Don't wanna loose you!

jätte bra!

Här kommer nästa kapitel:

Kapitel 3 mötet

Med stela steg gick jag uppför trappan, upp mot rättens hus, upp till Finnick. Snart skulle han åka och jag skulle säga adjö. Med en slöja av hopplöshet över mig gled jag in genom dörrporten som fredaväktaren hade öppnat. Samma fredsväktare följde mig ända till rummet där han var. Finnick. Jag öppnade dörren själv, hastigt som om jag skulle mista chansen att få prata med honom.
Så fort jag såg honom kom tårarna, de trängdes i ögonhålorna och rann sedan över. Han kom fram till mig och en väktare stängde dörren bakom oss. Min hand fann hans och hans min.
" Annie, gråt inte " sa han oväntat stadigt.
Jag hade börja snyfta nästan hysteriskt och han kramade om mig, eftersom att han var längre än mig nådde jag inte ens upp till hans hals. Hans hand drogs över mitt utsläppta bruna hår, medan han hyssjade åt mig så att jag skulle sluta gråta.
" Det ordnar sig " sa han om och om igen.
Jag ville tro på honom, så gärna. Att allt skulle ordna sig, men det gick bara inte.
Har man levt i fattigdom och i sorg i hela sitt liv mister man hoppet till slut. Jag miste mitt hopp för länge sedan.
Där stod vi och höll om varandra och Finnick som tröstade mig. Han tröstade mig. Jag blev inte ens vald till spelen, men det är jag som gråter, inte Finnick.
När jag tänker efter kommer jag på att jag aldrig sett Finnick gråta förut. Jo, en gång tror jag. Bara att jag inte kommer på när och varför.
" Finnick " min röst är gäll och hysteri hörs i tonfallet. " Du kommer väl tillbaka, du måste. Jag menar du måste verkligen! Lova!" Jag var alldeles röd i ansiktet och paniken hade nått mig. Tänk om han inte kommer tillbaka, levande.
Jag började andas i otakt och blicken flackade. Två ord gnagde sig fast i mitt inre. Tänk om.

Ett kort kapitel igen. Hoppas ni gillar det och tack för de fina kommentarerna, blir så himla glad o taggad! Ha det väldigt bra!

Gud vad BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Alltså jag brukar inte gilla Hungerspelen fanfiktions men det här gillar jag verkligen stenhårt!
Kapitlet var verkligen superduperawsomebästforever!!!

*bevakar*

Här kommer nästa kapitel, hoppas ni tycker om det. Tack för alla fina kommentarer. Blir så glaad!

Kapitel 4

Jag var helt hopplös där jag stod i Finnicks famn och hulkade hysteriskt. Stackars Finnick. Det var inte så här mötet skulle vara. Jag försökte samla mig och nöp mig fler gånger i armen. Till slut fick jag kontroll över mig själv och drog handryggen över kinderna för att torka bort de salta tårarna.
" Förlåt " mumlade jag så lågt att inte Finnick inte hörde.
Han försökte möta min blick, men jag vek med blicken hela tiden.
" Annie, du får inte gråta. Du måste klara dig. Du vet att bara en av tjugofyra deltagare kan vinna. Du vet hur karriäristerna är. Om jag..."
Jag avbröt honom tvärt med mitt gälla skrik.
"Va! Du måste vinna, måste verkligen försöka, Finnick!" Bönade och bad jag honom med sorg hängandes över mig. Alla som dör på arenan, så många. Helt plötsligt kan Finnick bli en av dem. Vem vet. Jag var nära på gråt och bet mig i kinden, så hårt att det kom blod och det smakade metallaktigt.
"Klart att jag ska försöka, Annie! Vad tror du om mig?! Men man vet aldrig!" Han hade inte visat några känslor tidigare, men nu blank ögonen av tårar och han var ilsken.
" Älskar dig" sa jag till honom och jag älskade honom verkligen. Vi har känt varandra så länge som jag kan minnas. Han har alltid varit som en storebror för mig och inget mer. Men nu, nu vet jag inte. En massa konstiga känslor hade dykt upp och förvirrade mig. Men jag älskade honom.
"Och jag dig" sa han uppriktigt och smålog sorgligt. Precis som så många andra skulle han skickas till arenan, ofrivilligt. Om han vinner får vi reda på om någa veckor. Finnick död eller inte. Tanken var hemsk och så overklig på samma gång. Finnick kan inte försvinna från mig. Han kan inte, han måste vara här med mig som jag med honom.
Klockan tickade och tiden var knapp, snart skulle jag få gå och han åka ifrån distriktet.
" Tiden är snart ute" sa jag flygande med tankarna ihoptrasslade.
" Lova att du, Annie, klarar dig. Om jag inte kommer tillbaka" sa han med en allvarlig röst.
" Lovar" svarde jag och tårarna trängde fram och jag började bita mig i kinden igen.
Sekunderna efter stod vi tysta och tittade på varandra. Tystnaden bröts hastigt och in kom en fredsväktare.
" tiden är ute!" Skrek han med en basisk och mörk röst.
"Ja" viskade jag, mest för mig själv och följde ut den muskulösa och stora fredsväktaren. Innan dörren stängde blickade jag bak mit Finnick.
"Annie" började han men dörren stängdes och avbröt honom.

Med blandade känslor gick jag ut ur rättens hus följd av en väktare. Han stängde dörren raskt så fort jag kom ut.
Jag suckade och tittade upp mot himlen, solen var skymd av moln och fåglar svävade över mig.
"Tänk om jag var en fågel" mumlade jag småleende.
Sedan tittade jag ner på marken, ner på mina gående fötter som föste dammet från marken uppåt och skymde synen för stunden. Jag blundande och allt verkade gå så sakta. Tiden verkade vara stilla.
När jag öppnade ögonen igen såg jag att några personer runt omkring mig tittade med sorg i sina ögon på mig. Vad tänkte de på? Vad tänkte Finnick på. Framförallt vad tänker regimen på när de slaktar oss barn!
Jag blev genst ilsken och skrek dämpat och mumlade skällsord mot regimen. Så jag hatade dem. Avskydde dem. Äcklades av dem.



Hoppas det blev bra och att ni gillar det. Säg till om jag ska ändra eller förvättra något.
Ha en fin helg! ;D

Jätte bra! längtar efter mer :3

trevlig helg!

Awesome!!

Superbra!

Tack så mycket. Här kommer nästa kapitel, men väldigt kort.

Kapitel 5

Med slöa steg gick jag, men inte hem. Benen styrde mig till ena stranden, där jag och Finnick brukade vara. Allting påminde mig om Finnick, sanden, havet, fåglarna, fiskarna allting här i distrikt fyra.
När jag kunde se vattnet slet jag av mig skorna och grabbade tag om dem med händerna istället och började springa. Springa till vattnet. Jag vadade ut i havet ända tills vattnet nådde mig upp till knäna. I ena handen hökl jag de svarta lacksorna och den andra höll jag uppe klänningen för att inte få den blöt, men det nedersta på klänningen flöt lätt på vatten ytan . Vattnet var kallt, svalkande och skönt mot mina nakna ben.
Jag såg en liten fisk irra runt mina fötter och började röra på foten för att skrämma bort den. Så lätt skrämd som den var simmade den iväg så fort jag började röra på mig, minsta lilla vink och den blev skrämd, hotad om fara.
Jag tittade ut över havet, det sträckte sig så långt jag kunde se och ännu längre. Distrikt fyra var fiskedistriktet och därför spenderade de flesta timmarna vid havet. Både för arbete och nöje, men det var bara barnen som var här av nöjen.
Solen stod inte längre skymd av molnen och strålade rskt emot mig och reflekterades i vattnet precis som jag.
Jag tittade ner i vattnet och fick se mig själv där vid vattenytan, om bara Finnicks spegelbild kunde vara bredvid mig.
Jag fällde en tår och den gled ner över min kind och droppade ner från hakan ner på vattenytan där det bildades en liten cirkel av rörelsen.
Men det var bara en tår jag fällde, ingen mer. Bara en, jag skulle vara stark. För Finnick.
Jag hade lust att bara vada ut i havet, ut så långt det gick och slänga av mig den trånga klänningen och kasta iväg de trånga skorna och bara simma iväg. Vara en liten fisk i havet, som en delfin. Så vackra som de var, men det är sällan man får se någon. Jag hade turen att se en, till och med sex stycken har jag sett. Men aldrig ensam, Finnick hade alltid varit med mig. Nu kanske jag aldrig skulle få se en igen. Kanske.


Kapitlet blev längre än jag tänkte!