Eyes like emeralds [SV]

Åh, förlåt. Nu ligger jag typ hundra år efter (ungefär en vecka.) Men efter all väntan så lägger jag upp nästa del. Tack för att ni orkade vänta, men som sagt har datorn trasslat och ställde till med allmänt mycket problem. Nu är den återställd - nästan. Vi får se hur det blir, men i alla fall. Varsågoda, och vi får se om jag blir lite mer aktiv. Då får ni i alla fall fler delar lite oftare. Men skulle gärna vilja hinna med att skriva också så vi får se om jag lägger upp nästa del i helgen för att sedan skriva på kapitel 3-4.! *Tack broder*
~
Aron väntade på vinden en stund och sedan skyndade han sig nedför de fyra trapporna. Han kom ut i det stora rummet och fann det mycket livligare och fullare än förut. Överallt satt det män och kvinnor - inga barn eller ungdomar. De här kvinnorna såg likadana ut som de på gatan gjorde och piraterna var också desamma - vindbitna ansikten, stubb eller skägg, ovårdat hår och smutsiga kläder. De flesta männen hade en kvinna bredvid sig och i ett hörn såg Aron hur en man gav en kvinna ett guldmynt, sedan log hon förstulet och hoppade upp i hans knä. Mannen i sin tur bar upp kvinnan för trappen och försvann. Aron rös och kände då den påträngande värmen och lukten - det var en unken lukt blandad med diverse andra drycker och vätskor. Då fick han syn på en flicka i trängseln, hon hade grå ögon och rödblont hår. Någon hade gjort inbakade flätor som vilade på hennes rygg och klänningen var täckt av smuts och fläckar. Trots det, var hon väldigt söt med ett näpet, litet ansikte och ljusa fräknar. Hon gapade när hon fick syn på honom, men ändrade genast ansiktsuttryck; i nästa sekund var hennes ögon stålgrå och stränga, hon närmade sig honom och tog tag i hans arm. Sedan drog hon in honom i en sidodörr och Aron befann sig i köket.

"Zeb, att du bara vågar visa dig där ute bland dem!" skrek hon åt honom. Hennes ögon blixtrade och Aron tryckte sig mot väggen bakom sig, flera dimmiga känslor fyllde honom, dels rädsla; han var mycket rädd för den här besynnerliga flickan.

"Vi får inte vistas där vid den här tiden!" förklarade hon efter en stund med betydligt lugnare röst. Sedan stod de bara där, en påträngande tystnad växte mellan dem och efter en halv minut försvann flickan. Hennes flätor flög efter henne och han hörde dämpade steg när hon rusade uppför trappen, i samma stund kom Eddie in i köket. Han flinade och studerade Aron en lång stund - det måste ha sett lustigt ut, när han stod där tryckt mot väggen. Eddie såg roat på honom och Aron lösgjorde sig från väggen.

"Skrämde hon dig, Zeb?" Aron nickade. "Det är min dotter, ser du. Sera kallar vi henne, men hon heter Serafina. Ett hemskt humör den där flickan har, förstår inte vart hon har fått det från. Hur som helst, upp med dig på vinden. Det är sent, och du ska upp med tuppen i morgon."

Aron släntrade iväg uppför trapporna och smet upp genom luckan till vinden. Han gick utmattat över golvet fram till sin säng och fick till sin förvåning se en mörk skugga längst bort i hans säng. Genast var tröttheten som bortblåst och Aron gick försiktigt fram till fönstret; där stod det en oljelampa på ett litet bord och han tände den. Genast blev rummet ljusare och han kunde se personens ansikte.

"Serafina?" frågade han och höjde förvånat på ena ögonbrynet.

"Sera", rättade hon och blängde svagt på honom, dock syntes något annat mjukare i hennes ögon. Aron valde att inte fråga om det, istället satt de där och blängde på varann.

"Vad gör du här?" frågade pojken till sist.

"Jag ska undervisa dig. Du kan inte läsa, inte skriva. Det kan jag, ville bara berätta det för dig. Och föresten vill jag ta en titt på den där dolken i morgon", tillade hon avslutande och försvann lika fort som hon hade dykt upp - igen. Han suckade och hoppade upp i sängen, drog den tunna filten över sig och gled in i en orolig sömn. Mardrömmar - som handlade om att han var ensam i en stor, svart sal, ingen utväg, helt ensam - plågade honom långt in på natten och till tidigt på morgonen därpå.
~
Är det osammanhängande är det helt och hållet mitt fel, det blev lite krångligt när jag skulle kopiera in det här. :s

superduperbra

borde inte den här tråden vara i Andra fandoms-forumet?

Det var tillräckligt sammanhängande för att jag skulle förstå i alla fall. Jättebra!

åh vad otroligt bra!♥

Tackar och bockar x5 ungefär. Ang, om den här berättelsen ska vara i ett annat forum så vet jag faktiskt inte. Tycker den passar där den är?
Jag blir så lycklig varje gång jag ser att det lilla ögat lysa rött och sedan får se att den här historian har fått en kommentar. Det bubblar liksom i mig och jag blir glad, era kommentarer ger mig den lyckan och jag återgäldar den genom att publicera nästa del, som nog är ett nytt kapitel. ♥
~
Kap 2, del 1.

Aron vaknade kallsvettig tidigt morgonen därpå. Det var knäpptyst på våningarna under honom, dock kunde han höra ett svagt slammer; kanske från köket, kanske från husen bredvid. Han reste sig från sängen och insåg att han hade somnat med kläderna på. Han suckade, gäspade och gick fram till luckan i golvet, öppnade den och försvann nedför trappen.

Aron gick på tå genom den första korridoren och slogs av hur tyst det var. Men det var ingen påträngande tystnad, det var en trevlig tystnad som skvallrade om att människorna i huset sov. Han log svagt för sig själv och gick nedför en trappa. Nu var han på andra våningen och det var den här korridoren som fascinerade honom mest; den var lika lång som de andra, kantad av sex dörrar - tre på varje sida. Dörrarna var nötta och på en dörr fanns det inget lås. Men det var en liten vrå som hade fångat Arons intresse dagen innan när han hade blivit uppskickad i säng; täckt av en tjock, blå, plyschaktig gardin fanns det ett fönster, en fönstersmyg. Det var ett alldeles speciellt fönster för av de fyra glasskivorna var en dimmmig och täckt av ett rosa, rött blommigt mönster. Han drog med handen över fönsterrutan och kände de små utbuktningarna i glaset. Aron hoppade upp till fönstret, drog noga för gardinen och satte sig till rätta.

Han satt där en lång stund och bara tänkte. Genom de andra fönsterrutorna kunde man se vad som hände nedanför huset, till skillnad från den blommiga. Men på den kullerstensbelagda gatan nedanför var det tomt, till skillnad från den gångna kvällen. Det sprang en och annan höna över gatan, precis som det sprang en och annan pojke eller flicka, kanske påväg hem eller så var de sändebud. Huset var fortfarande knäpptyst tills, Aron hörde en dörr stängas och lätta steg flög nedför trappen till samma våning som han var på. Försiktigt kikade pojken på vem som kom och fick en chock som gjorde att han nästan rev ner gardinen - Serafina. Hoppas, hoppas, tänkte han och höll tummarna. Hoppas inte att hon såg mig.

Det gjorde hon; "Aron, vad gör du där bakom gardinen? Vi har jobb som ska göras."

"Ja, jag kommer, Serafina. Jag ska b.."

"Sera", rättade hon ilsket och blängde på honom.

"Sera", viskade han förstående och hoppade ner på golvet. Barnen sprang nedför ytterligare två trappor och kom in i det stora rummet. Det var tomt på så när två ungdomar som satt vid ett bord och småpratade, de var klädda i tjänares typiska trikåer och Aron förstod att de måste jobba här. Sera sprang före Aron in i köket och Aron sprang efter, ungdomarna tog ingen notis om dem.

"Godmorgon, ungdomar", brummade Eddie och flinade. "Frukost", han slängde åt dem varsin del av en limpa och Sera tog genast ett stort bett och satte sig på en stol intill väggen. Hon gungade på stolen och Aron tyckte att situationen började kännas obehaglig. Och för att göra det hela ännu lite värre kom de två ungdomarna in i köket, en söt flicka med svart kortklippt hår och en pojke med blond kalufs. De frågade Eddie vad som skulle göras och han suckade högljutt.

"Ni ska göra i ordning rummen på tredje våningen, men håll er borta från.."

"Ja, vi vet", avbröt flickan, hon hade förvånansvärt ljus röst. "'håll er borta från rummet längst in till vänster'. Vi vet, vi vet. För det är Seras rum. Du behöver inte upprepa det varje dag."

"Tydligen", muttrade Eddie lågt när flickan och pojken lämnade köket. Aron stod kvar på samma plats som förut och hade knappt luktat på brödet i hans nävar.

"Pojk, är det något fel på brödet?" Aron skakade på huvudet och tog ett bett. Brödets aromer förlamade honom; en fruktig, saftig smak spridde sig i hans mun och gled ner i halsen när han svalde. Eddie log mot honom och vände sig med en sista replik till dem, mot sitt eget arbete.

"Ni kan plocka ägg när ni är klara", Aron såg misstroget på Eddies ryggtavla och vände sig sedan mot Sera.

"Plocka ägg?" viskade han frågande. Sera skrattade och reste sig, gick mot en bakdörr och gjorde tecken åt honom att följa med. Aron log åt sin egen dumhet och följde - röd i hela ansiktet - efter henne ut på bakgården.

superbra!!

Suveränt skrivet! Jag är verkligen intresserad av den här berättelsen och vill gärna läsa mer!
Jag började fundera på om det är något speciellt med Seras rum? Men det kanske jag får veta tids nog. ^^

Jag tänker på pirets of the carrebian när jag läser denna, åh jag gillar verkeligen den där sången.
* bevakar*

Aw, bara för att ni är så rara tänker jag ge er nästa del! Ang. om det är något speciellt med Seras rum; det får du veta när tiden är inne. Haha, tacktack! ♥
~
Kapitel 2, del 2.

"Akta dig för tuppen", retades Sera och plockade upp ett par ägg och lade dem i sin flätade korg. Ett osynligt band hade knutits mellan ungdomarna på denna korta tid och Aron kände av det lika väl som Sera måste göra, men han valde att strunta i det faktum att han inte hade en susning om hur man plockade ägg och var för stolt för att fråga; den lilla värdighet han hade kvar ville han helst bevara ostörd och ohärjad. Istället fnös pojken och gick i stora cirklar runt tuppen och hönorna för att nå äggen. Hjärtat dunkade hårt i bröstet och en orolig rynka prydde hans panna medan han försökte fiska upp äggen från den hårda, nedtrampade jorden. Bara tanken att bli hackad av en hönas vassa, lilla näbb skrämde honom. Han visste inte själv varför men höns, det var hans enda rädsla. Ja, höns och att hans vänner och familj skulle bli skadade. Men nu för tiden var det inget att oroa sig över; ty han hade ingen familj, och hans vänner, de varken många - eller unga.

Bakgården var kvadratisk, normalstor och omringad av ett enkelt staket som höll hönorna inne. När kom
ut genom bakdörren stod man i det högra hörnet av gården och efter några trappsteg var man nere på fast mark - bakgården var nämligen lite lägre belägen än huset. I det vänstra, yttersta hörnet stod det ett stort äppelträd, det var fullt av rosa, små blommor och Aron tyckte sig se små, små äpplen som så småningom skulle bli stora, präktiga frukter - röda och saftiga. Det var även den enda delen av bakgården som var täckt av gräs, resten var nedtrampad jord och avföring från hönsen. Utanför staketet gick det brant nedåt och sedan kunde man se ännu flera hus, gator och gårdar. De sträckte sig långt bort och han avundades de som låg vid vattnet, för det var verkligen hans rätta element. Att plocka ägg på land, var det inte.

"Zeb, hur går det?" frågade Sera och förväntade sig förmodligen ett svar. "Zeb?"

Aron reagerade inte direkt på sitt mellannamn utan stod vid staketet och blickade på havet som glittrande, och avlägset hölls borta från honom.

"Zeb! Hör du mig?" Aron ryckte till av flickans gälla röst.

"Va?"

"Hur går det, dagdrömmare?" flinade hon och visade upp sin korg - den var fylld upp till kanten av ägg och vad Aron kunde se fanns det inga fler på den dammiga jorden.

En rodnad spred sig över hans hals. "Jag drömmer inte alls!"

"Säger du det så", tillade hon och vände sig om för att gå in, Aron sprang efter med sin korg - som inte ens var fylld till hälften. När de kom in visade de sina korgar för Eddie som noggrant studerade innehållen. Han grymtade lågt för sig själv och synade vart ägg för sig en lång stund, sedan flinade han och gjorde tummen upp.

"Det ser bra ut. Och Zeb?" tillade han och Aron mötte hans blick, Eddie såg road ut.

"Ja?"

"Är du rädd för höns? Jag såg din skraja min där ute och började fundera", sade han och flinade. Aron var förstummad och Eddie började skratta.

"Du behöver inte plocka ägg om det gör dig rädd, då hittar vi bara åt någon annan syssla åt dig. Dessutom, om man ska utgå ifrån det här..", han skänkte en blick åt korgarna. ".. så ser det ut som att Sera gjorde det mesta av jobbet själv."

"Jag är inte rädd", snäste Aron och kände hur rodnaden spred sig upp längs halsen. Han såg trotsigt på Eddie som flinade glatt.

"Säger du det så är det väl så..."

Awesome!!!!