Exchange [SV]

åååh vad bra! måst medge att jag inte är bra på att ge kritik tyvärr men skriver det jag kan...
ääääälskar att du beskriver så mycket! Skulle vara bra ifall (precis som Tamburlaine) att du skulle kunna beskriva personerna lite mer
så det var allt jag kom på hoppas det hjälpte xD

Superbra! Det är lagom längd

Tack! Alla kommentarer uppskattas mycket!
För er som vill veta mer om karaktärernas personligheter; Det får ni nu! Några personligheter kommer att växa fram under tiden man läser, så alla kommer inte att vara uppenbara. ^^
***

Kapitel 1.3

"Har ni fått några Durmstrangelever till ert elevhem ännu?" frågade Derek Wakefield; den mest pratglada person Zam någonsin träffat. Hans mörkbruna hår hade kammats ovanligt fint och luggen lade sig jämt över pannan. I vanliga fall brukade det vara lika rufsigt och ostyrigt som Richards, om inte värre.

"Ett par stycken", svarade Zam lite oberört. "Det verkar inte finnas så många smarta personer från den skolan."

De andra uppskattade inte skämtet han utformat utan blängde bara på honom med blickar som inte helt kunde tolkas.

"Ni då?" fyllde Zam då in för att inte riskera att dras in i en jobbig diskussion.

"En hel del, faktiskt", svarade Sebastian och knyckte med huvudet inåt uppehållsrummet.

Zam slängde en blick ditåt och såg att han missat ett flertal nya personer, fortfarande klädda i de röda Durmstranguniformerna. Han höjde lite förvånat på ögonbrynen och valde att syna var och en i en kort stund. De såg inte så annorlunda ut jämfört med Hogwartseleverna, men något ovanligt hängde ändå över dem. De passade inte riktigt in.

"Ser du tjejen i fåtöljen vid brasan?" frågade Derek och Zam såg i ögonvrån hur han lutade sig framåt mot honom i sin fåtölj.

Det var en lång, slank tjej med mörkt, tjockt hår uppsatt i en hästsvans på bakhuvudet. Hennes tydliga käkben formade hennes välslipade ansiktsform och de mörka ögonen tindrade svagt av skenet från brasan.

"Derek är helt såld på henne", berättade Sebastian neutralt, men Zam kunde ändå finna svaga antydningar till retsamhet i rösten.

"Vadå då?" frågade Derek oskyldigt. "Hon är ju snygg!"

"Jo, hon ser bra ut", erkände Zam instämmande.

Han kände plötsligt av Dereks blick i nacken. Han vände tillbaka huvudet mot den lilla gruppen och mötte genast pojkens smått misstänksamma ögon.

"Om du tar henne från mig..."

"Det är lugnt", avbröt Zam snabbt. "Hon verkar inte vara min typ."

"Din typ?" Derek fick upprepningen att låta som en fråga. "Nyss sa du ju att hon ser bra ut."

Zam suckade smått åt Dereks oförmåga att tänka längre än vad som behövs.

"Utseende är inte allt", påpekade han lätt.

"Säger killen som inte skulle vara någonting utan sitt utseende."

Zam vände genast blicken till Sebastian som bara höjde lite på ögonbrynen där han satt.

"Så du säger att jag inte skulle vara er vän om jag inte hade 'rätt utseende'?" fnös han fram. Han ogillade när man hackade på honom på det viset. Han visste om att han såg bra ut. Detta hade till och med bevisats flera gånger då tjejer verkade väldigt intresserade av honom. Men han orkade inte med folk som trodde att han bara utnyttjade sitt välstrukturerade ansikte och sin långa, spensliga kropp till egen fördel.

Sebastian öppnade munnen för att säga något, men hann inte yttra några ord förrän en välbekant tjej slog sig ner i hans knä.

"Hej, älskling", sa hon med sitt vanliga, stora leende och gav sin pojkvän en lång kyss.

Sebastian besvarade den välvilligt och det kändes som en evighet innan de släppte taget om varandras läppar. I två år hade Sebastian och Tess varit ihop. De tycktes vara oskiljaktiga. Zam var glad för Sebastians skull, men hatade att behöva erkänna för sig själv att han var lite avundsjuk. Han hade aldrig haft något långvarigt förhållande. Det slutade alltid med att tjejen visade upp honom som någon slags trofé, som om han var någon man vann på en lottdragning, och gick runt och hånade andra för att de inte hade fått vinstlotten.

"Vad pratar ni om då?" frågade tjejen, vars aningen råttfärgade hår hade tuperats för att få mer volym.

"Derek gillar en Durmstrangtjej", sa Jonas och slängde en blick bort mot Derek.

"Men kom igen!" utbrast pojken från Zams sida. Det var visst något han ville hålla bland killarna.

Tess gav honom en granskande blick.

"Hur många tjejer har du varit förälskad i den här terminen egentligen?" frågade hon aningen retsamt. "Behöver du verkligen lägga till ännu en på listan?"

Derek verkade kura ihop sig i fåtöljen som ett ilsket litet barn och lade armarna i kors.

"Jag kan ju inte hjälpa att alla tjejer häromkring börjar bli så jäkla heta", muttrade han fram.

Tess gav ifrån sig ett kort skratt.

"Jag vet inte om jag borde ta det som en komplimang om det kommer ifrån dig."

Zam log lite åt kommentaren och kände sig nästintill tillfreds av situationen. Det var så här vanliga samtal brukade gå till i den lilla gruppen. Sebastian, Tess, Jonas och Derek var som en andra familj för Zams del. De hade alla sina roller. Sebastian Baker var pappan; den som styrde med järnhand. Tess Brown var mamman; kärleksfull, men ändå ingen att leka med. Derek Wakefield var den ostyrige ungen med kraftiga humörsvängningar. Jonas Hawkins var den yngste, både bildligt och bokstavligt talat, och var den som oftast valde sida efter vem som hade störst chans att vinna den aktuella argumentationen. Sedan så fick man inte glömma Zam själv. Han antog att han föreställde den äldre brodern, men kunde inte avgöra vilken roll denne hade i gruppen.

"Mr. Rode?"

Zam hann bara reagera på sitt namn och slängde en förvånad blick bort mot ingången till elevhemmet. Där fick han se en äldre kvinnas sträva hållning, hennes gråstripiga hår och bestämda min. Då förstod han vem rösten hade tillhört och kände hur en förvirring slog mot hans ansikte. Kvinnan som stod där borta och såg rakt på honom och som hade yttrat just hans namn var ingen mindre än Professor McGonagall; Hogwarts rektor. Han ställde sig hastigt upp - som om han befann sig inom militären - och stod fastfrusen och oförstående när han mötte rektorns blick.

"Ja?" svarade han så lugnt han förmådde och försökte att ignorera de ökade hjärtslagen som uppkommit efter överraskningen.

"Jag skulle vilja prata med dig", sa Professor McGonagall utan att släppa efter på varken blick eller min. "Nu genast."

Oh, jätte bra och spännande!

Och ja, jag är sämst på långa kommentarer.

jätte bra

Jätte bra kapitel! ^^ Du skriver helt superbra måste jag säga, det är en fröjd att läsa ; )

"Jag kan ju inte hjälpa att alla tjejer häromkring börjar bli så jäkla heta", muttrade han fram.

Hihii, älskar den meningen ♥

Jag måste dessutom säga att jag redan nu gillar Sebastian väldigt mycket ; ) vet inte varför, men jaah, ändå : D

Och perfekt slut på delen, man blir riktigt och väntar på fortsttningen! Och att få träffa den nya Durmstrangpojken som Zam ska se efter, ser verkligen framimot det.

Hahahahaha
Det bar kul ahahaha Nä, skoja.
Men super ^^

Jättebra!

Oj jag visste inte att det går durmstrang nytt haha
Superbra kapitel!!

Det känns underbart att få en sådan respons, tack så mycket! Alla kommentarer är välkomna, så ni behöver inte känna er tvingade till att skriva långa och utförliga kommentarer, men jag skulle verkligen gilla att läsa om era tankar och känslor kring det jag skriver.

Tamburlaine: Hehe, vad kul att du redan hittat din favoritkaraktär. Du är som jag; får en favorit utan att egentligen veta varför. ^^

Om ni andra får några favoritkaraktärer under novellens gång så får ni gärna berätta vem det är, bara för skojs skull. Det kommer att finnas en massa karaktärer i den här novellen!

Nu fortsätter vi berättelsen!
***

Kapitel 1.4

"Jag kommer tillbaka senare", sa Zam viskande till gänget runtomkring sig och började gå bort mot rektorn.

McGonagall vände på klacken och försvann igenom hålet och Zam tvingade sig att göra detsamma. Han var inte helt säker på om han skulle få komma tillbaka till Gryffindors uppehållsrum efter det här. Något i hans sinnen talade om för honom att något hemskt hade hänt. Vad annars skulle professorn vilja berätta för honom? Kanske var hon bara där för att skälla ut honom för att han varit i Gryffindors elevhem mer än i sitt egna den senaste månaden, men det kändes osannolikt med tanke på att hon själv hade hållit tal under alla dessa år om att elevhemmen skulle hålla ihop och vara vänner.

"Jag ska gå rakt på sak, Rode", sa hon och började gå längs med korridoren bort från elevhemmet.

När Zam sneglade bak mot Den tjocka damens porträtt kunde han se en släng av hånfullhet i dennes ansikte. Han valde att ignorera det.

"Jag har sökt upp dig för att ge dig en uppgift", fortsatte McGonagall. Hennes röst lät bestämd, men samtidigt förstående och vänskaplig.

Zam tittade lite oförstående på henne.

"En uppgift, Professor?" frågade han förvånat och var inte säker på om han ville höra resten av förklaringen.

"Det är så att det kommer en ny Ravenclawelev från Durmstrang till er. Han är rätt speciell. Han gick i en särklass på Durmstrang, men tycks inte ha några större svårigheter att klara av skolan utan den."

Kvinnan tog en kort paus och stannade sedan till i stegen. Hon tittade upp på Zam över sina glasögon. "Jag vill att du ska se efter honom."

Zam hängde inte riktigt med på vad rektorn sa. Ännu mindre hängde han med på vad det innebar.

"Jag?" frågade Zam uppenbart förvirrat och rynkade lite oförstående på ögonbrynen.

"Vad jag har fått höra så är du en pålitlig och ansvarsfull elev", sa McGonagall som om hon aldrig blivit ifrågasatt. "Det är en ansvarstagande uppgift, men jag tror att du klarar det."

"Vad är det jag ska göra?" fortsatte Zam med att fråga. "Vad är det för speciellt med honom?"

"Cory Nalin, som han heter, är inte som andra barn", svarade rektorn tålmodigt. "Vi tror att han är stum och har någon form av hjärnskada. Han pratar inte med folk, har inte yttrat ett ord i hela sitt liv, och visar inte några tecken på att han är medveten om omvärlden."

Zam kände sig nästan ångestfylld när han hörde om pojken. Han ville inte ha ett så stort ansvar. Han kunde inte klara av det. Han hade ingen aning om hur det skulle gå till.

"Allt du behöver göra är att hålla ett öga på honom och hjälpa honom om det skulle bli nödvändigt", sa kvinnan lugnande. "Än så länge tycks han klara av det mesta själv. Du kommer att förstå när du träffar honom."

Zam var tyst en stund, försökte pussla ihop informationen han hade fått.

"Och när får jag träffa honom?" frågade han. Det var alldeles för rörigt i hans huvud för att han skulle lyckas få ihop något artigt däremellan.

"Redan nu, hade jag tänkt", sa McGonagall, verkade helt säker på sitt beslut att lita på Zam. "Han är redan uppe i er sovsal."

Zam svalde. Han kunde inte säga emot. Han hade inte ens blivit tillfrågad uppgiften, bara blivit tilldelad den utan att få välja själv. Han förväntades göra det här, så då fick han väl göra det. Han försökte ta ett djupt andetag för att lindra chocken. Han förstod inte varför han reagerade så stort. Antagligen var det för att han inte hade känt sig så här osäker i hela sitt liv. Han hade inga erfarenheter eller kunskaper om att ta hand om folk med hjärnskador. Hur skulle det här gå?

Utan att han märkte det hade han gått flera meter bort från Gryffindor och var nu på väg tillbaka till Ravenclawtornet. Han fick helt enkelt acceptera verkligheten som den var. Han fick bita ihop och stå ut med det.