Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

Här kommer ett till kapitel. :]
-

Kapitel två: Mötet med Bay

Jag satt i tåget som skulle ta oss till huvudstaden, i en stor svart fåtölj bredvid Andy. Han tittade överlägset mot mig, som om han trodde att jag var rädd för honom. Jag skickade honom en kall blick innan jag vände mig om när jag hörde att någon kom in genom dörren. Det var vår handledare. Han som hade vunnit spelen för fyra år sedan. Bay tittade på oss med sina vänliga bruna ögon. Hans kläder var helt i svart. Det enda som lyste upp hans kläder var ett ur i guld som hängde runt hans hals. Han rufsade till det svarta håret innan han satte sig framför oss.
"Så det är ni som ska tävla det här året? Jag vet inte om jag ska säga grattis eller inte."
Plötsligt visste jag att jag gillade honom, han hade gått igenom det här också. Han visste hur vi kände oss. Jag nickade långsamt.
"Så hur ska vi göra för att klara oss i Hungerspelen?" frågade Andy och lutade sig framåt. Bay skrattade lätt.
"Du är visst ganska ivrig, va?" säger han innan blir han allvarlig. "Det första ni måste hitta är vatten. Annars är chansen med överlevnad lika med noll. Det är det viktigaste. Sedan är det mat och vapen. Men glöm inte att man kan döda en person lika lätt med list eller styrka."
Andy tittade på Bay med stora ögon.
"Är inte vapen viktigast?"
"Du överlever knappt en vecka utan vatten." säger jag och tittade mot Bay som nickade instämmande.
"Du vet ganska mycket om det här." säger han och granskade mig. "Hur är du med vapen?"
"Jag är ganska skicklig med yxor." erkänner jag. Jag hade ibland hjälpt till hos min far när han var ute och högg ner träd så jag visste hur man hanterade en yxa.
"Det är bra. Den färdigheten kan du bygga ut under träningen."
Plötsligt reste sig Bay upp och tittade ut genom det smala fönstret.
"Middagen är om en halvtimme. Jag föreslår att ni tar er en dusch och byter kläder."
Sedan gick han ut och lämnade oss ensamma kvar. Efter några minuters pinsam tystnad ställde vi oss båda upp och jag begav mig till min kupé.
Väl inne i kupén satte jag mig på sängen. Bara för några timmar sedan var jag hemma i mitt distrikt. Nu var jag på väg mot huvudstaden där jag skulle tränas upp för att döda andra ungdomar. Jag tittade upp och såg dörren till badrummet. Bay föreslog ju att vi skulle ta en dusch innan middagen. Jag klev mödosamt upp och gick in i badrummet. En stor dusch tog nästan upp all plats. Jag tog av mig kläderna och hittade en tvättkorg att lägga dom i. Jag klev in i duschen och lät det varma vattnet forsa över min rygg. Efter några minuter upptäckte jag att duschen hade små knappar som var programerade med olika dofter. Jag tryckte på en som visade sig vara citron. Plötsligt luktade hela jag citron och jag måste erkänna att det luktade gott. Det luktade fräscht. Jag måste ha stått där i minst en kvart innan jag tvingade mig själv att klä på mig. För jag måste skynda mig till matsalen. Jag hittade ett par svarta jeans och ett vitt linne som jag snabbt drog på mig innan jag gick ut ur kupén.
När jag kom in i resturangvagnen såg jag att alla redan var där. Nesta var den enda som tittade upp när jag kom in. Bay och Andy satt och pratade om bästa chansen att hitta föda. Jag satte mig bredvid Bay och tog för mig av maten. Kyckling. Det hade jag inte ätit på länge, oftast var det bara segt kött jag åt hemma.
Bay tittade på mig och jag svalde kyckligen snabbt. Jag gillar inte när människor tittade på mig medan jag äter. Men kycklingbiten hamnade fel och jag börjar hosta. Nesta suckar åt mig och skakade på huvudet. Generad tog jag glaset med vatten som Bay räcker mig. Efter några klunkar känns det bättre och jag tittade upp mot Bay.
"Imorgon kommer vi fram till huvudstaden. Ni kommer föras till förvandlingscentret. Era stylister kommer ni att träffa där. Sedan kommer ni åka triumfvagnarna fram och tillbaka och sen.."
"Kommer vi bli tränade för att döda varandra." avslutade jag.
Nesta ryckte till, hennes ögon blev plötsligt uttryckslösa. Kanske var hon inte så hemsk som jag trodde att hon var?
Bay nickade. "Ni kommer tränas i tre dagar och sedan blir det intervjun med Caesar Flickerman."
Jag fick plötsligt svårt att svälja kycklingen som jag hade i munnen. Av någon andledning kände jag mig inte hungrig längre. Jag styrde tallriken bort från mig, reste mig upp och tackade för maten. Nesta såg förvånad ut.
"Du kan inte missa efterrätten, Mercedes!"
Jag ignorerade henne och gick ut.

Jätteazum!♥

Superbra! ♥

Tack!

Den är jättebra

Den är grym!!!

bevakar

den här "serien" äger alla andra bäretelser på mugglis

Ni är underbara! Tack så mycket! Ni får ett extra långt kapitel. c:

Kapitel tre: Förvandlingscentret

Jag låg i sängen och tittade upp i taket. Nesta och Bay hade knackat på men jag hade inte brytt mig om att öppna. Jag tänkte på min familj. På Cem. Hur skulle han reagera om jag blev dödad? Eller snarare när, jag är för klen för att klara mig i arenan. Även om jag är bra med yxor betyder det inte att jag kanske får tag i en. Det brukar råda fullständigt kaos i blodbadet och oftast dör hälften av alla deltagare första dagen. Jag hade aldrig låtit Cem titta när det var blodbadet men nu kunde jag inte längre hindra honom. Särskilt inte när det var jag som var med. Jag började tänka på förvandligscentret. På stylisterna som kommer göra mig till något jag inte är. En marionett som styrs under deras händer.
Det knackade på dörren och Bays röst hördes genom dörren.
"Mercedes? Vi tänker se på reprisen av slåtterceremonin nu."
Jag hörde att han gick iväg när jag inte svarade. Jag suckade högt och hasade mig ur sängen och skyndade mig efter honom. Jag ville helst se de andra deltagarna genom en teve innan jag mötte dom ansikte mot ansikte.
Andy höjde på ögonbrynen åt mig när jag satte mig bredvid honom för att se på reprisen. Jag struntade i honom. Hur mycket jag än ogillade honom fick jag inte tappa behärskningen och säga något förolämpande till honom. Han var fortfarande mycket större än mig och skulle lätt kunna göra slut på mig inne i arenan. Jag vände mig mot teven och såg en flicka från distrikt ett ropas upp. Hennes bruna hår var uppsatt i en komplicerad rosett och jag såg hur hon självsäkert gick upp på scenen. En ganska spinkig kille gjorde henne sällskap. I distrikt två blev det en blond tjej med ett elakt grin i ansiktet. Killen som valdes ut var ungefär lika kraftig som Andy. Andy skrattade högt. Kanske kände han att han skulle få en utmaning? Jag tittade med avsmak på honom.
Jag försökte titta på resten av ceremonin men ingen ville stanna kvar i minnet. Förutom en blond kille med fräknar från distrikt tre. En tolvårig flicka från sexan. En brunhårig kille från distrikt fem och en svarthårig flicka som såg ut att vara fjorton år från distrikt tolv. När teven slocknade kände jag inte för att sitta kvar i soffan med Andy, Bay och Nesta längre. Det kändes bara fel och jag ville inte bygga upp kontakter med människor som skulle se mig bli dödad. Eller i Andys fall, döda mig.
Jag stack tillbaka tillbaka till min kupé och föll ihop på sängen. Jag intalade mig själv att vara stark, att inte låta detta knäcka mig. Det finns fortfarande en chans att jag skulle överleva. Eller åtminstone klara mig några dagar om jag var tillräckligt smart. Jag vände mig om i sängen, slöt ögonen och somnade.
En högljud knackning på dörren och en kvittrade röst väckte mig.
"Vakna nu lilla sjusovare." sjöng Nesta och jag kände hur jag ville spy. Sjusovare? Var det verkligen något hon trodde skulle vara roligt? Jag drog täcket över ansiktet. Jag ville bara fortsätta sova men när Nesta kom och knackade en andra gång tvingade jag mig upp och öppnade dörren. Hon log förtjusande mot mig och började prata om vilken stor dag det var för mig. Vilken uppmärksamhet jag skulle få vid triumfvagnarna. Helst av allt skulle jag bara vilja knuffa in henne i väggen men jag mumlade instämmade.
Tåget började sakta in och genom fönstret såg jag väldigt färgglada människor stå och vinka ute på perrongen. Dom nästan hoppade av glädje när Andy vinkade tillbaka.
Vi fortsatte en längre bit innan vi stannade utanför det som skulle föreställa förvandlingscentret.

Jag blev införd i ett rum och lagd på en kall järnbänk. Två människor kom in och presenterade sig som två av mina stylister, Fancie och Klin. De flämtade till när de granskade mig närmare. "Titta på hennes ögonbryn!" sa Fancie och slog händerna för munnen i förfäran.
Klin kom fram och lyfte upp min hand.
"Vilken skam att du låtit dina naglar blivit så förstörda." Han skakade på huvudet.
De började klä av mig och vaxade mina ben och armar. Jag bet mig hårt i kinden och behärskade mig för att att inte springa därifrån skrikandes. Fancie noppade mina ögonbryn och gjorde min hy silkeslen med hjälp av en vit rosendoftande kräm. Klin studerade mina naglar och fixade till dom. Han toppade även mitt hår och schamponerade det innan Fancie borstade håret så att det låg mjukt över mina axlar.
De pratade ivrigt med varandra och tittade drömmande på mig.
"Du är så vacker nu!" sa Fancie. Hon såg oerhört stolt ut över vad hon hade gjort.
"Trevine kommer göra dig ännu vackrare! Bara vänta här, så kommer hon strax!"
Jag kände på mina armar. Det fanns inte ett hårstrå kvar och hyn kändes onaturligt len.
Ett par klappande händer väckte min uppmärksamhet. Trevine kom in och sa åt Klin och Fancie att lämna oss ifred. De gjorde vad hon sa och skuttade fram till utgången. Fancie gjorde tummen upp till mig innan hon gick ut. Trevine ställde sig framför mig och satte upp sitt honungsfärgade hår i en hästsvans. Hon inspekterade mig innan hon plockade fram en kjol som verkade vara inspirerat av trä och en topp med fastsydda löv vid bröstet. Jag tittade tvivlande på kläderna som hon hade lagt fram till mig. Hon tittade länge på mig och jag förstod att hon ville att jag skulle ta på mig kläderna på en gång. Hon pratade inte mycket, tänkte jag när hon satte sig i en fåtölj.
Jag ålade in mig i kjolen och toppen. Det kändes ganska obekvämt och jag tittade på min spegelbild från spegeln som täckte några väggar. Jag skulle påminna om ett träd.
Jag tänkte på förra årets deltagare. De hade klätts i papper. Jag log lättat, detta såg iallafall lite bättre ut.
"Jag hoppades att du skulle gilla kläderna."
Jag hoppade till när jag hörde Trevine prata med mig.
"Ja, det gör jag faktiskt."
Trevine log åt mig. "Det gläder mig att få höra."
Jag snurrade runt för att kolla in baksidan på kläderna medan jag tänkte på hur jag skulle locka sponsorer. Ett sätt att få sponsorer var att verka självsäker, stark och glad. Jag började öva leenden i spegeln precis när Andy kom in. Han var klädd i en brun kostym. Även där var det löv fastsydda, fast bara på axlarna.
Jag var tvungen att le mot honom. Även om jag inte gillade honom såg vi ganska roliga ut. Sedan tänkte jag på triumfvagnen, på alla människor som skulle titta på oss. Mitt leende slockade omedelbart. Andys stylist ställde sig bredvid honom och fixa till några löv. Jag stirrade nyfiket på honom. Lite senare fick jag veta av Klin att stylisten hette Ment och att han hade börjat jobba här för några år sedan. Jag tittade bort mot honom igen när det plötsligt blev mycket rörelse i rummet. Stylister och anda människor förde oss till stället där triumfvagnarna stod.
Jag kikade på deltagarna från de andra distrikten. De flesta stod och pratade med sina stylister. Deltagarna från distrikt två bar en rustningsliknande silverdräkt.
Jag fick ögonkontakt med den brunhåriga killen från distrikt fem och slog snabbt ner blicken. Några minuter senare kom Trevine och styrde mig mot min triumfvagn som var täckt med löv den också. Klin hjälpte mig upp och tittade mig i ögonen. Han höll mig hårt i handen.
"Vinka och le, Mercedes. Vinka och le och dom kommer älska dig."
Jag nickade långsamt och tittade framåt. Porten öppnades och Klin släppte min hand när den första vagnen började rulla.
Våran vagn skakade till när vi åkte framåt och så fort vi kom utanför porten började det blixtra av kameror. Skrik och visslingar var det enda jag hörde och jag kisade med ögonen på grund av det starka ljuset. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag stod bara och gapade. Andy lade märke till det och blängde argt på mig.
"Försöker du förstöra för oss? Stå inte bara där. Vinka och le!"
Jag kände att människorna i huvudstaden betraktade oss så jag började skratta som om han hade sagt något roligt. Jag höjde min hand och började vinka till människorna uppe på läktarna.
Vagnarna kom närmare till presidenten och stannade till när han skulle hålla sitt tal.
Talet var över på några minuter och triumfvagnarna började att rulla igen och vi åkte tillbaka. Fortfarande vinkades till publiken.
När porten slog igen skyndade sig Trevine, Fancie och Klin till oss och berättade hur duktiga vi hade varit. Ment stod och betraktade oss på avstånd.
"Bra gjort! Ni såg fantastiska ut!"
"Talar ni verkligen sanning när ni säger att ni inte har gjort det här förut?"
Jag försökte skratta med dom men det lät mest som om jag hade satt något i halsen. Trevine gav mig en kram och jag kände att allt hon egentligen ville var att hjälpa mig, inte förstöra för mig. Jag besvarade kramen och jag kände all oro försvinna, för stunden.

Awesome! Det var också kul att det var extra långt