Madges historia - en Hungerspelenfanfic

Även i den här ff skriver du så att när ett kapitel tar slut sukar man!

DESPERAT EFTER FLER KOMMENTARER!
2 KOMMENTARER = NÄSTA KAPITEL
♥♥

Jaa!!!

Jag har alltid varit nyfiken på Madge, jag älskar Madge och Gale som par. ^^

Kapitel 3:

Jag skynda mig hem för att byta om innan jag, Prim och Gales familj ska till torget för att se på öppningsceremonin.
”God eftermiddag, Margret.” säger far när jag kommit in.
”God dag.” säger jag. Ingen kan förstöra min glädje. Jag vet det.
Eller okej, jag tror det. Ända till jag upptäcker att jag glömt mitt skissblock på trappen hemma hos Prim. Min enda tanke:
”NEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!” Tänk om Gale ”råkar” öppna den och titta? Tre fjärdedelar av mina teckningar föreställer honom!
Jag slår bort tanken ur huvudet och byter om till en blekrosa klänning som räcker mig nedanför knäna. Mitt blonda hår får vara i flätan jag ordnade i morse. Jag skyndar mig till torget.
”Madge!” ropar en liten brunhårig flicka som sitter på Gales axlar.
Jag höjer frågande på ögonbrynen. ”Posy” mimar Gale. ”Lillasyster”
Posy kränger sig ner och rusar fram till mig. Hennes blick fastnar på min klänning, storögt. ”Är du en prinsessa?” frågar hon. Jag skrattar åt den fyraåriga flickans tankar. ”Nej.” säger jag. Hon ser lite besviken ut. ”Men det där är en prinsessklänning!” säger hon förnärmat. ”Jag önskar att jag också hade en sådan vacker klänning.” säger hon drömmande. Jag kan inte låta bli att tänka på att den här flickan har varit med om ett hårdare liv än jag någonsin haft på en månad.
Svält, fattigdom och sådana saker är hennes vardag. Jag kommer att tänka på min egen barngarderob hemma, med klänningar i alla former och färger. Jag skulle kunna bada i den, så många klänningar finns det där. Jag synar Posy.
Jodå, hon skulle passa perfekt i dem.
”Posy?” säger jag och böjer mig ner så att jag kan se henne rakt i ögonen. ”Skulle du vilja ha några av mina klänningar som jag hade när jag var liten? De är ändå för små för mig. (klänningar som Posy väljer:

http://img.alibaba.com/wsphoto/v0/408307538/Free-Shipping-Hand-sewn-beads-beautiful-girl-princess-dress-lace-palace-performance-skirt-dress-dress-child.jpg
http://www.fantasycostume.net/images/rentals/children/southernbelle7920.jpg

http://www.jaksflowergirldresses.com/peacock-flower-girl-dress-1.jpg

http://image.dhgate.com/albu_249283205_00/1.0x0.jpg

http://i01.i.aliimg.com/wsphoto/v0/652463149/Pink-princess-skirt-the-girl-dance-dress-girl-s-performance-dress-lovely-dress-light-pink-MF.jpg

http://i00.i.aliimg.com/wsphoto/v0/674481404/New-Year-Girl-Dress-Green-Rose-Big-Flower-Child-Party-Princess-Dress-Wholesale-Children-Clothing-4Pcs.jpg )

Posys ögon blir stora. ”Menar du det?” Jag nickar.
”Mina dockor skulle också behöva lite nytt sällskap.” säger jag. Posy fnissar. Och då tänker jag att inga satinklänningar i världen kan göra den här lilla flickan vackrare än hon är. ”Bara en sak, Pos. Säg inget till Gale. Det ska bli en överraskning.” säger jag, trots att det inte är så. Jag vet mycket väl att Gale aldrig kommer att tillåta mig att ge Posy klänningar eller dockor.
”Lova?” säger jag. Posy håller upp sin lilla tumme, och så tummar vi.
”Bra.” säger jag. Posy fnissar. ”Kan du bära mig, prinsessan Madge?” säger hon. Jag lyfter upp henne på min rygg och rider framåt under vilda förtjusningsrop från Posy. ”Snabbare, snabbare!” skriker hon.
Tillsist faller vi ihop i en hög, skrattande och galna.
”Kom nu, prinsessan Posy. Ceremonin börjar.” skrattar jag.
”Upp!” säger hon och jag lyfter upp henne och går den sista biten till torget där Gales övriga familj väntar. Gale höjer på ögonbrynen när han ser mig och Posy. ”Vad?” frågar jag. Han skakar på huvudet.
”Posy brukar bara aldrig låta någon utanför familjen bära henne.” säger han. Jag kan inte låta bli att känna mig lite utvald och stolt. Posy kränger sig ner ur min famn och rusar fram till Gale. Jag tittar på henne med höjda ögonbryn och mimar, ”Du lovade.”
Hon ler bara. Gale lyfter upp henne och snurrar runt, runt ända till Posy kiknar av skratt. Jag kan inte låta bli att le. Gale går fram till mig och ger mig det blå skissblocket. ”Prim hittade den här.” säger han.
Jag ler och tar den. Sedan går jag till Prim. ”Tittade du i den?” frågar jag henne. Hon rodnar. ”Nja… Okej, då. Jag gjorde det.” säger hon.
Jag rodnar också. ”Du visade väl inte Gale någonting?” frågar jag oroligt.
Prim börjar fnissa. ”Nja…” säger hon. Jag börjar också fnissa. Jag upptäcker att jag rodnar. Prim skrattar. ”Över hälften av dina bilder är ju av honom.” fnissar hon. Jag boxar till henne på armen.
”Du är duktig på att rita.” säger hon. ”Tack.” Hon ler. ”Jag har alltid velat lära mig” säger hon drömmande.
Plötsligt får jag en idé. ”Kom hem till mig efter öppningsceremonin. Jag kan visa dig lite.” säger jag. Prim skiner upp. ”Säkert?” Jag nickar. ”Absolut.”
Hon ler och verkar tveka lite innan hon plötsligt slår sina armar om mig.
”Tack, Madge.” säger hon. Jag ler för mig själv innan jag återgäldar kramen.

”De brinner!” skriker Prim hänfört. Och, ja. Katniss och Peeta brinner.
Långa eldspår fladdrar från deras svarta mantlar och huvor.
Jag tittar hänfört på dem. Katniss ser så vacker ut. Jag har alltid varit lite avundsjuk på henne. Visst, folk säger att jag är vacker, men jag gillar det inte.
Om man är en flicka med blont hår och blå ögon anses man direkt som en rikemansdotter, helt utan livsproblem. Fast bakom mina blå ögon döljer sig en helt annan person.
En person som hatar orättvisor. En person som önskar att hon kunde göra något åt hungerspelen.

Ingen kan slita sina ögon ifrån Katniss och Peeta. Särskilt inte när de tar varandras händer och håller upp de i luften. Jag sneglar på Gale.
Något som liknar svartsjuka och ilska glimmar till i hans grå ögon.
Jag slår ner blicken och försöker låta bli att rusa där ifrån. Jag önskar att Gale kunde se min kärlek.
Prim rycker upp mig ur mina tankar och pekar på den nu svarta skärmen där nationalsången nu spelats. ”Kan vi gå hem till dug nu?” frågar hon ivrigt. Jag skrattar och tar hennes hand. ”Självklart.”
Vi säger hejdå till alla och börjar snedda över torget och in i stadsgränderna.
Prim skuttar fram med de blonda flätorna svängande. ”Jag har aldrig varit hemma hos någon i staden förut” säger hon exalterad. Jag kan inte låta bli att få lite skuldkänslor.

”Jag är hemma nu, far” säger jag när vi kommit innanför dörren. Prim ser sig storögt omkring. Far kommer ner till mig och tittar vänligt på Prim.
”Åh. Vem är den här unga damen?” frågar han. Prim ler ett nervöst leende.
”Primrose Everdeen, Sir.” säger hon. Far får något sorgset över sina anletsdrag. Jag skyndar mig upp till rummet med Prim tätt bakom mig.

”Oj” andas Prim när jag stängt dörren. Hennes små blå ögon synar hela rummet, från min himmelssäng, garderoben, balkongen, till en rosa klänning som ligger framme på en stol. Hennes blick fastnar på pianot. Hon går fram och rör försiktigt vid en tangent. Tonen A fyller rummet med en mjuk klang.
Hon drar genast tillbaka handen. Jag ler och sätter mig på pianopallen.
”Kan du spela något för mig?” frågar hon. Jag nickar. Mina fingrar dansar över tangenterna och pianots toner ekar ut genom det öppna fönstret, ut i solskenet på vår bakgård. Prim börjar nynna med och svänger sina armar från sida till sida. När stycket är slut öppnar hon sina slutna ögon och ler.
”Vad var det där?” Jag ler tillbaka. ”En Nocturne av Chopin (finns på riktigt).” Hon ler. ”Igen.” Jag lyder. Jag får spela Nocturne tio gånger för Prim innan hon är nöjd. Mina känsliga fingrar är alldeles utmattade. Prim verkar nöjd.
Hon sitter vid mitt skrivbord och skissar på något. ”Vad ritar du?” frågar jag och går fram till henne. Hon visar upp en bild av vasen på mitt fönsterbleck.
Jag ler. Prim är duktig. ”Du är begåvad.” Hon rodnar. ”Tack.”
Jag tar upp pappret och synar det. Jodå, Prim har en stor talang.
”Kan du spela igen?” frågar hon bedjande. Jag suckar, men lyder.
Tonerna svävar omkring i rummet. Prim dansar och nynnar.
Jag låter mina fingrar dansa över tangenterna. Jag sluter mina ögon. När jag öppnar dem igen ser jag att Gale kommit in i rummet. Jag ler och han ler tillbaka. När jag tar slutackordet och reser mig upp går Gale in från dörröppningen. ”Du är jätteduktig” säger han. Jag ler. ”Ganska”
Prim öppnar sina slutna ögon och suckar nöjt. ”Jag önskar att jag kunde spela som du.” Jag ler och tar hennes hand. ”Det är ingen bra önskning att önska sig det.” säger jag. ”Varför då?” frågar hon. ”Öva, öva och öva innan man får gå och sova. Det är nyckeln till framgång.” säger jag. Prim nickar.

När Prim och Gale för länge sedan gått hem sitter jag vid mitt piano och försöker att spela något glatt. Det går inte. Allt som finns i mitt huvud är hungerspelen, bilden av Gale som tittar med svartsjuka ögon på Katniss och Peeta.
Jag avskyr det.

Bra? Kort? Något speciellt?
Tack allihopa ♥♥♥♥♥♥

Gaah jag gråter 8'D ALLTING ÄR SÅ HIMLA VACKERT OCH DU ÄR SÅ DUKTIG!!! älskar delen när Posy fick välja klänningar DDDD DU ÄR SÅ AWEZOME

...
...
...
Jag kan inte säga så mycket just nu, inga ord räcker ju till...

Men SUPERAWSOME, räcker typ halvvägs i alla fall. ♥

Gud,Du är begåvad!!! Awesome!!

Tack allihopa ♥

När kommer det mer? Den är jättebra!