Min vän-Lejonet

Här kommer det:

Min vän-Lejonet
Kap. 1 Efter lovet

Jag låg och tänkte. På skolan. Igen. Jag kunde inte riktigt sluta och komma in i min fantasi igen.

Riiiiiing!!!! Riiiing!!!!

Jag slängde handen på väckarklockan och gick upp ur sängen. Jag sträckte på mig och gäspade stort. Trappan knarrade när jag gick ner för att göra frukost. Jag hoppades att mamma inte skulle vakna av ljudet.
Jag tog fram det vanliga: bröd, smör, skinka, och något att dricka. Idag fick det bli vatten. Allt annat var slut.
-Mamma vakna!! Det är frukost!!
Min pappa var på resa för jobbet och kom inte hem för en iövermorgon.
-Okej, jag kommer. Svarade hon sömnigt.
-Jag börjar äta. Skynda dig!
Efter frukosten gjorde jag det vanliga. Borstade tänderna, bytte om och packade skolväskan.

När jag kom till skolan var alla lite sömniga och "uttråkade" som vanligt efter loven, första skoldagen. Tjejerna stog i grupper och tjattrade och killarna sprang omkring som vanligt. Några spelade på sina mobiler, som dom brukade göra. Dom. Jag insåg att jag letade efter dom. Letade. Och sen insåg jag också att jag stannat. Jag började gå mot klassrummet igen. Jag såg mig omkring, automatiskt. Efter dom. Dom hittade mig inte. Eller så iddes dom inte.

På rasten dröjde jag mig inte kvar i klassrummet, som många andra säkert skulle ha gjort. Nej, jag skyndade mig ut med alla andra barn och stannade nära vuxna eller sånna som skulle gripa in om dom kom.
Dom kom inte. Inte på hela dagen. Alltingen så var dom på rethumör och gömde sig bara för att jag skulle gå omkring och vara orolig, eller så var den något annat.

Riiiing!!! Riiiing!!! Riiiing!!!
Alla sprang ut och fröken försökte överrösta barnen och skolklockan:
-Glömm inte läxan!!! Och ta med. . . . . . rgon!!!!!
Hon behövde inte skrika. Ingen brydde sig ändå.

Jag gick över gatan och bestämde mig, jag tar genvägen genom skogen.

Jag hoppade över roten och vek in på min egen stig. Plötsligt hördes prassel bakom mig. Jag stannade tvärt och vände mig om. Prasslet hade slutat och jag såg inget där. Det var bara en fågel övertygade jag mig själv. Bara en fågel.
-Ha ha! Mes! Jag hörde Kalles röst bakom mig. Jag kunde inte röra mina armar längre. Någon höll fast dom.
-Är det inte lilla morsgrisen Alex? Hörde jag Klas röst säga.
Alla skrattade instämmande.
Jag svalde. Det lönade sig inte att vara kaxig tillbaka. Då blev det bara värre, och så var det inte lika kul för dom om jag bara följde med. Dom ville göra mig upprörd.
"Vad ska dom göra?" Tänkte jag. "Ska dom dra ner mina byxor och knyta fast mig där alla såg? Nej. Det drar till sig för mycket uppmärksamhet. För farligt." Jag fortsatte att vänta. "Vad??! Säg nu, snälla?!" Tänkte jag hysteriskt medans dom sa elaka saker om mig och skrattade.
-Jaha mesen. Nu då? Sa Klas till ledaren, Kalle.
Nu då var inte riktat till mig, det var till Kalle. Det andra var definitivt riktat till mig. Mesen.
-Kom. Sa Kalle. Släpp honom inte.
-Kom då! Sa Bill och drog i mina armar.
Jag stog fastfrusen. Jag vet inte varför. Jag brukade aldrig vara så rädd. Om det nu var det jag var.
Jo, jag var livrädd. Nu visste jag varför. Dom värkade nervösa på något sätt. Som om dom skulle göra något nytt. Något farligare. Det syntes lite på Kalle också. Han försökte se lika säker ut som vanligt. Men det var något nytt i hans ansikte. "Ska jag verkligen göra det?"
Ja, det skulle han. Det såg jag. Dåligt nog.

Ledsen om det inte blev så bra. Skriv om ni hittar fel eller annan kritik ni kan ge.

(Lägger in alla kap. som jag har lagt upp i varsin spoiler på framsidan)

Bra! Tänk på att dom=de eller dem!

Hoops!! Glömmer alltid det! Tack!

Ville bara att du skulle tänka på det

Ja det gör den faktiskt! Jag tyckte den var bra!!

Jag är jätteledsen att det inte kommit ut något kap. på jättelänge! Men jag vill bara veta, har jag kvar några läsare?

Fairy Tale
Bella 13???

glina2
Renesmee Cullen 1
Molly Evans

Ja! Heej!

När började du skriva denna?!

För ett tag sen. . .

Har skrivit klart kap. 2! En kommentar till så lägger jag ut den!!

jag är förvirrad...