Berättelsen om Fortunia

2. Resan tar sin början

I skjulet fanns det många antika saker, allt från skulpturer till vapen.
Folk gick in och ut väldigt fort. Dvärgarna valde yxor, trollkarlarna valde ädelstenar, älvan valde blåspilar och tillbehör och Lunéth valde ett drakhorn. Fellrendión stod till sist ensam kvar i skjulet och visste inte vad han skulle välja. Alla vapen såg bara så skrämmande ut, tyckte han. ”Jag vill inte ha något”, for det ut honom och alla stirrade med en konstig blick på honom. ”Du måste välja något vapen för att annars så dör du”, sa Awanda. ”Men trollkarlarna har ju stenar och Lunéth har ju ett horn, det kan väl inte vara vapen”? Frågade han. ”Lunéth har redan ett vapen, hornet är bara ett tillbehör som är bra att ha, och trollkarlarna behöver stenarna för att kunna använda sin magi”, sa Awanda. Fellrendión skakade generat på huvudet eftersom att alla väntade på honom. ”Jag vet inte vad jag ska välja”, upprepade han många gånger.
”Skynda på nu Fellrendión”, sa Lunéth irriterat. Han kunde fortfarande inte bestämma sig, ända tills han kunde se någonting lysande djupt inne i skjulet. Där var då den violetta kristallkulan igen. Det var lika stort som ett äpple och som han tidigare inte lagt märke till så fanns det ett ord inristat på den. Det stod ”Farnaklotet” och det intresserade honom. ”Öh, kan jag ta den här”? Frågade han. Nórrlenda nickade sedan.
”Okej, men vi har ganska bråttom! Vi måste ta oss till Livsträdet och fylla på vårt matförråd inom tolv timmar! Mörkrets furstinna är också på väg dit, och jag vill inte att vi träffar på henne”, sa Nórrlenda.


Sedan så började resan ta sin början.
Utanför Nórrlendas höga grind började en dalgång med vackra snötäckta träd överallt. Allt var helt tyst och lugnt bortsett från gruppens steg. ”Varför kommer vintern så tidigt”? Frågade Eix. Då började man höra älvan prata för första gången för att tidigare hade hon varit så tystlåten. ”Världen faller”, svarade älvan mycket hest. ”Faller, vad menar du med det”? Frågade Eix. ”Ja, världen går under”, sa älvan och hostade. Fellrendión rös varje gång han hörde folk prata om världens undergång. ”Jag förstår inte hur man kan vara så maktgalen att man inte inser vad man åstadkommer”, sa älvan sedan drömmande. Hon berättade sedan att furstinnan trodde att hon skulle få mer makt ifall hon förtrollade ett berg till att sluka de andra länderna, men sanningen var att det inte skulle finnas någon motbesvärjelse och det skulle bara sluta med att hennes eget land också slukades.

”Jag kanske glömde nämna det, men mitt namn är Eudora”, sa älvan drömmande och svävade fram till Nórrlenda som gick längst fram i ledet. Några timmar senare så stannade de vid en gammal övergiven lägerplats för att kolla på en karta vart de nu befann sig. ”Just nu tror jag att furstinnan kan vara vid Barlanare”, sa Nórrlenda och pekade på en plats väster om platsen där Rûnaqwein förut låg. Sedan så pekade hon på en plats nära några berg ovanför Barlanare och sa att det var där de befann sig. ”Ånej! Säg inte att vi måste klättra, jag är urusel på det”, sa Fellrendión när han såg bergen på kartan. ”Skojar du? Det är urkul”, sa Lunéth och bankade honom hårt i ryggen. Han suckade. Många gånger när han klättrat i granarna utanför huset så hade han ramlat och brutit benen. ”För dig kanske”, sa han irriterat och aktade sig från henne. ”Du är så tråkig! Jag kan inte förstå hur du kunde bli vald”, muttrade hon. Det kunde inte Fellrendión heller, inte ens han själv tyckte att han var rolig.

”När vi når fram till bergen så måste vi agera snabbt! Furstinnan reser fortare än oss och hon reser i luften”, sa Nórrlenda. ”På berg är det lättare att hon ser oss, men om vi är i skogen finns det många fler ställen att gömma oss på”. Bara några fotsteg framåt började en bergskedja. ”Awanda och Eix, ni reser tillsammans, Pheridoth och Meyheres, Eudora och Fellrendión, och Lunéth klättrar med mig”, sa Nórrlenda. Sedan så upprepade hon det för att försäkra sig om att alla hade hört.
”Jag behöver inte klättra, jag har vingar, visste du det”? Mumlade Eudora drömmande. ”Ja, jag vet det, men du måste samarbeta med mig nu”, sa Fellrendión. ”Oj då”, sa Eudora kort och såg upp mot berget. Då insåg Fellrendión att de var de enda som inte hade börjat klättra än. ”Vad långsam du är”, sa hon sedan och fnissade. ”Va? Är ”jag” långsam”? Eudora nickade. ”Ska du hjälpa till eller inte”? Sa han sedan. Hon nickade. ”Ta bara tag i min hand”, sa hon uttråkat. Det lät väldigt konstigt att höra eftersom att Eudora knappast var högre än till hans knä, och tanken på att hon skulle bära upp honom var ytterst osannolik. Men ändå så tog han tag i hennes händer. Innan han hann blinka så stod han på bergstoppen.




Bara efter att de gått några meter så började bergets mark skaka våldsamt.
”Som jag kanske nämnt tidigare så är man aldrig säker nuförtiden, dessa berg är nog besatta av svart magi”, sa Nórrlenda och kämpade för att inte ramla. Snart började det bli en jordbävning. Allt skakade mer och mer och det blev snart sprickor i berget. ”Spring”! Ropade Nórrlenda och stenar sköts runt i luften. De började så småningom försöka ta sig till bergets baksida då en kokhet sörja började tränga ur sprickorna. ”Det här är ingen lava, det här är flytande förbannelser, de som rör vid det förlorar sin själ”, sa hon och försökte akta sig från den. Sörjan var mycket lik lava, förutom att man ibland kunde se döda armar sticka upp ur den.

”Ni ska bara se hur Syndens hjärta kommer att agera vid vår ankomst”, pustade den svarthåriga trollkarlen medan han sprang. Den lava-liknande sörjan spred sig snabbare än man kunnat tänka sig. ”Spring om ni vill ha en existens”, ropade en grov röst. Ett ljud som påminde som spräckt is kunde man också höra. Då började stenarna skjutas runt igen. ”Mitt namn är Wellythernia, eller som ni kanske kallar mig ’mörkrets furstinna’, kom hit ifall ni vill leva”, sa rösten och den började komma närmare.
Fellrendión började samtidigt komma lite efter de andra och blev alltmer tröttare.
”Duktigt av dig gosse”, sa furstinnan men då började plötsligt hans ben få en stark kraft igen. Det kunde vara möjligt att någon av trollkarlarna hade gjort det, men om han sa tack så hade han bara börjat förlora energi igen. Sedan så började de andra försvinna ner i ett brant stup.

”Du är allt dumdristig du! Om ditt liv stod dig kärt så skulle du stannat när jag beordrade dig”, sa furstinnan bakom Fellrendións rygg. ”Dumdristig? Nä, det skulle jag aldrig kalla mig själv, faktum är att jag är smartare än du någonsin kommer att bli”, sa han obehärskat som om att han själv inte var närvarande vid tillfället. Han såg nu på furstinnan som stod i den rinnande sörjan med sina mörka ögon och sina omänskligt långa naglar som pekade neråt. Plötsligt tänkte han på kristallkulan som han hade fått av Nórrlenda. Han började tänka att hon kanske använda kristallkulan innan som en slags teleportör. På så sätt kanske han själv också kunde använda den på samma sätt. Så han tog upp den, och plötsligt så blev allt svart för en stund igen.


Han hade visst rätt för att nu befann han sig på en stor äng med många färgglada blommor och hans vänner var också här. Mitt på den blommiga ängen stod ett högt träd. Kanske det trädet som hon menade när hon pratade om ett Livsträd. Trädet var högt som en amerikansk sekvoja men liknade mer ett pilträd. Det var det vackraste träd han sett och alla tänkbara frukter och mer verkade växa på det. ”Du är full av överraskningar Fellrendión”, sa Nórrlenda när hon upptäckte att han hade kommit. Ängen hade inte blivit utsatt för den förtrollade vintern ännu och det var bra. ”Fyll nu på era matförråd, det finns ingen mat i Narza eftersom att hela landet är uttorkat såvida ni inte väljer att bli kannibaler och då kan ni räkna med att bli avrättade”, sa Nórrlenda. Alla började då plocka åt sig alla frukter och bär som växte på trädet. ”Å! En sån här ört har jag sökt efter i hela mitt liv”, sa den svarthåriga trollkarlen lyckligt och tog fram en växt som såg ut som ett litet rött blad med ett gult bär inuti.
Fellrendión visste vad det var eftersom att han hade många gånger läst om den i sin bok om växter och örter. Det var en Pladdius Spottacus. Örten som gav förmågan att förvandla sig till en annan varelse. Beroende på hur mogen den var varade tiden. Om bladet inte hade öppnats ännu så varade det i tio minuter, om den hade öppnats men bäret inte var gult än (de brukade vara gråa i början) så varade det i tjugo minuter, ifall bäret hade fått dess gula färg så varade det i en halvtimme, ifall bäret hade fått en vit färg så varade det i fyrtio minuter och ifall bäret var ljusblått (den sista fasen av bärets förändring) så varade det i en timme. Problemet var att det var mycket svårt att få tag i och det grodde endast en gång vart hundrade år och den brukade ofta ändra utseende. Pladdius Spottacus-växten var som en ört som inte ville bli funnen.
Trollkarlen plockade sedan några stycken och la ner dem i en ficka innanför sin mantel. ”Detta trädet har ju många fler rikedomar än vad jag väntade mig”, tjöt trollkarlen och plockade då en hel klunga av örter och pressade ner allihop i sin ficka. ”Först en Pladdius och nu en Bombacus”, mumlade han.

”Jag önskar att jag kunde testa att smaka en Pladdius någon gång”, sa Lunéth medan hon såg på när trollkarlen höll upp örten. ”Tänk att få byta skepnad, åh”, fortsatte Lunéth och började fantisera lite. Hon skulle så hemskt ärna vela förvandla sig till ett lodjur. Fellrendións favoritdjur var nog antingen ekorrarna eftersom att han brukade ofta prata med dem förut när han inte hade något arbete eller slappade, eller vargarna eftersom att han tyckte dem var så fina.

Sedan efter att de packat ner all frukt så började de gå en bit bort där de kunde se några grästroll bo. (Grästroll var ljusgröna troll med grässtrån mitt på huvudet och mycket små öron som låg väldigt lågt ner). De bodde i små luckor under gräset. Till trollkarlarna och dvärgarna hade de kött att förhandla med mot guld som de var så fascinerade av. Mycket gästvänliga var trollen till skillnad från en annan trollart som hette blodstroll som drack människoblod.

”Går de’ bra för tre guldklimpar”? Frågade Awanda trollen. (De kunde inte prata så bra farnagloriska så att de kommunicerade mest med att peka och använda gester). ”Kött… inte… lite… mer… guld”, sa ett av trollen och de lyckades förstå att han menade att han ville ha mer guld för det. ”Okej, fyra…(trollet skakade på huvudet)… fem… sex… sju… åtta… nio… tio”, sa den svarthåriga trollkarlen som Fellrendión hade uppfattat att han hette Meyheres. Efter att trollen fått som de ville så tackade de äntligen ja. ”Fagg… nöjd”, sa trollet. ”Ni… få… häst… mums”, sa trollet och pekade sedan mot en inhägnad där det stod sju hästar. Han verkade vilja ge dem för att de skulle kunna äta dem på resan, men de hade istället bättre planer för hästarna än att låta dem bli middag. De tänkte använda dem som riddjur. ”Tack… troll”, sa Meyheres när trollet gav dem nyckeln till inhägnaden.

Fellrendión valde en grå häst, Lunéth valde en brunfläckig häst, Nórrlenda valde en vit häst, Meyheres valde en svart häst, Pheridoth valde en mörkbrun häst, Awanda valde en grå häst och Eix valde en svart häst. Eudora ville inte ha någon, hon nöjde sig med att enkelt sväva omkring. Efter att alla kommit upp på sina hästar, tagit adjö av trollen och packat klart så var det dags att ge sig av.

___________________________________________________

Ge mig kritik, tack!^^

Jättebra!♥

Tack!

jätte bra ,du är duktig på att skriva din berättelse kanske blir lika lång som en hel bok

Den ska bli en bok (hoppas jag)!
Anledningen till att jag lägger upp den här är för att jag vill ha kritik, ifall jag ska någon gång i framtiden ge ut den.

det skulle vara jätte häftigt om du lyckades få den tryck jag skulle köpa den hoppas att du lyckas du är jättebra på att skriva

Åh, tack! Jag blir glad när man säger så till mig!

om du får den tryckt vad ska den heta då

Jag vet inte riktigt, anledningen till att jag döpte den till Berättelsen om Fortunia här var bara för att fantasi-världen heter det, men det låter inte så intressant faktiskt så genom tiden så kommer jag nog på det. Du får gärna ge något förslag om du vill.

har inga förslag just nu men jag säger till ifall jag får någon ide