Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Min version av de 74:e Hungerspelen

Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Min version av de 74:e Hungerspelen

1 2 3 ... 10 11 12
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Borttagen

Avatar


Bara en VIKTIG fråga:

Tycker ni att jag ska skriva i Gales och Peetas perspektiv också?
Svara snabbt

Kramizar ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

16 feb, 2013 08:56

Mikaela120
Elev

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Bara en VIKTIG fråga:

Tycker ni att jag ska skriva i Gales och Peetas perspektiv också?
Svara snabbt

Kramizar ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥


Ja det tycker jag!

16 feb, 2013 10:54

Borttagen

Avatar


Oki!
Nästa kapitel på gång (kommer bli lite konstigt kanske, jag är lite trött och inte så koncentrerad ♥)!

16 feb, 2013 10:57

Mikaela120
Elev

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Oki!
Nästa kapitel på gång (kommer bli lite konstigt kanske, jag är lite trött och inte så koncentrerad ♥)!



Yay

16 feb, 2013 10:58

Borttagen

Avatar

+1


Cherry på öppningsceremonin:
http://blog.frisorska.se/wp-content/uploads/2008/12/roett_lockigt_haar.png

Cherrys klänning på intervjun: http://www.craibox.se/images/l/a2694.jpg
Obs, inte Cherry där, det är bara hennes klänning ♥


Kapitel 3:


Ute vid frukosten verkar Haymitch och Peeta vara ingripna i en livlig diskussion. Jag lyckas snappa upp några osammanhängande ord när jag står utanför dörren.
”… Kanske bäst att försöka…” hör jag Peetas upprörda röst.
”… Om… du… henne… vi… ta… åtgärder…” svarar en något nykter Haymitch. Sedan hör jag någon slå handen i bordskivan och börja skrika. Nu kan jag urskilja varje ord.
”Det räcker inte! Lyssna nu! Du bara sitter här och dricker olika viner medan vi kommer kämpa för våra liv (en rolig sak: När jag skulle skriva ”liv” så råkade jag, ironiskt nog ♥, skriva öl. Haha)!
Du måste försöka, Haymitch!” vrålar Peeta. Jag lutar örat ännu närmare dörren och hör Haymitch svara. Jag hör bara vissa delar av det, igen.
”Lyssna nu, pojk. Du kanske… henne, men… låt oss… till intervjuerna… Okej?” säger han. Vad pratar de om? Jag blir alldeles förvirrad, så jag går in helt utan förvarning.
Haymitch sitter med en kopp kaffe (Wow!) och Peeta ser alldeles upprörd ut. Han verka ha spillt ut något när han slog handen i bordet, för det droppar en tjock brun vätska som luktar sött från bordskanten ner på den dyra mattan.
”Har jag missat något?” säger jag. Peeta sneglar på Haymitch.
Sedan skakar han på huvudet. Jag blir alldeles kall. Peeta ljuger för mig, något som jag aldrig trodde om honom. Jag höjer på ögonbrynen och pekar på den bruna drycken som långsamt droppar ner. Peeta bara ler lite.
”Åh, det var mitt fel, du vet. Nervös inför… allt” säger han.
Jag nickar. Jag är faktiskt väldigt duktig på att ljuga och på att spela teater. Peeta går på det.
Jag sätter mig ner på en stol och tittar på all mat. Det är nästan mer mat än igår. Minst trettio olika fullstoppade tallrikar finns det.
Jag undrar hur mina syskon skulle reagera om de var här.
Jag slår bort tanken ur huvudet. Det gör alldeles för ont. Och just nu har jag tillräckligt med smärta som det är.
”Ska du inte äta något?” frågar Peeta. Jag tänker efter ett tag. Sedan skakar jag på huvudet så mina röda lockar hoppar ur knuten.
”Varför?” frågar han. Jag sväljer hårt.
”Okej, jag vet att det är barnsligt… Men jag kan inte låta bli att tänka på hur mina syskon och Gales familj knappast äter allt det här på en månad. Jag vill inte äta det här. Jag tänker inte spela med i huvudstadens spel, för det här är fel. Att jag ska vara med i Hungerspelen kan jag inte göra något åt, men jag kommer inte att äta det här.” säger jag tyst. Peeta skakar på huvudet.
”Om du kommer hem kan dina syskon få allt det här och mycket mer. Du, dina föräldrar och dina syskon kommer att leva i lyx”
säger han, som för att muntra upp mig. Men min mamma och pappa kommer inte kunna leva i lyx. Min far är begravd flera hundra meter under jorden i en gruva, och mamma ligger begravd i skogen. Jag begravde henne själv. Många vet inte om att jag bor ensam med mina syskon. Bara överste fredsväktaren, när jag tänker efter.
Det känns som om jag fått ett hårt slag i magen.
Jag hör Peeta säga mitt namn, frågande, men just nu känns det som om jag har förflyttats fem år tillbaka i tiden.

”Jag är elva år gammal och sitter hemma i vårt ruckel till hus.
Jag försöker värma mina stela fingrar framför den lilla rökiga brasan, men jag blir inte ett dugg varmare trots att jag verkligen försökt att hitta bättre kvistar att använda. I ett hörn sitter Charlotte och hostar så starkt att man tror att lungorna ska hoppa ur kroppen. Mamma sitter på sängen och stirrar okoncentrerat på en burk där vi brukade förvara kött. Brukade. Köttet är slut för länge sedan.

James lilla treåriga kropp baxar sig fram till mig. Han tittar upp på mig med ihåliga ögon.
”Mat?” frågar han med spruckna läppar. Jag skakar på huvudet.
Sedan bestämmer jag mig. Vi kan inte ha det så här längre. Jag måste försöka hitta mat.
Jag klär på mig min trasiga yllekappa och mina alldeles förstora kängor.
Sedan tar jag ner en liten korg från en krok. Korgen är dammig. Vi har inte använt den på länge.
”Mamma?” säger jag. Hon tittar inte ens upp. ”Jag kommer tillbaka snart” mumlar jag och rusar ut genom dörren, ner till staden.
Hur ska jag göra nu? Jag sätter mig på torget bland de andra tiggarna med min lilla korg framför mig. Någon måste väl vilja ge mig en krona?

Nästan hela dagen har gått. Jag har fått ungefär tjugo kronor. Jag går till Hällen och tittar lite. Inte råd med något, om jag inte byter något som jag inte har. Jag snubblar hem på trötta fötter.

Så fort jag kommit in genom dörren känner jag att något är fel.
Lukten är fel. Det luktar… död.
Mamma är fel. Hon ligger orörlig i en klump på sängen, omgiven av mina hulkande syskon som alla viskar ”Mamma” med små svaga röster.
Allt är fel.
Jag släpper genast korgen och rusar fram till mamma. Hon andas inte.
”Mamma? Snälla vakna. Mamma? D-d-du k-kan int-inte l-lämna o-oss nu!” hulkar jag. Jo, det kan hon tydligen. Mammas kropp förblir orörlig.
Jag gråter och gråter och gråter tills jag inte kan gråta mer.
När jag lyckats samla mig vet jag vad som måste göras.

I skogen är det kallt och tyst. Mammas kropp är så lätt, men mina tunna armar måste ändå kämpa för att överhuvudtaget kunna röra den.
Vid den gamla eken lägger jag henne, går och plockar några rosor som jag lägger som en bädd under henne och sedan börjar jag sjunga en sång som mamma sjöng när jag var liten.




’If I die young, bury me in satin. Lay me down on a bed of roses.
Sink me in the river at dawn.
Send me away with the words of a love song.

Lord make me a rainbow, I’ll shine down on my mother.
She’ll know I’m safe with you when she stand under my colours.
Oh, and, life ain’t always what you think it ought to be.
No, aint even gray when she buries her baby.
The sharp knife of a short life.

Well, I’ve had just enough time

If I die young, bury me in satin. Lay me down on a bed of roses.
Sink me in the river at dawn.
Send me away with the words of a love song.
The sharp knife of a short life.

Well, I’ve had just enough time

And I’ll be wearing white when I come into your kingdon, I’m as green as the ring on my little cold finger.
I’ve never known the loving of a man, but it sure felt nice when he was holding my hand.
There´s a boy here in town says he’ll love me forever.

Who would have thought that forever could be severed by
The sharp knife of a short life.

Well, I’ve had just enough time.

So put on your best, boys, and I’ll wear my pearls.
What I never did is done
A penny for my thoughts, no I’ll sell them for a dollar.
They’re worth so much after I’m a goner.

And maybe you’ll hear the words after I’ve been singing.
Funny when your dead how people start to listening.

If I die young, bury me in satin. Lay me down on a bed of roses.
Sink me in the river at dawn.
Send me away with the words of a love song.

The ballad of a dove.
Go with peace and love.
Gather up your tears, keep them in your pocket.
Save them for a time when you’re really gonna need them.

The sharp knife of a short life.

Well, I’ve had just enough time.

So put on your best, boys, and I’ll wear my pearls. (obs! Sjungen av The band perry, jag äger den inte)’

Så snabbt går det. Sedan snubblar jag hem. Nu är båda mina föräldrar döda.
Hur ska mina syskon och jag klara oss?”

Med ett pang är jag tillbaka i tiden. Jag känner tårarna komma krypande. Jag reser mig tvärt upp och rusar ut. Men det är försent, Peeta och Haymitch har redan sett mina tårar.
I korridoren hör jag Peeta ropa mitt namn, men jag stannar inte.
Jag skyndar mig in i min kupé och faller ihop på sängen.
Snyftningarna river i min kropp.
Jag känner mig så vek, som om jag var en porslinsfigur som krossas när jag ramlar. Jag vill inte gråta, det är en svaghet.
Haymitch och Peeta måste tro att jag är en svag person som börjar gråta för minsta sak. Det här är ju faktiskt inte ”minsta sak” nu, men man kan ju tycka att borde kommit över det efter fem år.
Det har jag inte. När mina syskon inte ser sörjer jag tyst för mig själv.
På utsidan kanske jag ser stark ut, men på insidan är jag ett ihåligt vrak. Jag försöker dölja det. Ofta lyckas det, men ibland inte.
Ibland har jag till och med funderat på att avsluta mitt olyckliga liv, men jag måste ju ta hand om mina syskon. Tanken brukar försvinna rätt fort. Jag gråter och gråter, ända till en knackning hörs på dörren.
”Cherisie?” frågar någon. Jag skyndar mig fram till dörren.
Där var Peetas röst.

Peetas perspektiv:
Jag skyndar efter Cherry (som jag kallar henne i mina tankar) och lyssnar utanför hennes kupé. Svaga snyftningar hörs där inifrån.
Jag höjer på ögonbrynen. Cherry verkar inte vara den svaga typen.
Jag har aldrig sett henne gråta, förrän nu. Fast det kanske inte är så konstigt, vi ska ju till Hungerspelen.
Sedan hör jag en röst som sjunger något.
Rösten är svag och tjock av gråt, men det måste vara Cherry.
Jag lyckas snappa upp några meningar.


” And I’ll be wearing white when I come into your kingdon, I’m as green as the ring on my little cold finger.
I’ve never known the loving of a man, but it sure felt nice when he was holding my hand.
There´s a boy here in town says he’ll love me forever…”

Jag stelnar till. Det där verkar ju stämma ganska bra… Bara det att hon inte vet om det. Än.

”If I die young, bury me in satin. Lay me down on a bed of roses.
Sink me in the river at dawn.
Send me away with the words of a love song.”

Jag knackar försiktigt på dörren.
”Kan jag komma in?” frågar jag försiktigt. En snyfning hörs och jag suckar.
”Snälla?” ber jag. Det hörs ljudet av ett lås som vrids om. Sedan ser jag Cherrys tårfyllda blå ögon stirra på mig.
”Hej” säger jag. Hon ler lite genom tårarna. Vi står bara och stirrar på varandra ett tag.
”Jag hatar det här. Allt.” säger hon plötsligt.
”Spelen?” frågar jag tyst.
”Det är bara det att… Jag framstår så svag. Framför alla.” säger hon.
Jag ler lite. Sedan gör jag något som jag trodde att jag aldrig skulle få göra. Jag lägger armarna om henne och kramar henne hårt.

Cherrys perspektiv:
Jag snyftar över Peetas axel.
”Vad är det som får dig att framstå svag, då?” frågar han mjukt.
Jag drar efter andan.
”Det är en lång historia.”
Han ler lite.
”Jag har ingen tid att passa. Förutom till Effies knäppa ’vett och etikett’ lektion” muttrar han. Jag fnissar till. Sedan börjar jag berätta.
Jag berättar hela min livshistoria för Peeta. Han frågar inte något, utan han är bara tyst och låter mig prata på. När jag kommer till min mammas död är jag nära att börja gråta igen. Men jag tar mig i kragen. Jag har gråtit färdigr för idag.
”Men varför hamnade ni inte på barnhem?” frågar Peeta plötsligt.
Jag rycker på axlarna.
”Jag kunde ju ta hand om min familj. Kanske var jag ändå lite för ung” mumlar jag och lutar huvudet mot Peetas hals.
Sedan hör vi steg och Haymitch kommer in i korridoren med en stor flaska. Peeta släpper mig genast.
”Dåligt tillfälle?” sluddrar Haymitch.
”Det här är inte vad det ser ut som” börjar jag, men Haymitch bara viftar undan mina ursäkter.
”Har inte tid. Vi är framme snart.” säger han.
Peeta och jag springer fram till fönstret. Huvudstaden är precis lika magnifik som den sett ut på TV.
”Wow” andas Peeta och jag i kör. Vi sneglar på varandra och börjar skratta. När tåget nästan är framme på stationen saktar det in tillräckligt för att vi ska kunna se de groteska huvudstadsborna.
De skriker och vinkar. Peeta börjar vinka.
”Vem vet, någon måste ju vara rik” säger han. Jag ler och börjar vinka jag med. Folkmassan skriker, om möjligt, ännu mer när Peeta tar min hand. Jag sätter på mitt största leende och lyckas till och med få min hand att skicka lite slängkyssar åt folk. Peeta tittar på mig och ler bredare.
Tåget stannar och både Peeta och jag pustar ut lite innan vi går ut.
”Hoppas någon kan tänka sig att sponsra oss” säger Peeta.
Jag nickar.
”Jag måste ha sponsorer. Jag lovade Rose och Gale att jag skulle komma hem igen” mumlar jag. Peeta tar min hand igen.
”Det skulle inte förvåna mig om det blev så.” viskar han.
Jag tittar förvånat på honom.
”Va?” jag låter som om jag är en idiot.
”Jag sa, det skulle inte förvåna mig om det blev så” säger Peeta övertydligt. Jag himlar med ögonen.
”Det vet jag väl, men vill inte du vinna?” frågar jag förvånat.
Peeta tvekar lite innan han skakar på huvudet.
”Jag vill ju inte dö, men jag vet ändå att jag inte kan vinna.” säger han svagt. Jag känner en konstig känsla sprida sig i kroppen.
Jag vill inte att Peeta ska dö. Jag vill inte att någon ska dö.

Ute på tågstationen blixtrar tusen kameror. Jag får förklara för tre skrikande kvinnor att jag inte har en penna och att jag därför inte kan ge min autograf till dem idag. Peeta släpper aldrig min hand.
Inte ens när några reportrar frågar om jag och ”den unge mannen på stationen (Gale)” och jag är ett par och jag skakar på huvudet.

Effie trippar före oss. När hon råkar trampa i ett tuggummi med sin rosa klack och hon börjar hyperventilera av skräck börjar både jag och Peeta fnissa som idioter. För att vara på väg till Hungerspelen är jag hyggligt lycklig.

Peeta och jag blir infösta i förnyelsecentret. Jag blir inföst i ett rum där tre skrikiga assistenter börjar slita loss allt hår från min kropp, utom från huvudet.
”Vi behöver inte göra så mycket med dig. För att vara från distrikt tolv så är du hyggligt vacker.” säger mannen. Jag försöker le tacksamt men det blir mest en grimas.
Efter att ha blivit badad, kammad och rensad på hår.
”Sådär! Nu är du acceptabel!” skrattar en knubbig kvinna med ärtgrön hud som jag tror heter Octavia.

En ung man kommer in. För att vara en Huvudstadsbo ser han ganska normal ut. Hans bruna hår verkar ha sin naturliga färg. Den enda fixningen med sitt utseende som han gjort verkar vara en guldfärgad eyeliner.
”Hallå, Cherisie.” säger han.
”Snälla, säg Cherry.” ler jag. Han ler tillbaka.
”Okej, Cherry. Jag ’är din stylist Cinna. Min partner Portia är Peetas stylist. Som du vet är det brukligt att knyta an till hemdistriktet på öppningsceremonin” säger han.
”Så jag ska vara en gruvarbetare.” säger jag med en mental suck.
”Nja. Vi tycker att det är passé. Vi vill skapa intryck.” säger han.
”Vad gör man med kol? Man bränner det. Är du rädd för eld Cherry?” Jag ser bara förvånad ut. Cinna ler.

”Sätta eld på den?” nästan skriker jag igen. Cinna suckar för tusende gången.
”Cherry, jag har ju sagt att det inte är en riktig eld. Den är uppfunnen av Portia och mig.” säger han.
Jag lägger armarna i kors och stirrar stint på honom.
”Snälla” säger han. ”Alla kommer älska det. Du kommer få många sponsorer.”
Vid ordet ”sponsorer” rycker jag till.
Jag tvekar bara en liten stund innan jag säger ”visst”.
Cinna skakar på huvudet men ler brett.
”Cherry, du är en mycket annorlunda ung dam.” säger han tillgjort. Jag flinar. Cinna visar hur jag ser ut i en liten spegel som sitter på väggen. Jag flämtar till. Personen i spegeln är inte jag.
Det är en drottning, iförd en svart kroppsstrumpa med en lång mantel och högburet huvud. Hon ser nästan dödlig ut.
”Perfekt” viskar jag.

Ute vid vagnen står Peeta i en likadan utstyrsel som min, det är bara min turkosa ögonskugga och svarta naglar som skiljer oss åt.
”Vad tror du om elden?” viskar jag.
”Jag sliter av din mantel om du sliter av min.” säger han.
Jag fnissar lite. ”Uppgjort.”
Peeta tittar på mig och ler.
”Snyggt.” säger han och pekar på mig. Jag himlar med ögonen.
”Jag känner mig så tillgjord. Hazelle kommer att hata mig.” säger jag.
”Hazelle?” frågar Peeta.
”Gales mamma.” svarar jag. Peeta nickar.
Han hjälper mig upp på vagnen och sedan kliver han också på.
Det är ganska högt. Om jag lutar mig för mycket åt vänster så kommer jag ramla ut.

Distrikt 1 rullar ut. De är väldigt vackra, spraymålade i silver.
Alla distrikt rullar ut, nästan för snart. När distrikt 10 rullar ut så kommer Cinna ut.
”Okej, nu kör vi.” säger han.
Innan Peeta och jag hinner blinka sätter han eld på min och Peetas utstyrsel. Jag blundar och väntar på smärtvågen. Men den kommer aldrig. Jag känner bara en enda liten kittling i ryggen.
När distrikt 11 är halvägs så börjar vi rulla ut.
Chocken bland folkmassan är uppenbar, men den byts snabbt ut mot hysteriska utrop och jubel.
Cinna mimar något och gestikulerar ivrigt. Jag tittar frågande på Peeta.
”Vad vill han?” undrar jag.
”Att vi ska hålla hand, tror jag. Kom igen, de kommer älska det.” säger Peeta bevekande. Jag tittar upp i hans ögon. Ljusblått möter djupblått. Hans bevekande blick ser faktiskt helt bedårande ut.
”Okej, då.” säger jag. Peeta tar min hand och håller upp den inför folkmassan som skriker ännu mer. Det hittar våra förnamn i programmet och ropar ”Cherisie! Peeta!” med hänförda röster.
Jag ler och vinkar, tillåter till och med mig själv att skicka en massa slängkyssar överallt. Folk kastar en massa blommor på mig.
En mörkröd ros landar vid mina fötter och jag böjer mig ner för att ta upp den, men Peeta har redan gjort det. Han ler och sätter den i mitt hår.
”Den passar ditt hår perfekt.” ler han. Jag rodnar. Folkmassan skrik blir allt högre tills Peeta rör lätt vid min nästipp och skriket nästan spränger mina öron. Jag ler mot Peeta, mot kamerorna och mot folkmassan. Peeta är verkligen smart. Sponsorerna kommer att slåss om oss.
Peeta släpper aldrig min hand. Vi har överglänst de andra totalt.
Distrikt 1 och 2 ger oss onda ögat under presidentens tal, men jag bara ler snett.

Gales perspektiv:

Ikväll börjar spelen på riktigt. Ikväll ska öppningsceremonierna vara.
Jag sitter i vår slitna gamla soffa med Rose bredvid mig och Posy i mitt knä. Hennes bruna hår kittlar mig på hakan.
Om några timmar ska vi ner till torget för att se öppningsceremonierna på den allmänna skärmen. Rose stirrar bort i fjärran.
”Gale? Vad tror du Cherry kommer ha på sig?” frågar hon plötsligt.
Jag rycker på axlarna.
”Förmodligen gruvarbetarkläder.” säger jag. Rose nickar och säger:
”Då får hon nog inga sponsorer” med darrande röst.
”Vet du? Jag tror att Cherry skulle få sponsorer vad hon än hade på sig.” säger jag. Rose tittar upp.
”Varför då?” frågar hon. Jag ler lite.
”Cherry är vacker i allting. Okej?” Roses ögon blir större.
”Gale! Är… är du kär i Cherry?” ler hon. Jag rodnar.
”Nej!” säger jag. Rose tittar på mig med en som-om blick.
Jag himlar med ögonen. ”Absolut inte!” säger jag innan jag börjar kittla Rose tills hon kiknar av skratt.
”Säg det!” skrattar jag. Rose skakar på huvudet och jag kittlar henne ännu mer.
”Okej, okej!” flämtar hon. ”Du är inte kär i Cherry. Bättre?” frågar hon. Jag nickar.
”Bättre.”

På torget är det proppfullt med folk. Jag skymtar Peetas familj i mängden.
Rose, Charlotte, Posy, James och jag ställer oss längst fram, på platsen som är avsedd för spelarnas familjer. Resten av barnen står längre bak med mamma.
”Gale?” undrar James.
”Mm” säger jag. James kryper upp i mitt knä.
”När kommer Cherry tillbaka? Hur länge ska hon vara borta?” frågar han. Jag suckar.
”Jag vet inte… om hon kommer tillbaka. Det är det ingen som vet.”
säger jag. James ser bestört ut.
”Men…” börjar han men blir avbruten av Rose, som skriker.
”Titta!” och pekar på skärmen. Jag följer hennes finger upp på skärmen. Distrikt 1 har rullat ut, men jag ägnar de inte särskilt mycket uppmärksamhet, jag vill se Cherry. Distrikten passerar ett efter ett. När distrikt 11 har rullat en bit ser jag en vagn rulla ut.
Äntligen.
Cherry rullar ut och vi alla flämtar till.
”Hon brinner…” viskar Rose hänförd. Och, ja. Cherry brinner.
Huvudstadsborna skränar och ropar ”Cherry! Peeta!”.
Cherry ser helt fantastisk ut, som en högburen drottning.

Sedan händer något som får det att sticka i mitt hjärta.
Peeta tar Cherrys hand och håller den högt, som för att visa upp henne för världen. Cherry ler och skickar slängkyssar mot folkmassan. En röd ros landar vid hennes fötter och Peeta tar upp den. Han sätter den i hennes hår, viskar något och Cherry rodnar.
Jag knyter händerna så hårt att de borde spricka.
Peeta ler mot henne och rör henne försiktigt på nästippen.
Rose fnissar bredvid mig. Men jag har inte lust att fnissa. Jag vill bara gå in i skärmen och smocka till Peeta. Det är ju jag som ska göra det där. Jag som ska stå sådär med Cherry.
Jag önskar att jag hunnit säga att jag älskar henne.

Bra??
En sak till:
Hittade perfekta frisyren till Cherrys intervju! Ansiktet till höger är hon! Snygg?
http://nyheter24.se/nextinfashion/alisa/files/2010/05/rod-3.jpg

16 feb, 2013 11:29

cikki
Elev

Avatar


Hur kan du skriva så fantastiskt?...

17 feb, 2013 08:14

Borttagen

Avatar


Fråga:
Ska min historia sträcka sig över både Hungerspelen, Fatta Eld och Revolt, alltså inte sluta efter de 74:e Hungerspelen??

17 feb, 2013 08:41

cikki
Elev

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Fråga:
Ska min historia sträcka sig över både Hungerspelen, Fatta Eld och Revolt, alltså inte sluta efter de 74:e Hungerspelen??
Bestämm själv! Men eftersom den är så himla bra, så skulle jag bli glad om du skrev alltihop, hih.^^

17 feb, 2013 08:50

Borttagen

Avatar


Då blir det så!

17 feb, 2013 08:54

Tyra
Elev

Avatar


Skrivet av cikki:
Skrivet av Borttagen:
Fråga:
Ska min historia sträcka sig över både Hungerspelen, Fatta Eld och Revolt, alltså inte sluta efter de 74:e Hungerspelen??
Bestämm själv! Men eftersom den är så himla bra, så skulle jag bli glad om du skrev alltihop, hih.^^

Jag kan bara instämma den är SUPER!!!!!!

17 feb, 2013 09:06

1 2 3 ... 10 11 12

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Min version av de 74:e Hungerspelen

Du får inte svara på den här tråden.