You'll never treat yourself right, darlin' (SV)

Verkar väldigt bra! *bevakar*

Vad roligt att fler funnit min fic värd att läsa, och att ni verkar gilla den. Tack för kommentarena!



Haha, ja det var det nog. Skönt med vanlig bredd igen, men jag måste säga att bilden du hade länkat var rolig! Och tack så mycket

Varse! Men för vadå? attt jag bytte? men iaf varsego ♥

Jag ville tacka...



...för det, hehe.

ahaaaaaaa

Så, nu postar jag nästa del, som jag hoppas ni gillar. Vill också passa på att önska er alla ett gott nytt år och en rolig kväll ikväll!

3. Utan vidare presentering…

Jag kände igen de flesta ansiktena som stod ute vid grillplatsen, då drygt hälften av ungdomarna gick på Hogwarts och de fyra lägerledarna var kända quidditchspelare och tränare från Storbritannien. Min bästa vän, Violetta Bledel, fångade min blick. Jag log glatt åt hennes välbekanta, ljusa och nätta figur då hon kom och ställde sig bredvid mig. Både jag och Violetta ska börja vårt sista år på Hogwarts efter sommaren, och vi spelar båda i quidditchlaget för vårt elevhem, Gryffindor.
”Så, nu tror jag att alla era föräldrar har åkt. Till att börja med kan ni vara vänliga att välja en person som ni vill dela stuga med under de här tre veckorna. Ni är ett ojämnt antal killar och tjejer, så det kommer bli en stuga på tre tjejer och en stuga på tre killar, då ni självklart sover pojkar och flickor försig” sa Leona Wattson till oss 14 deltagare. Violetta och jag gav varandra en kort nick innan vi krokade fast våra armar tillsammans, för att visa att vi skulle sova tillsammans.
”Är det okej om jag delar stuga med er?” frågade en lång, mörk tjej som jag kände igen från Hufflepuffs quidditch lag, som även går årskursen under mig. Med en snabb blick mellan mig och Violetta, vände vi oss båda om och nickade glatt mot henne.
”Det är klart du kan, Green” hörde jag Violetta säga, och jag kom genast ihåg hennes namn. Kate Green. Lättad ställde hon sig bredvid oss, och efter några korta sekunder hade alla delat in sig i grupper om två eller tre.
”Det gick fort” sa Leona Wattson samtidigt som hon gav sin trollstav en lätt knyck, och all vår packning flög upp i luften och in i de olika stugorna. ”Låt oss fortsätta med reglerna”.

När mörkret började smyga sig på hade det gått flera timmar och vi hade hunnit med en hel del. Efter att Leona gått igenom den långa listan med reglerna gjorde vi några magiövningar och lekar för att lära känna varandra lite bättre, som t.ex. den vanliga ”Kom ihåg vad jag heter innan du din näsa blir en meter” och ”Minns min kvast annars får du allt se på spratt”. Sedan fick vi sätta oss i en ring och berätta vad vi spelade för position och vad vi ville få ut av lägret, innan vi blev tillsagda att gå in till den största utav stugorna där vi skulle få kvällsmat.
”Snälla, säg att det är god mat, annars kommer jag inte överleva det här lägret” sa Violetta lika dramatiskt som alltid när vi gick in i den största stugan. Det stod tre långa träbord uppradade i det stora öppna rummet, som gick helt i trä. På varje bord stod det en tallrik för varje plats, med ett dussin olika rätter uppradade på borden att välja mellan, som alla såg lika smakfulla ut.
”Jag tror nog du kommer klara dig, Letta” svarade jag med ett litet skratt, och slog mig ner tillsammans med Violetta och Kate. Snabbt fylldes borden och Leona Wattson ställde sig längst fram bredvid tre andra män, varav en av dem var Malfoy. Surret bland oss ungdomar dog ut när en utav männen gjorde en ljudlig harkling. Mannen hade kort grått hår och ett par tunna glasögon, som vilade på en väldigt stor och krogig näsa.
”Jag och mina andra två kollegor har inte hunnit presenterat oss ännu, då vi varit upptagen på annat håll under dagen. Jag heter Lion Smith och kommer vara en utav era tränare här. Många av er känner nog inte igen mig, men jag jobbar som tränare på provision, och har tränat flera utav de bästa lagen i landet. Det kommer bli ett nöje att få träna den kommande generationen, även om jag redan har tränat Scorpius här, som nog ingår i er generation” berättade den gamle mannen med ett hjärtligt skratt och lade en hand på Scorpius axel, som log vad som såg ut som att vara ett spänt, tillgjort leende. ”Vill du presentera dig, Scorpius?” fortsatte Lion Smith leendes och tog bort handen från hans axel.
”Som ni redan vet heter jag Scorpius Malfoy och är sökare i Winbourne Wasps, som kom tvåa i ligan förra säsongen. Jag ser fram emot att se er lyckas, och i vissa fall…” sa Scorpius Malfoy med en släpande röst och såg ut över borden, innan han fann min blick och borrade sig fast i den ”… misslyckas”. Ilsket knöt jag mina nävar hårt under bordet och drog in långa, tunga andetag för att hålla mig lugn. Hur vågade han håna mig sådär, inför alla här? tänkte jag förbittrat, men såg att ingen hade vänt bort sina beundrade blickar från Scorpius, förutom Violetta som log medlidande mot mig.
”I vilket fall, ser jag fram emot att lära känna er. Din tur nu, George” avslutade Scorpius och log avspänt mot oss ungdomar, med sin spetsiga haka i vädret.
”Jag heter som sagt George. George Sharp för att vara korrekt, och är som många av er vet väktare för Kenmare Kestrels…” började den breda, flintskalliga mannen berätta, men jag tycktes inte kunna fokusera ordentligt på vad han sa, då Scorpius Malfoys ljusblå ögon genborrade mina med sina hånfulla blickar.

Senare den kvällen när mörkret sedan länge tagit över, låg alla i sina bäddar i en djup sömn. Ja, alla förutom jag det vill sägas. De högljudda snarkningarna kunde ha varit anledningen till varför, om jag nu inte visste med mig att jag inte har några problem med att sova till ljud. Det var tankarna på Scorpius Malfoy som höll mig vaken. Hur skulle jag kunna hålla mitt löfte till min pappa att hålla mig borta från problem, från Malfoy, om han fortsatte håna mig hela tiden? Det var som om han ville att jag skulle bli arg och söka upp bråk med honom, men det kunde jag inte tillåta mig själv att göra. Jag skulle inte kunna tillåta mig själv att sjunka till hans nivå. Irriterat vände jag mig om i sängen och bestämde mig för att sluta tänka på honom, då han var det allra sista jag ville tänka på. Men precis som när man ibland bestämt sig för att inte göra någonting, var Scorpius Malfoy det allra sista jag tänkte på när jag till slut lyckades somna runt småtimmarna.

Superbra

Postar en lite kortare del nu, jämfört med de tidagare jag postat. Nu så börjar "mysteriet" däremot ta fart! hehe

4. Det plågade skriket

I mina drömmar var allting suddigt, som om jag vandrade omkring i en vit tät dimma, utan att veta var jag var eller vart jag skulle. Allting omkring mig var tyst, förutom ljudet av mitt eget hjärta som dunkade hårt och snabbt. Jag kände rädslan krypandes längs min ryggrad, men jag visste inte vad det var som skrämde mig så. Framför mig tyckte jag mig se ett långt, blont hårsvall fladdra till. I syfte om att ta reda på vem som var i dimman med mig, öppnade jag min mun för att ropa efter personen, men inga läten kom ut från min mun. Jag upplevde för första gången hur det var att vara stum, och känslan gjorde mig både panikartad och skräckslagen. Varför kan jag inte tala? tänkte jag, men samtidigt som den tanken passerat i mitt huvud, hördes ett högt fruktansvärt skrik. Ett plågat kvinnoskrik, som fick någonting inom mig att brista av sorg. Men skriket kom inte från drömmen, skriket kom från verkligheten.

Jag väcktes av det höga skriket och satte mig skräckslaget upp. Inuti rummet sken solens första strålar in, men jag lade huttrande mina armar i kors och såg att varken Violetta eller Kate vaknat. Hade dem inte hört det förfärliga skriket? I rummets plågsamma tystnad hörde jag mitt hjärta dunka hårt och snabbt, precis som i drömmen. Kunde jag ha drömt även skriket? Men det hade känts så verkligt, och det var anledningen till att jag vaknade. Inte kunde jag väl ha drömt det? Fortfarande en aning osäker, hoppade jag ofrivilligt till av den höga väckarklockan som genomborrade hela Lana’s Village med sitt ringande. Jag hade inte förstått att jag suttit spänd som på nålar, men när Violetta gäspade stort och Kate klev ur sängen, förstod jag att jag skulle ha problem med att slappna av.
”Jesus, vad trött jag är” sa Violetta sömnigt och satte sig upp på sängkanten med sitt blonda hår pekande åt alla möjliga håll, precis som alla andra morgnar vi vaknat i samma rum. ”Men lite kaffe och några kolhydrater skulle inte sitta fel…” fortsatte Violetta prata, men jag fann det svårt att lyssna. Som i trans klädde jag på mig och följde med Violetta och Kate ut till den stora stugan, utan så mycket som en möjlighet till att kunna fokusera på vad de sa. Innanför mina ögonlock dansade minnet av det blonda hårsvallet från drömmen, tillsammans med det hjärtskärande skriket som kom tillbaka varje gång jag blundade. Det hade känts så verkligt att det inte kunde ha varit en dröm. Men vem var det då som skrek, i sådant fall? Och vad var det som hade framkallat skriket? Tusen frågor virvlade omkring inuti mitt huvud, men jag fann inga svar på någon utav dem, hur jag än vred och vände på det jag upplevt i drömmen. För om det var någonting jag kände mig helt säker på, så var det just att skriket framkallades av min dröm.

Det var först när Violetta skakade om min arm som jag kom tillbaka till verkligheten, och fann till min förvåning att jag satt vid samma matbord som igår, men med våfflor på min tallrik istället för den läckra kycklingen jag åt igår kväll.
”Lily, är allt okej? Det känns som om du har gått i sömnen hela vägen hit, så borta i tankarna som du verkar vara” sa Violetta lågt till mig, och jag mötte hennes oroliga, ljusgröna ögon.
”Det är okej. Jag hade en ruskig dröm inatt bara, som jag inte tycks glömma. Men det var bara en dröm” svarade jag henne och log ett, vad jag hoppades som, lugnande leende. Violetta besvarade mitt leende och jag kunde se på hennes ansiktsutryck att hon var lättad.
”Skönt, då kan jag sätta tänderna i de här mumsiga blåbärsvåfflorna!” utbrast hon och högg in på sin frukost. I nästa stund hördes höga hoanden och flera ugglor kom inflygandes genom ett öppet fönster. Min familjs uggla Henrietta släppte plikttroget ner dagens bilaga av The Daily Propet bredvid min tallrik, innan hon lika snabbt som hon kom in, flög ut tillsammans med de andra ugglorna. Fast besluten om att skjuta undan tankarna om skriket jag vaknat av, började jag bläddra i tidningen så som jag föredrar att göra varje morgon medan jag äter min frukost. Just nu ville jag inget hellre än att njuta av det här lägret, som jag längtat efter ända sedan julen då jag först fick broschyren hemskickad tillsammans med intresseanmälan. Om skriket sedan kom från min dröm eller från verkligheten, valde jag att inte fokusera på, då jag hade betydligt viktigare saker att fokusera på för tillfället. Som quidditch till exempel.

Superdupermegabra!
Väldigt spännande.
Längtar tills nästa kapitel du skrev nyss jag vet men ändå när kommer det.
Vad du en gör känn dig inte stressad!

Tack så mycket, hehe. Jag har några delar på lager, men vill inte posta alltför ofta. Men i början av nästa vecka kommer nog nästa!