Falang - tjockare än blod [Divergent FF]

Förlåt att det inte kom något igår… Jag han bara inte lägga upp det. ^^

Förästen blir jag/MissBellatrix (antar jag ;P ) jättegalda för era komntarer!




Kapitel 3 – Carolyn

Jag ser hur Scarlette öppnar dörren till rum 7. Jag ser mig omkring. Vilken dörr ska jag ta? Spelar det någon roll? Jag tar rum 2. Det känns bra. 2 är ett jämt nummer. Man kan dela det. Man kan dela det mellan mig och Scar.
När jag kommer in sitter en man från De Ärliga i en läderfåtölj mitt i rummet. Han har svart kostym och vit slips. Han hår är också vitt.
”Hej”, ler han varmt. Jag märker att när han ler bildas djupa sträck runt hans ögon och mun. Skrattrynkor. Den här mannen bestämmer jag mig för att tycka om.
”Jag heter Henri.” Han sträcker fram handen. Jag skakar den försiktigt. ”Var inte rädd, det kommer inte att göra ont. Och det är inte alls farligt. Det verkar väldigt verkligt när man går igenom det, men egentligen”, han leder fram mig till min stol. ”så är det inte alls på riktigt.”
Han ler så där varmt igen och fäster en elektron vid min panna.
”Vad gör den där?” frågar jag förskräckt.
”Öh… Den skapar simuleringen.”
Han går fram till en liten apparat och trycker på en knapp.
”Ses snart”, säger han och allt försvinner.


Jag befinner mig i Kafeterian. En korg sträcks fram mot mig. I den ligger en ost och en kniv.
”Välj”, väser en kvinnoröst.
Jag grabbar tag i osten. Korgen och kvinnan försvinner ljudlöst. Jag hör en morrning bakom mig. Jag snurrar runt och där står en hund. En flatcoated retriever rättare sagt.
”Hej, gullis”, mumlar jag och tar ett steg framåt. Hunden morrar doft. Jag ser hur den spänner musklerna. I sista sekund förstår jag att den inte alls är vänligt inställd. Den tänker hoppa på mig! Snabbt kastar jag ostbiten till den. Hunden försvinner.
Jag är på en buss. En man sitter med en tidning framför mig. På framsidan är det en bild på ett välbekant ansikte.
”Jag känner honom!” far de ur mig. Egentligen vet jag inte alls vem han är. Jag har bara en diffus känsla av att jag har träffat honom en gång.
”Gör du?”
”Ja! Jag är helt säker.”
”Vem är han?! Vem är han?! Om du svarar kan du rädda mitt liv!”
Plötsligt slår det mig vem han är.
”Det är min morbror!” ler jag.
Vänta lite nu… Jag har ju ingen morbror….
Bussen och mannen försvinner.
Jag står framför en folkmassa. De ropar mitt namn i kör. Visslar. Applåderar. Vissa viftar med skyltar eller banderoller.
I ♥ Carolyn!
Carolyn är bäst!
Carolyn! Carolyn!
Står det. Jag är chockad. Har jag blivit känd?
Någon kommer fram till mig med en mikrofon. En reporter. Med sig har hon en kameraman med en kamera.
”Carolyn Warrington?”
”Ja?”
”Är det du som vunnit 100 000 dollar? Är det du som vunnit SÅNG PRISET?”
”Öh…”
Reportern tittar uppfodrande på mig.
100 000 dollar….
”Nej”, medger jag. ”Jag har inte vunnit något.”

Då kommer jag tillbaka till rummet med Henri.
”Välkommen tillbaka.”
”Tack.” ler jag. Lättad att det är över.
”Dina resultat är förvånande.”
”Ojdå… Vad har jag gjort? Passar jag inte in någonstans?”
”Nej då! Jag är glad för din skull. Du passar in i den absolut bästa falangen! Du är helt och hållet en Ärlig!”

Bästa! Meeer!!

Superbra!

Super braa!

Bra Vill verkligen läsa mer av den här ffn

Tack allihopa! Vad glad jag blir
Det kommer kanske mer imorgon. För mkt läxor....

Kör du första delen, så kör jag andra

Megabra vill ha mer

När kommer det mer?

Eftersom näst akapitel är sista kapitlet som jag och MissBellatrix måste skriva tillsammans (de är ju tillsammans på valceremonin) så bestämde vi oss för att skriva halva var. Jag har skrivit min del och vi får helt enkelt vänta på ett MissBellatrix får tillgång till datorn