Spirande kärlek

Bra!

Helbra.

Superbra!!!

Kapitel tre: Jacks bekännelse

"Om det är okej? Knappast", mumlade Emelie för sig själv när hon gick tillbaka till Slytherins uppehållsrum. Kvällen hade varit minst lika hemsk som hon hade kunnat tänka sig. Alice hade suttit där och varit så fruktansvärt.... söt. Flickaktig på ett sätt som Emelie så väl visste att hon själv också kunde vara om hon bara ville. Men Alice och Jack hade varit vänner för evigt så det kunde bara inte vara något mer än vänskap mellan dem, eller hur? Varför var Emelie ens orolig? Visst hade Alice och Jack mycket gemensamt, men Alice var också klumpig och närapå sjukligt blek. Emelie själv hade inga liknande bekymmer, så egentligen borde inte Alice vara en konkurrent.
♦
Alice log hela nästa dag i korridoren. Jack hade betett sig som att han gillade henne när han var ute med henne och Emelie på en promenad igår. Hade inte hans hand snuddat vid hennes när de gick, och hade inte Emelie avundsjukt blängt på dem?
"Vad är du så lycklig över?" Alices bröt sig ur sina drömmerier när hon hörde rösten.
"Vad vill du, Oscar? Stick och brinn!"
"Förlåt. Ta det lugnt, Alice. Du vet vad mamma säger..."
"Ja, men mamma är inte här nu."
"Men du lovade henne att du skulle ta hand om mig."
Lilla Oscar stod och såg upp på henne, och Alice tyckte nästan synd om honom. Han verkade inte ha fått särskilt mycket vänner, vilket hon obehagligt nog kände igen sig i. Hon hade inte heller bekantat sig speciellt bra med folk förrän i tredje eller fjärde årskursen.
"Har inte du någon lektion att vara på eller något?" Oscar räckte ut tungan åt henne och skyndade iväg i korridoren med ögonen fästa på hårsvallet till en liten flicka i hans egna ålder framför honom. Hon skojade glatt med en brunbränd pojke med mörka ögon och svart hår. En sådan där typisk kille man tyckte var söt som barn. Alice betraktade sin lillebror medan han verkade betrakta flickan på avstånd och hon insåg hur gulligt det var. Hennes bror var kär i den flickan. Totalt i fel liga för honom, men ändå. Så otroligt sött. Tyvärr hade Alice sina egna kärleksproblem att sköta.

Alice var så upptagen av sina egna tankar att hon, i sin klumpighet, inte ens märkte att hon gick in i någon.
"Förlåt!", utropade hon och pojken hon hade gått in i vände sig hastigt mot henne i ett försök till försvar.
"Det är lugnt", sade han. "Jacob." Han räckte ut en hand och Alice tog den.
"Alice", svarade hon artigt. "Du går i Gryffindor, eller hur? Jag tror att jag har sett dig förut. På trollformelläran, kanske?" Trollformelläran i Alices klass brukade vara så stökig att man sällan såg någon alls bakom kaoset i klassrummet, men Alice kände definitivt igen Jacob. Dels på hans imponerande längd, men också på de där gröna ögonen och det bruna håret.
"Det kan nog stämma. Du går väl i Ravenclaw?"
Alice nickade.
"Jag måste..." Jacob pekade mot slutet av korridoren. "Men vi ses."
Alice log. "Vi ses", avslutade hon det. Själv hade hon lunch nu, innan nästa lektion. Någon slöt upp vid hennes sida när hon bara hade gått ett par meter till. Det var Jack, och Alices hjärta hoppade dubbla slag när hon såg honom vid sin sida.
"Hej. Ska du till Stora salen?"
"Japp. Du med eller?", frågade han med ett flin. Alice nickade och de tog sällskap dit, så som de alltid hade gjort, men innan de gick in drog Jack henne åt sidan.
"Jag måste prata med dig om en sak. Är det okej om vi tar det nu?" Alice fick en klump i halsen. Hade hon gjort något fel?
"Det är ingen fara. Jag bara... Jag kan lita på dig, eller hur?"
"Är du seriös, Jack? Vi har varit vänner i evigheter. Det är klart att du kan lita på mig."
"Okej. Jag gillar en person, och jag vet inte hur jag ska... du vet. Du är tjej, så jag tänkte att jag kanske kunde få lite...tips."
Alice kände hur hjärtat dunkade snabbare och snabbare. Pratade han om henne?
"Hur väl känner du den här tjejen?"
"Väldigt väl, och därför vet jag inte hur hon kommer att reagera."
"För att du är rädd att ni inte kommer att kunna fortsätta vara vänner efter att du har sagt det?", frågade Alice andlöst. "Jag förstår."
"Gör du?", frågade Jack förvirrat. "Vad bra. Jag liksom...har nog gillat henne ett tag, men har inte tänkt på det."
"Hon gillar dig också", sade Alice som egentligen bara hade tänkt det, men aldrig hade planerat att säga det.
"Va? Gör hon? Har hon sagt det till dig?"
Alice log brett. Det var idag det skulle ske.
"Ja. Det har hon." Alice blundade och väntade på kyssen som skulle komma. Kyssen från Jack. Men den kom aldrig. Jack stod bara undrande och såg på henne.
"Vad gör du? Tänker du på något? Men vad sa hon? Emelie menar jag?"
"Emelie?" Alice såg förbryllat på honom. Var det Emelie du pratade om?" Jack flinade bara och grep tag om Alices handled.
"Kom så går vi och äter. Jag är jättehungrig."

Grymt.

Superbra!

Awesome!

Ny läsare! *bevakar*

Kapitel fyra: Mod och funderingar

Oscar stod i entréhallen och såg på de stora timglas som visade på elevhemmens poäng. Gryffindor ledde med bara en liten höjd över Hufflepuff. Efter låg Slytherin oh sist Ravenclaw. Där får du, Alice, tänkte Oscar med ett flin. Hans syster gick i Ravenclaw och han själv i Gryffindor, så han var mycket nöjd med nuläget. Miranda och hennes kompisar stod en bit bort. Där stod också Noah, killen som Miranda var tillsammans med, eller iallafall hade varit tillsammans med förra veckan. Kanske hade de redan gjort slut? Oscar hoppades det. Inte för att det spelade någon roll. Han skulle aldrig vga prata med henne ändå.

Som på beställning lämnades Miranda ensam medan hennes kompisar gick till Stora Salen. Själv stannade hon upp föratt knyta de små snören som hörde ihop med hennes nätta tygskor. Oscar tittade på henne en sekund och sedan åter på timglasen. Han var en Gryffindor, och han hade valts dit för att han var modig. Det hade inte Alice. Han, Oscar, var modig och det var nu han skulle bevisa det. Åtminstone för sig själv. Därför gick han med bestämda ste fram till Miranda.
"Hej", sade han glatt.
"Hej", svarade hon, men med ett frågande tonfall som om hon undrade vad han ville. Oscar blev nervös, för det var inte den sortens bemötande han hade förväntat sig.
"Jag heter Oscar", fortsatte han, men nu något mer osäkert.
"Jag vet", sade Miranda och ställde sig upp. "Jag ser dig. Det vet du, va?"
"Va?"
"Du tittar på mig ibland. Det är okej. Ingen har skadats av att titta."
"Har du sett mig?" Oscar såg förvånat på henne. Han hade alltid känt sig osynlig i hennes ögon.
"Det är klart att jag har, och jag tror inte att du är så konstig som de säger att du är."
Oscar kunde knappt ens förmå sig att le. Det kändes så bra, men så konstigt. Här stod han och pratade med Miranda, och hon såg honom. Hon tyckte inte ens att han var konstig.
"Nu ska jag gå och äta. Vi ses sen."
Oscar nickade till svar och vände på klacken med ett brett leende.

♦

"Tänk på att han har sagt att han inte gillade dig på det sättet, Alice."
"Men kom igen! Det var ju evigheter sen, Wen."
Wen log och tog en til chokladkittel ur Alices påse från Godisbaronen.
"Ja ja." Hon lade benen i kors och såg lurigt på Alice, så som hon alltid gjorde när hon ville få ur Alice en hemlighet. "Men frågan är: Gillar du inte Jacob?"
"Du menar killen jag stötte på i korridoren för några dagar sen? Jag känner ju honom knappt."
"Fast det är inte vad jag har hört. Jag har hört att ni har träffats flera gånger sen dess." Wen borrade in sin nacke i de mjuka kuddarna bredvid Alice. "Dessutom hörde jag att det en gång var en romantisk månskenspromenad."
"Den var inte speciellt romantisk", svarade Alice med ett flin och Wen satte sig hastigt upp.
"Aha! så du var faktiskt ute med honom?"
"Ja, typ. Men jag är inte kär i honom. Jag har ju Jack. Han är ju så mycket bättre än Jake."
"Är du säker?", frågade Wen och Alice mötte hennes blick med misstänksamhet.
"Vad vill du få ut ur det här? Du gillar väl inte Jack?"
"Nej, det är klart att jag inte gör. Så skulle jag aldrig göra mot dig, Alice. Dessutom har ju jag Simon där hemma."
Alice suckade. Hon var trött på allt tjat om Simon hit och Simon dit. Wen verkade inte kunna prata om annat än sin pojkvän Simon.
"I vilket fall som helst så borde du norpa Jake innan han blir upptagen. Han är sjukt snygg."
"Jag vet", svarade Alice fundersamt. "Men jag vet inte... Jag har gillat Jack så länge. Jag vet inte ens om jag kan gilla någon annan, och jag kan ju intebara sluta gilla ack nu efter alla dess år. Eller hur?"
"Eh... jo." Wen stoppade i sig en chokladkittel till. "Men tänk efter, Alice. Vad har din kärlek för Jack gett dig hittils? Inget annat än tårar, eller hur? Har han någon gång berättat att han faktiskt gillar dig eller ens visat att han har ett intresse i dig?"
"Ja. Det är ju där problemet ligger. Varje gång vi ses beter han sig... speciellt mot mig. Annorlunda än mot andra flickor. Rebecka sa det till mig också förra året. Det har liksom alltid varit så att ha har betett sig sm om han har gillat mig, men det har liksom aldrig hänt någonting."
"Men i Merlins kalsonger, Alice! Du är ingen nunna bara för att du är kär i Jack. Tror du inte att han kommer se dig i annat ljus om du blir tillsammans med någon annan? Då kanske han kommer att inse att han vill ha dig mer. Go for Jake!"
"Ja, kanske det." Alice nickade. Kanske hade Wen rätt. Om hon skulle bli tillsammans med Jake så kanske Jack skulle komma på att han faktiskt var svartsjuk. Dessutom var ju Jake mycket stilig och verkade ha den viktigaste kvalitén av alla. Han verkade gilla henne.

Awesome.