriva och kom djupare in i berättelsen, så kommer du att se att spänningen kommer tillbaka lika lätt som du knäpper med fingrarna

Tack! Faktiskt så hade jag räknat med några lugna kapitel i början men sedan råkade jag styra det åt ett helt annat håll xD ^^
Själv tycker jag också om de två^^ Hihi.

Som alltid blir jag glad när någon kommenterar, och speciellt dina kommentarer som visar EXAKT vad du gillar, och det är alltid roligt att höra (eller, läsa blir det i detta fall ) ! ^^

”Sedan när hör du Eld?” frågar han misstänksamt. Ska det inte vara hon? förlåt, jag är bara petig!

Åh, älskar det här kapitlet!!!! :3
Som Emmsaan säger, så är det ett extremt fint citat!♥

Åh.... Vad menar han med det där???
När jag läste:
”Du vet innan du berättade att du var min skyddsängel?” Han nickar.
”Jag vill bara säga att jag är glad för att du gjorde det, för jag föredrar den nya Dominick.”
”Jag med”, svarar han och ler svagt.
”Va?” frågar jag chockat.
”Nu slipper jag låtsas att jag inte älskar dig”, svarar han utan en enda gnutta av något annat än ärlighet i rösten. tror jag att han kommer bli annorlunda.... Knäppt va? xd

Tack för att ville vara petig! Hade helt missat det där stycket! O.o

Haha, jag kanske formulerade mig konstigt >.< det är meningen att hon ska vara glad att han berättade hemligheten för henne För förr var Dominick obekymrad och lite barnslig, men nu har han mognat, och förr så var han ju tvungen att låtsas att hans känslor inte fanns, så, det var väl det jag menade x)
Hoppas du förstod? Är usel på att förklara märker jag... >.< xD

Haha, jag förstod NEJ! Men idéer bara ploppar upp i mitt huvud ibland, och det gjorde det nu! x) xD

Hoppas det kommer mer snartn :3 *håller tummarna*

jätte bra som vanligt! jag gillar verkligen den här biten "De sista solstrålarna försvinner och sjön verkar brinna i ett magiskt ögonblick." du kanske borde bli poet?

(bättre?)

[haha, ja ^^ ♥]

Skriver dikter då och då x)