Rues perspektiv, de 74 Hungerspelen

Snälla skriv mer!

bra

Tack!
Nickim010, ska börja på kapitel 2 nu

Verkar jätte bra!
Skriv mer!

Awesome! I love it *bevakar*

Here´s tha next chapter!

Kapitel 2, Farväl.

Blickar vänds mot mig.
”Har vi ingen Rue Hazel? Kom fram nu, var inte rädd”
Folk puffar lite lätt på mig, och jag går på darrande fötter fram till scentrappan. Gemma räcker fram en hand och jag tar den. På scenen får jag klart för mig att Distrikt 11 verkligen är stort, så många folk som står på torget.
Jag ser min familj, och jag tror att Flora gråter. Mina andra syskon ser ut att vara på gråtgränsen och mamma bara står och tittar med tårfyllda ögon. Jag får bita mig själv i läppen för att inte börja gråta jag med. Gemma går fram till pojkarnas klot och drar en lapp.
”Thresh Robinson!” ropar hon.
En kille som ser ut att vara stark och respektingivande ut, kanske 16, går med bestämda, men lite darrande steg fram till scenen.
Han ställer sig på andra sidan av Gemma och hon ber oss skaka hand. Jag nickar åt honom och han gör samma sak.
”Så, då har vi våra deltagare!” säger Gemma glatt.

”Älskling... Lova att göra ditt bästa” säger mamma sorgset.
Jag går runt i rummet. Mina bästa vänner har precis gått. ”Det är klart att jag gör. Jag vill komma hem igen”
Mamma kramar om mig. ”Det kommer bli hemskt.” säger hon lågt med tårar i ögonen ”Att se sin egen dotter kämpa för att överleva”
Jag nickar och torkar en tår ur ögonvrån. Det kommer bli hemskt för mig med. Som om mamma har läst mina tankar nickar hon, fast jag vet inte åt vad.
Dörren öppnas och pappa och mina småsyskon kommer in. Flora och Pontus springer mot mig och dunsar nästan in i mig.
Allas ögon är fulla av tårar. Jag biter mig ännu en gång i läppen för att inte börja storböla.
”Snälla Rue, kom hem igen” säger Mandy från stolen hon sitter på. Sexåringens läppar darrar lite när hon säger det, även hon gråter nästan. ”Ja, Mandy. Jag ska komma hem igen. Jag lovar”
Hon ser på mig och verkar lugnad av mina ord. Jag är nog den i rummet som minst tror på att jag ska komma hem igen. Jag är 12 år. Artonåringar kommer att kämpa mot mig. Vad är troligast, vem vinner, en tolvåring eller artonåring? Rätt gissat, inte jag.
Dörren flyger upp. En fredsväktare kommer in. ”Ut härifrån. Tiden är slut. Ms. Hazel ska åka snart”
Flora klamrar sig fast vid mig, och de andra ser ut att ha någon sorts ångest över att behöva gå. Jag känner likadant. Jag vill att de ska fara med mig till huvudstaden, men inte vara med i spelen.
Mina ögon blir fulla av tårar och en tår droppar ner på Floras vackra hår.
”Vi ses, Flora, om några veckor eller så. Jag ska klara det” säger jag
Hon nickar. Fredsväktaren rycker bort henne och drar med henne ut genom dörren.
”Mamma! Gå inte!” ropar jag. Hon fäller en tår, och blir sedan utdragen med pappa och småsyskonen.
Jag blir ensam igen. I ungefär fem minuter tittar jag ut genom fönstret och ser min familj gå hem. Gå hem till våra trånga, trygga stuga. Jag kommer på mig själv att gråta när jag tänker på det. Drar med handen över ögonen då tårarna försvinner.

På tågstationen är det rätt öde förutom vi som ska till huvudstaden. Det går nästan inga andra tåg här.
”Visst ska det bli spännande?” kvittrar Gemma glatt.
”Nej” säger jag och Thresh i en mun.
Hon vänder sig mot oss, ser nästan lite förolämad ut. ”Vad? Tycker ni inte att det ska bli roligt?”
”Tja...” börjar jag ”Huvudstaden ska väl bli kul, men inte spelen”
Gemma ser på mig. ”Hm. Kanske det” säger hon ”Men är det inte en ära att få vara med?”
Thresh skakar på huvudet. Gemma rynkar pannan. ”Nehä”
Tåget rullar in på perrongen. Gemma gör en gest åt oss att gå in.

Vi blir tilldelade varsin kupé. Jag blir väldigt förundrad över lyxen. ”Wow” säger jag för mig själv. Det är dusch! Och en jätteskön säng, stort fönster, och lyxig inredning. Och det här vara bara tågkupén – Hur skulle det då se ut när man kom till huvudstaden?

UNDERBART skrivet♥♥♥ I Love it♥

Super duper bra!!!

Fett awesome! ♥