Den eviga kampen

Kapitel 1.

"Öh...?" Paniken, rädslan, ilskan och allt annat är plötsligt borta. Jag ger min syster en förbryllad blick och låter sedan en tvekande blick föra över Dominick. Vad har hänt? Ingen eld betyder väl att jag är den galna? Den galna som hotar folk? Den som hallucinerar fram eldar? Nej, men vänta. Angel sa faktiskt att även hon skulle ha dödat Dominick om inte jag hadde släckt elden. Nu när elden är borta så backar jag mot huset och lutar mig mot det. Glider ner och sätter mig med benen utsräckta framför mig. Angel och Dominick är inte sena att göra samma sak. Angel på min högra sida och Dominick på min vänstra. Han lägger obekymmrat armen om mig. Jag stelnar till. Som om jag inte för mindre än två minuter sen hade hotat honom till döden. Han drar mig intill sig och pussar mig på hjässan. Så vaddå, är allt normalt nu? Bara så där? Åh, nej. Då tror de fel. Jag vänder på huvudet och möter Angels nyfikna blick. Oh, nej. Nu kommer det. Frågan som jag fått sen jag och Dominick träffade varandra i sexårs, för åtta år sen.
"Är ni verkligen inte tillsammans?" frågar hon och bekräftar mina misstankar. Jag suckar till svar. Men faktiskt... Undrar jag vart vårt 'förhållande' ligger nu, när allt kommer omkring. De senaste fyra åren har jag blivit förälskad i honom. Och ja... Varför inte konfrontera honom med den frågan frågar samtidigt som den andra; 'Vad är det som pågår?'. Jag vänder på huvudet och kollar rakt in i hans mörkt, mörkt bruna ögon.
"Ja. Är vi tillsammans?" undrar jag, själv lite nyfiken. Angel börjar skrocka ner hon hör min fråga och gapskratta när hon ser Dominicks förvånade uttryck. Jag vänder blixtsnabbt på hvudet och ger henne en vass blick. "Och när han har svarat på frågan så ska ni tillsammans svara på min andra; Vad fan är det som pågår?! Du låter honom sätta eld på vårt hus och sen släcker jag den?" frågar jag misstroget. Hon slutar skratta men flinar brett. Hon höjer handen och, ja... Hon tänder en låga mellan fingrarna och börjar leka med den. Kastar den upp i luften som en boll, formar den som lera, och låter den glida mellan fingrarna som ett mynt. Dominick harklar sig och börjar ta tillbaka sin arm men lägger den snabbt tillbaka igen.
"Alltså, om vi skulle kunna ta den här frågan en..."
"Åh, nej", avbryter jag. "Glöm det. Du har undvikit den här frågan i åtta år, men nu vill jag ha mitt svar." Jag måste vara galen. Bara jag skulle ställa en kärleks fråga när jag precis upptäckt att Dominick och Angel och något fuffens på gång. Och sen så kan jag släcka eldar medan kan tända de?
"... annan gång. Så kanske jag kan klura ut vad du vill ha för svar" fortsätter han och ignorerar mig. Jag vänder åter huvudet mot honom och fångar hans blick. Jag låter honom inte slippa undan.
"Snälla, Laurina... Om jag bara vet vad du vil..."
"Så gör du vad? Handlar efter det? Nej, fy fan. Ta nu och säg vad du skulle. Du har aldrig tidigare sårat mig. Så, nu säger du sanningen." Jag ser på honom att han noterade att jag sa 'tidigare' och inte bara 'aldrig'. Han tar ett djupt skälvande andetag och det är först nu som jag inser att det här är allvarligt för den annars så bekymmer lösa Domnick, han har faktiskt bekymmer om jst den här frågan. Han kollar på mig med vädjande blick. Blicken krossar mitt hjärta, men jag måste bara få veta... Finns det någon sorts framtid för oss, som inte bara består av vänskap? Angel låtsas inte om det skälvande andetagen och hans blick.
"Alltså...Laurina...Jag har tyckt om dig sen första gången jag såg dig, och det var tidigare än du tror. Jag dig första gången när ni var med om en olycka när ni var fyra... Och jag har kollat till dig i dina drömmar sen dess..." Han har... Va? Räcker det med att säga att han inte gillar mig mer än en kompis, i stället för att ljuga rakt upp i ansiktet på mig? "Och till slut fick jag tillåtelse att ta en människas skepnad..." Även Angel lyssnar nu. Jag känner hennes blick bakom mig och genom vårt 'band'- tack vare att vi är tvillingar- så känner jag hennes fråga; 'Vad drillar han om?'
"Men det finns ett större hinder..."
"Vad?" undrar jag fastän jag är rädd för svaret. 'Jag älskar dig inte egentligen, förlåt för det jag sa nyss', det är det han kommer säga... Jag känner tårarna sakta, sakta rinna ner för kinderna. Dominick höjer handen och torkar bort tårarna från vänster kind med tummen. Jag ser att även han har tårar i ögonen. Han själv är rädd för svaret.
"Jag är din skyddsängel..."

•••

Hoppas någon gillar Nästa kapitel kommer dröja, men jag jobbar på det. Den här 'berättelsen' är en aning olik andra. Och förlåt för det där med 'Angel' och 'skyddsänglar'. Kom på idéen med änglar efteråt

Jag tycker det är finare med "Dominick" än "Domenick".

Jättebra!

ÄLSKAR DET!!!!!!!!!

Kan berätta att Selma i princip har skrivit färdigt kap. 2 hon ska bara fixa till lite och skriva in på dator

Jättebra! bevakar!

Åhh! Tack så mycket! Otroligt roligt med nya läsare, speciellt när jag precis ska lägga ut nästa kapitel!
Här kommer det!

•••

Kapitel 2.

"Du är vad?" frågar Angel och jag i mun på varandra.
"Körd", svarar han och bleknar. Varför bleknar han?
"Du är vad?" undrar Angel igen, mer förvirrad än någonsin. Han sväljer så hårt att hans Adams äpple guppar till.
"Körd", upprepar han. "Vänd er inte om... Vänd er inte om!" väser han när han ser oss halvt omvända. "Jag förlorade antagligen just min skyddsling... En ängel från Rådet är här och ja... Han kommer antagligen att slita vingarna av mig." Han grimaserar till som om blotta tanken gör ont. Och vad vet jag? Jag är ändå förvirrad. Och det är Angel med.
Jag hoppar till vid det plötsliga ljudet av Angels mobil. Hon hoppar också till innan hon famlande lyckas få tag i den. Ett litet lyckligt, men belåtet, leende sprids över hennes läppar.
"Hallå!" säger hon lyckligt. Jag kollar mot Dominick och ser honom ge Angel en förhoppningsfull bli. Vad handlar det om nu då? Han kan väl inte vara kär i Angel trots det han nyss sa? Då skulle han väl inte kolla förhoppningsfullt på henne, utan mer... kärleksfullt?
"Är det Patrick?" undrar han hoppfullt.
"Ja", svarar Angel och räcker honom mobilen. Jag suckar lättat. Det var telefonen han ville åt inte Angel. Jag svär till inom mig. Kan jag inte bara lita på det Dominck säger? När jag känner förvirringen från Angel så blir jag själv förvirrad. Är det så här hela dagen ska gå? Förvirring och chock? Antagligen, tänker jag bittert. Det Domicks säger sen minskar inte vår förvirring. Men Angel har ändå ett större koll än jag.
"Dags att bli förrädare, kompis", säger han och darrar bara lätt på rösten Jag stirrar på honom, helt oförmögen att göra något annat. Förrädare? Vem, eller vad, sak han föråda? Jag inspekterar honom. Noga. För första gången så ser jag något mer än bara Dominick. Ett svagt skimmer. Något skimrar svagt runt honom. Jag kisar och koncentrerar mig ordentligt. Jag flämtar till av det jag ser. Vingar! Vita som ny fallen snö. Så rena att det gör ont att kolla på de. Jag hör Patricks svara något, men inte de exakta orden, samtidigt som Angel flämtar till bredvid mig. Tack vare vårat band kan jag inte ens dölja faktumet att Dominick talade sanning. Patricks och Dominicks hetsiga samtal fortsätter.
"Rådet såklart! Vem annars?" Irriterat mummel från Patricks sida.
"Men vad fan!" svarar han och höjer rösten, med en liten hotfull ton. Något argt mummel från Patricks sida. Kan han inte tala så högt att man förstår något av samtalet?
"Vill du fortfarande veta varför?! Jo, för Angel och jag skulle förklara för henne att hon är elementär, precis som Angel, och bara en liten gnutta häxa så att hon kan använda den elementära magin, men sen kommer den där förbaskade frågan om vi är tillsammans upp! Och hon fick veta sanningen helt enkelt! Och nu är du snabb och skyndar hit!" väser han hotfullt. Häxa? Elementär? Va? Jag blinkar till medan ett minne dyker upp.

'Jag sitter ensam i mitt och Angels rum. Vi fyller sex år idag. Jag sitter och leker med min nya docka när den plötsligt tar fyr. Elden är varm och fascinerande. Och det konstigaste är att den inte skadar mig. Den får nästan liv, som en liten hundvalp. Den börjar sakta, som om den är blyg men nyfiken, klättra uppför mina armar. Elden slickar mina nakna armar och bränner lite av klänningen jag är klädd i. Jag kollar ner på mina händer. Dockan är sönder bränd noterar jag sorgset. Men elden får mig genast på bättre humör.
Elden försvinner en sekund innan Angel klampar in. Jag tittar irriterat på henne. Elden är min. Ingen ska få veta något inte ens Angel. När hon startar TV:en så bestämmer jag mig för att gå ut och leka med elden igen. Väl ute lyckas jag få upp elden på nionde försöket. Jag kastar upp den i luften som en boll. Och råkar träffa en duva. Duvan faller ner. Jag springer fram till den och får elden att sluta brinna. Död. Jag har precis dödat en fågel. Jag fylls av fasa och springer hem. Tänk om någon såg mig? Nästa morgon frågar mamma och pappa mig vart min nya docka är. Rädd för att tala sanning så säger jag att jag tappade den i eldstaden i går kväll. Det var första och sista gången jag lekte med elden.'

"Vaddå, vad har det med dig och göra?" frågar Dominick irriterat. Jag skakar på huvudet, förfärad av det tills nu dolda minnet. Mer mummel från Patricks sida.
"Nej, jag upprepar inte dina ord", svarar Dominick otåligt. Mer mummel.
"Förstår du fortfarande inte? Det kommer att bli strid. Blod kommer spillas. Jag tänker inte ge ifrån mig Laura så lätt", säger han. 'Laura'? Sen när använder vi smeknamn på varandra? Mer mummel...
"Vad det fortfarande har med dig att göra?!" Dominick skrattar glädjelöst. "Det kommer bli strid. Och han kommer kanske skada henne. Ja. Han är redan här. Och om han utgör ett hot mot henne kan jag nästan garantera att Angel kommer att försöka skydda henne", fortsätter han. Jag känner Angel göra sig beredd på strid. Men eld.. Jag hör Patrick hojta några svordomar och säga något hotfullt.
"Jaja. Kom hit snabbt bara. Du kan döda mig sen. Jag tänker inte låta honom kröka ett hårstrå på Laurina, och jag tänker inte ersättas." Han avslutar samtalet och ger tillbaka telefonen med ett bistert uttryck. Det Dominick som Angel och jag kände är som bortblåst. Den här sidan av Dominick dyker bara upp vid kriser. Och nu vet jag varför. Han ska skydda mig, för han är min skyddsängel. Jag kollar bort mot skymningen som färgar himlen orange medan det börjar blåsa. Och jag kan inte låta bli att undra... Är det här sista gången jag får se Dominick? Är det sista gången vi kommer träffa varandra? Om Patrick kommer är det då sista gången Angel träffar honom? Kommer vi fyra att skiljas åt idag? jag känner på mig att jag kommer få svaret inom det närmaste dygnet. Fåglarna börjar kvittra och allt verkar så bra. Åtminstone på utsidan. Förutom två saker. Min mage har snörpt ihop sig. Av rädsla. Av rädsla för den storvuxna mannen, med vingarna. Som är på väg rakt emot oss.
"Och vad har Patrick med det här att göra?" undrar Angel medan jag reser mig. Inom två sekunder står även Angel och Dominick också upp.
"Han är din skyddsängel" svarar Dominick och naglar fast mannen med blicken. "Och nu har jag gjort honom till en förrädare. Toppen, jag är dödsdömd" muttrar han bittert. Jag håller på och öppnar munnen, för att fråga världens mest egoistiska och opassande fråga, när en mörk mans röst avbryter mig.
"God eftermiddag, Dominick. Rådet har skickat mig för att hämta dig. Du kan följa med frivilligt eller så måste jag slita vingarna av dig. Ditt val." Dominick föser bak mig med ena armen och gör sig beredd. Han väljer strid.

•••
Hoppas ni gillar det! Skriv gärna vad ni tycker.
Kapitel 3 kommer inom en vecka eller så

Bra!

Så... Inte arg? Att jag la ut den innan du läst den?

Jag läste ju typ halva!