The tribute from District Three

BÄST!♥

Super spännande! Hon är ju jättemodig!

Bra!

Här får ni ett långt kapitel! ^^

Kapitel fyra: Träningscentret

Järnbordet är kylande mot den ömmande huden efter att mina ben och armar har blivit vaxade. Jag försöker att inte rycka till för mycket när en pincett drar bort hårstrån från mina ögonbryn. En ung kvinna, som såg mycket äldre ut på grund av överdosen av smink och det skrikande purpurröda håret, lutade sig över mig och lät fingrarna flytta sig uppåt mot mina kindben. Hon stannade till vid en pigmentfläck strax under ögat. Sedan rörde hon vid den skarpa amorbågen på överläppen.
"Vi ska bara förbättra dig, Miss Duvert." Kvinnan slängde en menande blick mot sin kollega. "Res på dig, flicka lilla."
Jag fnös åt henne i tanken. Flicka lilla?
Besvärligt reser jag på mig och kvinnan, som verkar vara chefen bland stylisterna, studerar mitt nytvättade hår.
"Vi behåller längden, men borsta ut det. Metall 827."
Jag tittar oförstående på dem när den andra stylisten börjar borsta igenom håret. Den tredje, en äldre man, lyfter fram en väska, som senare visar sig innehålla smink. En nervositet bubblar upp inom mig.
Fyrtiofem minuter senare är allting klart och jag känner mig lika stel som en lyktstolpe. Jag bär en silvrig kroppsstrumpa med metall och glasbitar påklistrade och hur jag än rör på mig känns det som om jag ska riva upp något eller någon. Kvinnan styr mig till en väggspegel och jag drar efter andan. Jag lyfter på handen och vidrör min kind. En flämtning lämnar nästan mina läppar. Det känns nästan overkligt hur len huden är. Jag tillåter mig själv att studera mitt ansikte närmare. Små, mycket små, silverbitar var klistrade under mina ögon och sträckte sig ända ner till käkbenen. I slutet av de båda smala ögonbrynen fanns ett C i silver fastklistrade och de svarta ögonfransarna gör ögonen nästan omöjliga att inte drunkna i. Jag kan nästan kalla mig själv för ... vacker.
"... Tack", mumlar jag. "för att du hjälper mig."
"Det är mitt jobb." Kvinnan ler åt min reflektion. Hennes leende gör stort intryck på mig. Det är inte som de leenden som jag redan har träffat på under min vistelse här. Inte falsk, inte påklistrad, inte medlidsam. Äkta. Det är ordet jag tänker på.
"Jag ... jag vet inte hur jag ska tacka dig."
"Om du slutade slänga ifrån dig de bistra minerna skulle jag vara dig evigt tacksam." Kvinnan skrattar åt sitt egna skämt. "Och kalla mig Cherry."
Jag tittar på henne och nickar svagt. I samma ögonblick öppnas dörren in till vårt rum och Chris kommer in. Han är också iförd kroppsstrumpan och i slutet av hans ögonbryn finns två stycken C:n. Då slår det mig. C. Chris. Chantelle. Chris och Chantelle. De försöker göra oss till ett lag. De försöker göra oss till en grupp, två stycken bundsförvanter. Ett par.
Jag stirrar ner på golvet i frustration.
Cherry lägger handen på min rygg och leder oss ut till gården där våra vagnar står, färdiga att användas. Resten av ungdomarna står redan där och väntar. Deltagarna från Distrikt Ett bär blanka duvblåa klädnader och vita smycken. De från Distrikt Två är klädda i något som liknar det som gladiatorer bar på sin tid. Jag slänger en blick bakåt och ser de två ungdomarna från Distrikt tolv. Den rödhåriga tjejen och den yngre brunhåriga pojken bär något som påminner om det gruvarbetare bär.
Vi kommer fram till vår silvervagn, med två speglar på framsidan som kommer göra oss synliga under paraden. Chris hoppar upp och räcker sedan ner handen till mig. Jag ignorerar hans utsträckta hand och drar mig upp på egen hand. Han brister ut i ett skratt som får andra deltagare att kasta blickar bort mot vår vagn. Jag drar ett djupt andetag.
Några minuter senare står alla i sina vagnar och den första vagnen sätts i rullning. När portarna öppnas hör jag visslingar, tjoanden och applåder. Jag försöker dämpa mitt illamående när vår vagn rör på sig och vi kommer ut till själva paraden. Mina ögon bländas av det starka ljuset och det är svårt att smälta allt jag ser, men tanken på att alla hemma i distriktet ser på får mig att höja på handen och le. Speglarna på vagnen och kroppsstrumporna reflekteras från ljuset av kameror och lampor. Ingen kan missa oss när vi åker förbi. Ingen kan undgå att se oss. Ingen kommer att glömma oss. Vi är deltagarna från Distrikt Tre och vi är här för att kämpa.

Nästa dag står jag och lyssnar halvt på instruktören inne i träningscentret. Iklädd en träningsklädnad och håret uppsatt i en hög hästsvans är mitt självförtroende på topp. Jag tänker på gårdagen. På President Snow och hans tal. På orden som fortfarande klingar högt i mitt minne. Och må oddsen alltid vara er gynnsamma.
Gruppen skingrar sig och jag kastar en blick runt om i centret. Pilbågar, spjut, yxor, spikklubbor, dolkar och svärd är några av vapnen som jag minns namnet på. Sedan finns det några som får min hjärna att arbeta. Släggor. Det finns släggor också. Det finns också olika stationer. Överlevnad, igenkännande av giftiga och ätliga bär, hur man får upp en eld, knopar och kamouflage. Medan jag tänker vandrar mina ben bort till pilbågen. Minnen från tidigare spel spelas upp i mitt huvud. Jag minns att deltagare, karriärister, har använt sig av pilbåge förut. Jag lyfter upp en av dem. Bra på håll, dålig i närkamp. Min blick åker bort mot svärden. Bra i närkamp men som ordet säger, du kan bara ha nytta av det då. Jag slänger ett koger med pilar över axeln och går iväg till måltavlorna. Jag ryser när jag ser att måltavlorna har formen efter människor. Två minuter, så lång tid tar det för mig att ladda bågen innan jag blir avbruten.
Chris lutar sig fram över min axel.
"Går allting bra, C?", viskar han självbelåtet. Jag stelnar till.
"Tills du kom hit, ja.", svarar jag med sammanbitna tänder. Jag skickar iväg pilen och den gräver sig in i måltavlans arm.
"Du borde nog träna lite mer."
"Ja, och mitt nästa mål kommer att bli ditt huvud om du inte försvinner härifrån jäkligt snabbt."
"Som du vill, C. Som du vill." Jag kan känna hur hans mungipor bildar ett leende innan han går vidare till nästa station.
Jag laddar om pilbågen och hur jag än försöker kan jag inte stoppa känslan av dåligt samvete. Vi är från samma distrikt. Vi borde hjälpa varandra, va?
Pilen lämnar bågen och träffar halsen på måltavlan.

AWSOME!!!!!!!!!! SÅ *** AWSOME!!!!

Så sjukt BRA!!!!!!

Brabrabra! Bra helt enkelt

Jag älskar din berättelse redan!

Jag vet att nutid och dåtid ändras under textens gång i det här kapitlet, men jag orkar verkligen inte ändra det nu.

Kapitel fem: Träningspoängen

Den andra träningsdagen sitter jag vid kamouflagestationen, mest för att kunna iaktta de andra deltagarna. Alla karriäristerna är långa och muskulösa. Jag betraktar noggrant hur han kapar huvudena och armarna från dockorna i snabba hugg, men märker också hans fotarbete. Han är klumpig, och jag tänker använda allt som står i min makt och utnyttja det. Flickan från tvåan är den duktigaste bågskytt jag någonsin har sett och jag tittar nästan beundrande på henne. Jag kastar blicken åt andra hållet. Deltagarna från Distrikt Tolv ser en aning tafatta ut när de sitter bredvid varandra på stationen där man lär ut att få upp en eld. Killen från sjuan är händig med yxan och tjejen från sexan är en naturbegåvning när det gällde klättring. Jag sväljer och slänger ett par blickar runt om i centret. Det finns några som står på samma ställe och vet inte riktigt var de ska gå. Till slut bestämmer de sig för någon station och jag vänder ansiktet tillbaka mot bordet. Mitt försök att få fram växtliknande bilder liknar mest något som katten spytt upp. Jag torkar bort det med en trasa och istället tar en röd och uppretad hud färgens plats. Jag tittar tillbaka på flickan från sexan som sitter längst upp på klätterväggen. Jag skakar på huvudet. Det första jag hade bestämt mig för var att inte ha några bundsförvanter. Det finns inget värre att behöva sätta sin tillit på en okänd människa i ett spel där reglerna går ut på att döda varandra. Och förresten, jag klarar mig mycket bättre ensam.
Någon sjunker ner på stolen bredvid mig och Chris plockar upp en av penslarna.
"Vad tycker du om de andra?", frågar han och doppar penseln i lite brun färg.
"De ... de är duktiga, måste jag erkänna.", medger jag och följer hans penseldrag med blicken.
"Flickan från åttan är väldigt smart, men också väldigt långsam. Väldigt lätt att springa ifatt.", berättar han för mig i låg ton. "Inget bra bundsförvantsmaterial."
"Jag tänker inte ha någon bundsförvant."
Han tittar förvånat upp på mig, sedan brister han ut i skratt.
"Du måste skämta, va?", säger han långsamt. "Utan hjälpmedel och mat klarar du dig inte själv på arenan."
"Vad menar du 'utan hjälpmedel'? Vi har ju saker mitt framför oss när spelen börjar."
"Blodbladet? Bara en galning springer in dit."
En irritation väcktes hos mig.
"Jaha. Har du någon annan plan då?"
"Hitta en person med grejer" Han flinade. "och utnyttja personen tills den dör."
"Du är kallblodig."
"Är du verkligen rätt person att säga så, C?"
Jag tystnade och han såg självbelåten ut. Han återvände till sitt kamouflage.

Den tredje träningsdagen var egentligen inte någon riktig träningsdag. Det var mer en dag att visa upp oss för ett par spelledare.
Jag och resten av deltagarna satt utanför och väntade på sin tur. Pojken från tvåan reste på sig och försvann in i rummet. Jag lutade mig på den kalla väggen och Chris tittade länge på mig innan han yttrade sig.
"Är du verkligen säker på att inte ha någon bundsförvant?"
"Herregud, kan du inte bara hålla käften?"
Han flinade igen och lutade sig mot väggen, han också.
En datorröst ropade ut mitt namn och jag reste på mig. Men darrande steg gick jag in genom dörren och ljudet av dörren som stängdes fick mig att rycka till. En snabb svepande blick fick mig att gå fram till pilbågarna. Det var det enda vapnet jag hade provat på. Den enda chansen. Min hand hårdnade om bågen och jag slängde ett koger över axeln. Jag hoppade till när en röst hördes över idrottshallen.
"Ditt namn, Miss ...?"
Jag tittade upp mot ett par läktare och en spelledare tittade ner på mig.
"Miss Duvert. Chantelle Duvert.", sade jag självsäkert. Han nickade och satte sig tillrätta i den högryggade fåtöljen.
Jag gick bort mot måltavlorna, laddade bågen och siktade. Pulsen hos mig steg och andetagen blev högre ju längre jag stod där. Jag skickade iväg pilen och den träffade tavlans huvud.
Ett par spridda mummel hördes eka genom salen när jag laddade om bågen. Jag sköt iväg den och ... jag missade. Idiot, tänker jag. Idiot. Nu hördes det inget annat än skratt som klingade fast i mina öron. Bittert laddade jag om bågen med den sista pilen jag hade och stod där några minuter. När jag hade lugnat ner mig sände jag iväg den. Mina ögon betraktade hur pilen skar genom luften och träffade måltavlans hals. Jag gapade.
"Tack, Miss Duvert." Ljudet av en penna som gled över papper följde efter rösten. "Ni kan gå nu."

Den kvällen satt jag spänt i soffan och väntade på träningspoängen. Chris sträckte ut benen och placerade fötterna på soffbordet, vilket Mariah ogillande betraktade.
Tv:n slogs på och Claudius Templesmiths röst hördes genom högtalarna. Killen från ettan dök upp på skärmen.
"Xander Clark, med en poäng av ... 9." Och så fortsatte det. Till slut kom flickan från tvåan, hon med pilbågen. "Dondra Change, med en poäng av ... 10."
Distriktemblemet på tvåan försvann, vilket innebar att distrikt tre skulle komma härnäst.
Alla i soffan rätade på sig och en bild av Chris kom fram. "Chris Walters, med en poäng av ... 7."
Jag kunde inte hjälpa det men grabba tag i hans arm och ge honom ett leende, men min hand föll snabbt när bilden på mig dök upp. Det enda jag tänkte på förutom poängen var att min familj tittade på mig från tv:n i köket.
"Chantelle Duvert, med en poäng av ... 9."
Jag reste mig från soffan i chock. Jag tror att jag till och med gav ifrån mig ett glädjeskrik.
"En nia!", utbrast jag chockerat. "Herregud, herregud, herregud."
Chris reste på sig och lyfte upp mig i en kram. Jag stelnade till.
"Vi känner inte varandra så väl.", sade jag och han brast ut i skratt, ännu en gång.

-
Jag vet att det här kapitlet inte var så bra, är lite stressad just nu. Men nästa kapitel kommer att bli bättre eftersom det kommer handla om intervjun, och kapitlet efter det kommer bli det ni kanske längtar efter - arenan! ^^

Awesome