Det 86 Hungerspelen

Kapitel 6

Vi vaknade av ett pip. Det var en fallschärm som hade landat där ute. Den var från en sponsor. I den låg en vass kniv av guld och två spetsar. Det låg också hudkräm för såren och lite kött. Tack sa jag. Jag smörjde in Rues sår med krämen och hon sa att hon genast mådde bättre. Vi smög ut och då såg vi att Karieristerna var där. Vi tog våra saker och smög ut och sen sprang vi. Men vi fick snart vända på grund av en brand. Ett kanonskott hördes. Nu var det femton borta. Då var det en flicka som sprang framför oss. Jag kastade guldkniven i hennes rygg. Hon tog ut den och trodde att det bara var en ände. När hon tryckte den bak mot den för att kasta mot våra hjärtan så sa hon att det fanns en anledning till att hon fick en åtta. Så trycktes knivskaftet ut och det var mitt i hennes bröst. När man trycker in tar det ca en minut till den kommer upp igen. Hon dog inte men var svag. Avsluta mitt lidande snälla. Harvey tog ett svärld och högg henne och kanonen ljöd. Så sprang vi vidare. Nu var det sexton borta och åtta kvar. Tre var karierister. Tre var oss. En var pojken från elvan. Och så var det en flicka som liknade en räv lite. Hon hade fått låga poäng men klarat sig så länge. Jag tänkte inte på var vi var tvungna att göra i slutet. Döda varnadra. Det känndes fel. Rue och Harvey var mina vänner. Vi fick fortsätta gå och leta efter ett nytt skydd. Vi hittade ett som tur var. Så fick man se vilka som dog idag. Det var flickan. Det andra var en pojke. Vi somnde under stjärnorna.

Bra!!!!!

Jag hade så lite insperation när jag skrev detta. Det med blodet vet jag inte ens om det är möjligt.

Kapitel 7

Sist någon dog var för fem dagar sen. Det hade gått åtta dagar av spelet. Jag kan kappt fatta att jag en tolvåring från distrikt tolv har klarat åtta dagar. Det känndes ganska skönt. Då började brinna när vi var på spaning. Vi fick springa och ducka länge. Vi klarade oss oskadda men vi hade sprungit en mil från vårt ställe så det var bara att fortsätta. Jag hade mitt svärd i mitt bälte. Guldkniven och en annan kniv var också i bältet. Pilbågen var också det och mina pilar var i korgen på min rygg. Jag var mest beväpnad. Det skulle nog ge mig sponsorer. Rue hade ett svärd och två knivar. Harvey en kniv och ett svärd. Mitt svärd hade massor av torkat blod på sig. Rue och Harvey vapen hade nästan inget. När vi hade gått i ytterligare en mil såg vi ett läger. Massor av saker staplad i en pyramid. Karieristerna var där. Vi hade kommit på en plan. Harvey och jag skulle stanna här och Rue skulle göra upp några eldar för att lura dom. Det var minor runt allt. Den första elden gick blev en explotion. Vapen slungades mot oss. En pilbåge av järn, fem knivar och ett spjut. Vi tog det och gick för att leta efter Rue. Jag gav Harvey fem av mina pilar. Då såg och de sprang dit. Äntligen någon att döda! skrek Tyson. När de var borta så väntade jag ca fem minuter. Jag sköt en pil mot deras äpplen. Ett rammlade ner coh det vi att den andra elden inte var tend. Rue! Hjälp hjälp hjälp! Det var Rue som skrek. Hon var fångad i ett nät. Jag skärde snabbt bort trådarna och vi såg Marvel. Han kastade sitt spjut och Harvey och jag sköt pilar. Min träffade hans hals och Harveys hans hjärta. Kanonen löd. Vi såg att Rue stod stilla. De märkte vi. Hon hade fått ett spjut i sig. Det var mitt i hennes bröst.. Jag tog snabbt fram läkande medicin och örter. Vi försökte läka såret. Det är meningslöst sa Rue. Jag dör likadant som min syster. Nej det händer inte. A- sa hon. Jag gjorde snabbt ett hål i handen. Jag har O det kan hjälpa dig. Jag tryckte in mitt blod i hennes sår som hade börjat att sluta blöd det var bara lite. Harvey skar också sig i handen. Jag har A-. Vi läkte henne. Hon stängde ögonen. Vi gav henne blommor. Jag gjorde hederstäcknet. Till Distrikt 11. Till Rue. Till hennes familj. Harvey gjorde likadant. Då märkte vi något. Kanonen hade inte ljudit. Rue öppnade sackta ögonen. Jag gav henne lite vatten och hon satte sig upp. Tack sa hon. Då hörde vi ett pip. Det var en fallskärm. I den låg det nybakat bröd och mer medicin. Tack för att ni räddade min dotter stod det. Jag gjorde genast hederstäcknet. Vi började vår långa vandring hem men efter 18 kilometer svimmade Rue. När vi fick liv i henne så sa hon att hon inte orkade längre. Jo Rue. Lämmna mig här jag kommer sen. Nej Rue det gör vi inte. Hon kastade en kniv som Harvey fick i benet. Lämmna mig annars så.. så..så. Dödar du oss sa jag. Då får du göra det jag lämmnar dig inte. Snälla jag stannar bara i fem minuter. Okej då. När vi hade gått lite fick vi panik. Karieristerna var ju i närheten. Jag bad Harvey gå till lägret så skulle jag gå dit. Alice! hördes det. Jag sprang så fort jag kunde. Jag såg Viva som var böjd över Rue. Rue reste sig och sprang. Vi sprang tillsammans. Hon sa helt plötsligt hejdå och stannade. Vad. Vinn det här sa hon och sprang mot Viva. Vad gör du! Jag orkar inte mer lyssna på mig! Jag vill inte växa upp med sånna här minnen. Rue! skrek jag när hon och Viva var tjugo meter från varandra. Gå jag vill det här! Nej! Lämmna mig! Lyssna på mig! Jag sprang och kollade bakåt. Viva tog sin kniv och stack ner den i Rues strupe. Rue skrek så högt hon kunde. Hon kravlade runt lite. Alice skrek hon sen. Vinn. Sen skrek hon igen och kanonen löd. Det var det här dommarna ville. Att min bästa vän skulle dö. Och död var hon. När jag mötte Harvey frågade han vem som dött. Du tog säkert en karierist. Nej. Viva tog Rue. Jag skönk ner och grät. Det gjode Harvey också. Nu var det fem personer kvar i spelet. Jag, Harvey, Viva, Tyson och pojken från Rues distrikt. Joel. Vi blev glada när vi såg på himmlen att det var vi som dödade Marvel men blev ledsna när vi såg Rue. Det var det sista vi såg av henne. Hennes bild.

BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kapitel 8

Det hade gått sex dagar till. Alltså två veckor av spelet. Vi hade börjat få slut på mat men vi hade varandra jag och Harvey. Harveys sår hade inte läkt änn och han kunde knappt stå. Då hördes en röst. Det var högtalaren. Alla tävlande lyssna. Det blir påfyllning vi ymnighetshornet. Alla är i desperat hot av hjälp så det är bara att gå dit. Gå inte sa Harvey. Jag måste sa jag och gick. Alice sa han. Ta hand om dig. Då började han hosta. Den där hostan tar livet av mig. Så får du inte säga sa jag. Jag gick iväg med svärd, kniv och pilbåge. Jag såg påfyllningen och sprang dit. Då blev jag attakerad och föll till marken. Det var Viva. Hej lilla unge sa hon. Du ska dö som din lille vän. Rue hette hon va? Jag dödade henne och nu ska jag döda dig. Hon var patetisk som du. Då sprang en människia fram. Det var Joel. Han tog tag i Viva. Tyson! skrek hon. Du sa hennes namn det var du! sa Joel. Han tog tag i Viva och slog henne mot ymnighetshornet och hon var dog av de hårda slagen. Kanonskottet löd. Han vändes sig om till mig. Bara den här gången 12. För Rue. Han sprang iväg. Vänta! skrek jag. Han vände om. Du kan sammarbeta med mig och Harvey. Hur gammal är du. 16 år. Vill du sammarbeta. Vist. Rue gillade er. Kände du Rue? Hon var min syster. Oj att ni båda hammnade i spelet. Det gjorde vi inte. Det var bara hon. Jag anmälde mig som frivilig för att skydda henne men jag tappade bort henne och när jag såg att ni sammarbetade kändes det onödigt att ha ställt upp. Vad skulle du ha gjort i slutstriden. Dödat mig själv. Rue skulle aldrig ha modet att döda mig. Jag ville bara att hon skulle vara trygg. Vi tog det vi behövde. Distrikt 12 två väskor och distrikt 11 väska. Så tog vi sakerna i ymnighetshornen. Det var mat och sånt. På vägen hem såg jag vad Joel hade. Han hade någon typ av yxa som var spetsig. Harvey grät innan han upptäckte mig. Det var hon mummlade han. Sen skrek han när han såg Joel. Döda mig inte! Det ska jag inte. Då såg Harvey mig. Du lever! Men vem dog då. Joel dödade Viva genom att slå henne genom ymnighetshornets vägg. Då sammarbetar vi då sa han. När Joel gick ut för att ta luft så hukade jag mig ner till Harvey. Jag trodde det var du viskade han. Men du är här. Jag la mig ner bredvid honom. Alice jag var så rädd att förlora dig för att jag... jag... jag... älskar dig. Jag log mot honom. Harvey Blue. Jag älskar dig. Jag log mot honom och pussade honom på kinden. Vad ska vi göra nu då. Joel dödar oss säkert när vi sover. Så får du inte tänka. Då hördes ett kanonskott. Vi sprang ut och Joel låg med bloddig kropp på marken. Hans händer höll i en kniv och kniven var mitt i hans bröst. Då såg jag en lapp som var lite blodig. På lappen stod det att han inte orkade leva utan sin lillasyster och att vi skulle ta hans saker och döda Tyson så att vi kunde åka hem. Det var bara ett problem. Det fanns bara en vinnare.

Vad ska jag skriva jag kan inte komma på fler saker att att skriva så jag skriver allt igen!
Du skriver svin bra fortsätt så där!!!!!Du ÄGER fortsättt skriva!!!!Bra!!!!!BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det här kapitlet är lite overkligt och magiskt men jag ville att vännerna skulle förenas igen. Säg om ni inte gillar det här kapitlet. Hunger games är ju baserad på verkligheten och i slutet av kapitlet är det inte värkligt men jag gillar det.

Kapitel 9

Jag och Harvey gick med bara vapen. Idag var det slutstrid. Vi låtsades försöka döda varandra men vi bluffade. Då skulle Tyson komma fram och vi skulle ta honom. Han kom aldrig. Då kom det vildhundar. Vi sprang och vi kom till ymnighetshornet. Mitt ben var lite skadat. Då såg vi Tyson vi klättrade upp på ymnighetshornet och Tyson var oss hack i häl. Han kastade en kniv. Jag duckade men Harvey fick den på armen. Ni ska dö! skrek han. Han klättrade upp och kastade ett svärd. Det fick Harvey på benet. Han tog ett spjut och siktade på mig. Jag sköt en pil och duckade. Tyson fick den i armen. Han kastade en kniv som jag fick i armen. Jag kastade guldkniven och två knivar. Guldkniven hamnade i andra armen. Då andra i benen. Han kastade ett spjut som jag fick i armen. Jag skrek. Jag lät honom. Ligga över mig. Han höll i guldkniven och skulle precis pressa ner den i min strupe när andra delen kom ut. Han tappade kniven och rullade runt. Kniven hade kommit in i hans hals. Jag tog ett svärd och gjorde slut på hans lidande. Kanonskottet löd. Då vände jag mig om. Jag fick panik. Harvey hade blivit träffad av spjutet. Jag sprang genast dit. Harvey hur är det? Jag kommer dö. Nej det får du inte. Jo det kommer jag. Nej du som förtjänade att vinna. Nej du är den rättmätiga vinnaren från distrikr 12. Nej Harvey. Jag tog tag i hans hand. Harvey. A..a..Alice. stammade han. Jag kramade honom. Jag älskar dig Harvey. Ja..jag äl..älskar di..di..dig m..med. Jag tog tag i honom och kyste honom. Jag log mot honom och han slöt ögonen. Jag låg över honom och väntade på kanonskottet. Jag grät över hans döda kropp. Eller helt död var han ju inte en. Kanonen hade ju inte hörts. Jag grät och grät och höll hans hand. Det var vi som var i bild nu. Det måste vara vi för jag var den ända kvar. Jag såg på honom. Jag blev så arg jag tog upp en kniv och skulle sticka den i mig när jag hörde någon. Vä..ä..nt..aa. Vänta. Jag släpte kniven. Det var säkert spelledaren. Men nej det var Harvey. Harvey! Jag kramade honom. Jag trodde du var död. Kanonskottet hördes aldrig sa Harvey. Lite till så hade jag dött. Jag fick krafter av dig. Han hade slutat blöda och han kunde stå på benen. Jag kramade honom. Då började spelledaren att prata. Som ni vet kan det bara finnas en vinnare det avgörs nu i den slutgiltiga striden. Aldrig skrek jag och Harvey. Spelledarens röst hördes igen. Som jag sa får det bara finnas en vinnare. Då blev jag så arg. Vad skulle du säga om du behövde kämpa till döden! Det blev tyst en liten stund och sen så hördes hans röst. Det behöver jag inte och det kommer jag aldrig att göra. Kom ner hit! Nej det gör jag inte. Jo! Han kom ner. Jag och Harvey tittade på honom. Var berädd att möta döden. Han sprang och tog ett svärd och så tryckte vi in honom i ett hörn. Han försökte ta sig ut. Då kastade han svärdet på Harvey så han föll ihop. Han hade dött och kanonskottet löd. Jag blev så arg. Jag kände en kraft inom mig. Alla döda kroppar utom kariersternas var runt omkring mig. Det kom blå ljus och kropparna rörde på sig. De omringade spelledaren och det sista man hörde var hans skrik. Revolt!

Bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!(har inte så mycket mer att skriva!)

Här kommer sista kapitlet. Jag kommer att göra en uppföljare snart. Den kommer att ha namnet Distrikt 13.

Kapitel 10

Vi deltagare hoppade ner i rören som var nerfällda. Vi sprang i koridorerna med vapen. Jag och Harvey träffade Rue och Joel. Det var vi fyra som lädde gruppen. Jag såg pojken från femman och först ryckte han till. Förlåt sa jag. Vi hittade kontrollrumet och det blev en kamp. Dom hade visserligen kommit tillbaka från döden men nu var alla sårbara igen. När kampen var över hade pojken jag dödat skadads men levde. Hälften av dom i kontrollrumet var döda. Den andra hälften var fångade. Då kom alla stylister. Alla utom karieristernas. Jag kramade Rinna. Vi smög till presidentens hus. Jag gick med mitt svärd. Vi hade honom som gisslan. Så sa han inför pressen. Årets vinnare av hungerspelen är Alice Day och hennes vänner. Alla distrikten måste vara glada nu. Alla utom ettan och tvåan då. Jag var ledare över rebbelerna och nu var det rebbelerna som styrde över Pamen. Hungerspelen var över för distrikten. Men huvudstaden hade tagit 2232 liv om man inte räknade med dom som levde igen. Dom var tvungna att gå igenom samma sak fast jag var inte lika elak. Det skulle bara hända en gång så dom fick smaka lite. Det kan kännas lite skumt att en tolvåring styr ett land men så var det. Pappa blev så glad att jag hade vunnit och Katniss också. Alla murar runt distrikten skulle rivas. Utom för ett och två. Det skulle vara stängsel runt dom och huvudstaden. Jag blev den mest betydelsefulla personen i hela Pamen. Distrikten kunde resa överallt och i huvudstaden. Huvudstadsborna kunde dock bara vara i huvudstaden. Nu hade Pamen fyra områden. Distrikt 1. Distrikt 2, huvudstaden och Rebbelhemmet som jag kallade det. Alla blev dock lika bra behandlade. När jag var femton var det ett sista Hungerspel. Då var det huvudstadebornas barn som gjorde det hemska. Det var femtio stycken barn. Vinnaren blev Loria Falk. Hon förstod smärtan och skämdes av att hon hade skrattat när vi fick genomgå det där. Pamen var fredlig. Allt var som det ska. Det bästa av allt var att jag fick krama om pappa igen. Det trodde jag aldrig skulle hända mer. Pamen fick också ett nytt märke. Istället för en pil i ett p med eld runt omkring var det ett P med ett fågel. Pilen hade betytt hungerspel men fågeln bettyde frihet.

BRA!!!!!!!!!!!!!!!!