Mitt liv på en hungerspelenarena

Längtar till kap.2!! när kommer det?

Vet ej. kanske imorgon.

Yes!

Lika bra som vanligt!

Vad underbart att få läsa dina fina kapitel igen ♥

nu kommer ett kapitel! Tack för era fina komentarer! ♥

Jag går på skakiga ben upp på scenen. Åh, varför just jag?
”Heeej, och VÄLKOMMEN!” säger Milli och säger sedan:
”Visst kommer det här bli kul? Ja, hoppas du överlever, en vacker flicka som du.”
Jag känner mig äcklad över hennes entusiasm.
”Och nu, den siste pojken!” skriker hon gällt och trippar fram till pojkarnas klot. Hon drar upp en lapp, vecklar ut den. Sedan tittar hon slugt på oss i publiken.
”Victor London!”
En knubbig, kort kille med fett blont hår och glasögon lösgör sig från gruppen med trettonåringar, och kommer upp på scenen. Jag ser att det bildats svettpärlor i pannan på honom, även om han försöker se självsäker ut.
Jag försöker hitta Froj i havet med barn, men han syns inte någonstans.

Jag förs in i rättens hus för att få några minuter med de jag älskar. Där sätter jag mig och väntar på en soffa, med så mjukt tyg på att det kunnat vara moln.
Plötsligt öppnas dörren och in kommer Froj. Hans bruna ögon är tårfyllda.
”Åh, Älskade Lily...”säger han och kramar mig hårt. Jag kramar minst lika hårt tillbaka, och försvinner in i hans famn.
”Åh, jag hade velat ta din plats...” Säger han med tjock röst. ”Men jag är ju pojke.”
”Nej, Froj! Det skulle du inte om du kunnat. Då hade jag blivit kvar här, alldeles ensam, och svultit ihjäl. Nej, Froj, då skulle inget blivit bra.”
Han säger inget mer, vi bara gråter. Jag gråter in i hans välbekanta axel, som jag har gråtit mot otaliga gånger förut, och han håller om mig som om jag var en liten bebis. Tja, jag känner mig inte särskilt vuxen just nu...
”Vinn. Du måste. Ta vad du kan utan att riskera ditt värdefulla liv vid blodbadet. Sedan springer du, springer och springer, tills att du kan gömma dig någonstans. Gör inget förhastat.”
”Nejdå, jag ska vara smart.” Jag torkar tårarna. ”Jag älskar dig, tro inget annat.”
”Jag älskar dig också, Lily.” Sedan så kommer en fredsväktare i vit uniform och tvingar ut Froj ur rummet.

Ingen mer kommer. Jag hade ju inte väntat mig någon mer, men det känns lite snopet.
Jag blir hämtad, och jag får sätta mig i en bil. Eller, jag tror att det är en bil, eftersom att jag har sett sådana på TV. Jag har aldrig åkt i en förut, inte ens varit nära någon.
Plötsligt börjar bilen låta en massa. Jag blir rädd, tänk om den exploderar!
Men det gör den inte. Bilen börjar åka med en sådan fart att jag blir illamående. Jag tittar ut genom fönstret, och ser distrikt 7 svischa förbi.
Bilen tystnar, och vi stannar vid tågstationen. Det är här alla plankor, papper och kartonger försvinner ut i hela landet med tåg. Jag själv har aldrig varit här, bara hört talas om den och sett den, som mycket annat, på TV. På tal om TV, så har jag och Froj ingen egen. Så vi tittar genom ett stort hål mellan plankorna, ner på torget, när hungerspelen direktsänds.
Men vi blir i alla fall infösta i tåget.

Inne i tåget är allt hur lyxigt som helst. Vi blir guidade inne i tåget av Momo Smith en av våra handledare. Tyger, guld, mattor och tavlor överallt. När vi kommer till matvagnen, så blir jag alldeles stum.
Eleganta, vackra bakelser, tårtor, kakor, småtugg och chips ligger i vackra skålar och på fina fat. Jag känner magen kurra. Det gör den alltid.
Jag ser en av de stumma tjänarna ta en av chokladtårtorna och öppna sopnedkastet. Jag drar efter andan när hon slänger ner den underbara tårtan i soporna.
”STOPP!” skriker jag, men det är för sent.
”Vadå? Den har ju stått framme i 20 minuter nu,” säger Momo och ser snobbigt på mig.
Momo vann hungerspelen för 7 år sedan. Efter det så har hon blivit mer och mer huvudstadsbo, och vant sig vid lyx och uppassning. Jag har hört att hon har hyrt betjänter att ha hemma i segrarhuset.

Efter det blir vi visade till våra rum. Mitt är stort, med ett fönster, en dubbelsäng med sidenöverkast, en stor TV, en garderob med massor av kläder, en radio och en spegelvägg. En dörr leder in till ett badrum.
Åh, ett badrum. Jag har nog aldrig varit i något.
Hemma så har vi en potta, som vi turas om att tömma. Den är av plast, och hittad en regnig kväll precis innan min födelsedag för 10 år sedan.

Jag tittar misstänksamt på duschen. Jag har aldrig duschat. Hur gör man?
Som tur är så hittar jag en lapp, med information om hur man gör med duschen. Jag tar av mig kläderna, och ställer mig i duschen. Jag drar ner en spak, och plötsligt rinner varmt vatten ut ur en sil och ner på min rygg. Jag står och njuter i minst en kvart, sedan blir jag automatiskt schamponerad. Det blir en massa bubblor, och jag fnissar.

Efter duschen så tar jag på mig en blå, enkel klänning och kammar håret. Det går lätt att kamma, håret är alldeles mjukt och delar på sig när kammen kommer.
Jag står en lång stund och bara tittar mig i spegeln. Jag försöker finna spår efter den gamla, lugna lilla Lilyan, men jag ser bara en flicka i en vacker klänning.
Jag hoppas att jag fortfarande kan vara en levande, glad flicka om några veckor.

Du är Asduktig!!!!!!!!
En författare när du blir stor kanske?

Hehe, Jag jag ska faktiskt bli läkare, men tack! ♥

Om jag hadde kunnat skriva som dig skulle jag redan jätt ut min första bok för lände sen!
Det jag försöker förklara är att du skriver så bra att jag blir TOKIG!!!!!!!!!

Tack.♥