I Hope You Now, That I Love You

Bra, ny läsare och det är inte en sån där ff när alla skriver att de träffar 1D

Jätte bra! Ny läsare!

Nytt kapitel

Kapitel 2. Yeah, frozen and can't breathe

Harry, som hade börjat gå efter Louis, såg honom precis i tid för att sen honom falla.
- Louis! Han sprang till kanten och såg honom vårdlöss falla genom luften och slog ner i vattnet.
Harry såg sig omkring som för att hitta någonting han kunnde dra upp honom med men visste att det var omöjligt att hitta något så långt. Han visste vad han behövde göra och rog av sig sina jacka. Han tittade ner i det svarta havet och såg en suddig röd massa som måste var Louis. Harry tog ett djupt andetag och hoppade. Vattnet var isande kallt och han kunnde inte andas. Genast sjönk han men sprakade sig spottade upp till ytan. Han såg sig omkring och såg borta vid stranden de andra killarna och skrika deras namn. Han tog ett djupt andetag pock dök ner efter Louis. Djupare och djupare kom han men han nådde inte Louis. Han behövde komma upp till ytan, han behövde luft, men inte utan Louis! Harry sträckte sig och fick tag i Louis hår och han började dra upp honom. De nådde ytan och Harry kämpade med att hålla Louis ansikte ovanför ytan.
- Louis! Louis vakna! Harry skrek och ruskade om honom.
Men när han inte vakande slog Harry till honom och han vaknade till liv. Han tittade sig omkring och när han fick se Harry sjönk han under ytan för ögonblicket.
- Varför? Harry skrek frågan till honom men visste redan svaret.
Louis svarade inte och trots vattnet såg man tårarna rinna nerför han kinder. Harry kramade om honom och de började simma mott land. Men det var svårt, vågor dränkte dem om och om igen och till slut var de tvungna att inse att de knappt hade flyttat på sig alls. De vände sig mott stranden och såg hur Zayn och Liam drog livbåten mott stranden.
- Förlåt, viskade Louis efter ett tag.
- För vad? Harry tittade på honom.
- För att jag hoppade, svarade Louis och begravde ansiktet i händerna, vilket var ett misstag eftersom han sjönk under ytan igen.
- Det var inte ditt fel, sa Harry när Louis väll kommit upp igen.
Louis tittade på Harry som om han inte trodde sina öron.
- Du har rätt. Jag har ett eget val, säger Harry efter ett tag.
Louis tittar undrande på honom men säger inget. De är tysta en lång stund och väntar bara på att de ska bli hämtade av båten.
- Harry, är det bara jag eller åker vi längre och längre bort från stranden? Louis röst skakar av kyla.
Harry vänder sig om mot stranden, och mycket riktigt så åker de längre och längre bort. Vattnet strömmar för de bort från stranden och deras räddning. Han kollar på Louis och ser att han läppar är alldeles blå och han skakar okontrollerat.
- Vi kommer klara det här, säger Harry precis när en våg dränker dem och de åker ännu längre ut.
- Tror du verkligen det, stammar Louis och ser bort mott den löjligt lilla konturen av båten.
- Så klart, ler Harry men känner att chansen är liten.
Kölden tränger sig in i huden på dem och gör det svårt att andas.
- Hey girl, I'm waitin' on ya, I'm waitin' on ya. Come on and let me sneak you out. And have a celebration, a celebration. The music up, the window's down, började Harry sjunga och Louis tittade konstigt på Harry
- Yeah, we'll be doing what we do. Just pretending that we're cool. And we know it too. Yeah, we'll keep doing what we do. Just pretending that we're cool. So tonight, forsatte harry och tillsamans sjöng de:
- Let's go crazy, crazy, crazy till we see the sun. I know we only met but let's pretend it's love. And never, never, never stop for anyone. Tonight let's get some. And live while we're young. Woahhh oh oh oh. Woahhhh oh oh oh. And live while we're young. Woahhh oh oh oh. Tonight let's get some.
- And live we´re young.
De sjöng egentligen utan att veta varför. De visste båda att chansen att de kunnde överleva var liten men de brydde de sig inte om.

Zayn och rodde de fortaste han kunnde med Liam och Niall skrikande på båten. Han kollade bakåt och såg att de hade kommit längre bort från Harry och Louis.
- Ro snabbare! Skrek Niall.
- Det är inte så enkelt! Jag gör det snabbaste jag kan redan! Skrek Zayn tillbaka.
- De kommer dö om inte vi hinner framme till dem, skriker Liam och kollar åter igen mott platsen där de knappt kan se Harry och Louis.
- Jag vet det! Sitt still så att du inte välter båten! Skriker Zayn tillbaka och försöker ro snabbare.
De blir helt tysta och hör Harry och Louis röster.
- De sjunger, viskar Liam och Zayn sluter för ögonblicket ro.
- Men ro då! Säger Niall efter ett par sekunder och Zayn tar tag i årorna och ror så snabbt han kan.
Liam tittar på Zayn och ser svetten rinna nerför hans panna. Han tar årorna ur hans änder och börjar själv ro så snabbt han kan. Zayn sätter sig bredvid Niall och börjar gunga fram och tillbaka.
- Varför tror ni han hoppade? Frågade han till slut.
- Vet inte, säger Niall stelt och Liam ser lika förbryllad ut över den saken som Zyan känner sig.
De sitter tysta och kollar alltid mott Louis och Harry som till deras lycka verkar komma närmare och närmare.
- Vänta… det är så tyst, säger Zyan plötsligt.
De lyssnar men det höra inga röster eller sång längre. Liam ror ännu snabbare och Zyan börjar ropa deras namn. Men det hörs inge svar.

Louis ligger i vattnet och kämpar för att hålla sig till medvetandet. Harry var bredvid honom men han sa inget. Louis kollade åter igen upp mot båten och såg till sin lycka att den var mycket närmare. Om ett par sekunderna skulle han och Harry ligga i båten och vara på väg hem. Snart…
Zayn fick tag i Louis arm och drog upp honom i båten. Han var alldeles blå och skakade okontrollerat. Han ögon var slutna och han läppar viskade ord man aldrig skulle få höra. Liam drog upp Harry och han flämtade till.
- Han andas inte, sa han och lade Harrys huvud i hans knä.
- Klart han gör, var inte så krokad, sa Niall och gick fram till Harry, men märkte han också att Harry inte röde en fena.
- Han är… död, viskade Zayn


Hoppas ni tyckte det var bra!

annorlunda, men väldigt bra! Ny läsare!!!

Här kommerett nytt kapitel!!!! Hoppas ni tycker om det


Kapitel 3. You got that One Thing

Lous tittar upp i taket. Han ligger i ett sjukhus med Zayn sittande bredvid honom.
- Var är Harry? Frågar han igen.
Men Zayn svara inte utan säger bara att han behöver villa. Louis suckar och vänder sig om. Han ville träffa Harry och fråga vad han menat med allt han sagt i vattnet… Louis ryste till. Han hade drömt att Harry dött och sedan vaknat upp här.
- Zayn, mår Harry bra? Louis menar inte att låta irriterad men han har en väldig huvudvärk.
- Jag vet inte. Men jag hoppas det, viskar han och vänder bort huvudet.
Louis ryser till och blir alldeles kall inombords. Tänk om Harry har skadats allvarligt. Då var det ju hans fel.
- När får jag träffa honom då? Louis kollar återigen på Zayn, men han möter inte hans blick.
- Jag vet inte, svara han och reser sig upp.
- Vart ska du? Louis tittar förtvivlat upp på sin vän.
- Jag ska bara hämta de andra. De vill så gärna träffa dig, säger Zayn och lämnar rummet.
- Med de andra, räknas Harry med då? Frågar Louis innan Zayn hunnit stänga dörren men Harry skakar på huvudet.

Zayn hittar Niall och Liam i cafeterian men de sitter bara och kramar om deras läsk och mackorna ligger orörd på bordet. De har inte ens tagit bort plasten från den.
- Louis har vaknat, säger Zayn och sätter sig bredvid Niall.
- Vad bra, mumlar Liam men kollar inte upp.
- Ni måste träffa honom.
De nickar tyst men ingen reser sig.
- Och vi måste säga det om Harry, säger Zayn efter några minuters tystnad
- Hur? Han kommer tycka att det är hans fel, säger Niall och kollar äntligen upp från bordet.
- Han frågade jämnt om honom när jag var med honom, säger Zayn olyckligt och kollade bedrövat på de två andra.
- Jag vet att vi måste säga det…, säger Niall men verkar fasa över det.
De reser sig till slit och går tillbaka mott Louis rum. Han ligger ner och rycker till när de öppnar dörren.
- Hej Louis, mumlar Niall och säter sig på stolen bredvid sängen.
- Var är Harry? Är det första Louis säger.
- Jag måste få prata med honom, han måste få veta det, säger Louis och kollar sig omkring på de andra i rummet.
Ingen säger någonting och Louis bli irriterad.
- Vad är det ni inte säger? Var är Harry! Han nästan skriker och Liam säger åt honom att försöka vara lite tyst annars skulle inte de få träffa honom.
- Louis, det är inte ditt fel…, börjar Zayn men blir avbruten av Louis.
- Klart det är mitt fel. Jag hoppade och Harry skulle rädda mig. Var är Harry! Frågar han igen.
- Harry dog, kommer det plötslig från Niall.
Niall ser förfärat upp på de två andra. Louis tittar på honom och skrattar nervöst.
- Klart han inte är, han sa att vi skulle klara oss. Jag klarade mig! Säger han.
- Louis det är inte ditt fel, säger Zayn men Louis skakar på huvudet.
- Han är inte död! Skriker Louis och tittar argt på hans tre vänner som borde vara fyra.
- Louis, lugna dig, säger Liam och lägger sin hand på hans axel men Louis slår bort den.
Louis tittar på deras allvarliga ansikten och tårarna tränga fram men han skakar bara bort dem.
- Han är inte död. Han sa att vi skulle klara oss, säger Louis utan att riktigt veta vad han känner.
Om det var sant var det hans fel. Om det inte var sant skulle han snart vakna. Han visste att han snart skulle vakna. Sånt här hände inte i verkligheten.
- Louis, det var inte ditt fel, säger Zayn, nästan ohörbart men Louis hörde det ändå.
- Men han är inte död! Han kommer komma in i rummet snart, säger Louis och är så säker på den saken att han börjar kolla mott dörren i väntan på Harry.
- Louis…, börjar Niall men kommer inte på vad han ska säga så han stänger munnen
Louis känner smärtan. Han vet att han inte drömmer. Han hade dödat Harry, det visste han. Men han var i vattnet längre, han borde ha dött.
- Louis, vi har tänkt lite. Du kanske borde bo med mig till en början, säger Zayn efter flera minuter tystnad.
- Nej, Louis sätter sig upp i sängen, men blir varsamt nedtryckt av Niall.
- Okej, jag omformulerar mig lite, du ska bo med mig ett tag, säger Zayn bestämt.
Louis tittar argt på honom. Han lägger sig i sängen och tittar upp i taket. Harry var död. Hans älskade Harry hade dött för att rädd honom. Vad de andra någonsin säger var det hans fel.

Några dagar senare sitter Louis i Niall´s bil. Zayn babblade oavbrutet om vart Louis skulle sova och att det inte alls var något problem. Niall tittade bara rakt ut på väggen med tom blick och Liam tittar ner på sina händer. Louis sitter själv och blundar. Han tränger ute allt, stänger av sig själv. Han hade tillbringat hemska nätter på sjukhuset. Om han väl somnade drömde han drömmar om Harry, och om han var vaken tänkte han bara på Harry.

Bilen stannade. Louis tittade ut genom bilfönstret såg att de stod utanför Harrys hus.
- Vi ska bara hämta Dusty, säger Liam och börjar kliva ur bilen.
- Jag gör det! Louis är ute ur bilen innan ens Liam hunnit sätta ner ena foten.
De kollar förvånat på honom, men låter honom gå. Han får nyckeln av Liam och han skyndar sig in i huset. Det är precis som det var innan han lämnade det senaste gången, med det undantaget att Harry inte var där, och aldrig någonsin skulle sätta sin fot där. Louis sätter sig i hans obäddade säng. Han stryker handen över täcket, och tårarna kommer fram. Han låter dem trilla ner i sängen utan att bry sig om att tork bort dem. Hans Harry. Varför hade han hoppat? Om ha inte gjort det skulle Harry förmodligen sitta här i sängen med Dusty i knäet. Men nu var det inte så. Nu var det han här och skulle hämta Dusty från sitt hem. Han skulle säkert aldrig sätta sin for här igen.
Han började efter flera minuter locka på katten. När hon väll kom fram skyggade hon tillbaka när hon såg att det var Louis. Men innan hon hann spinga där ifrån hade Louis tagit tag i henne. Tillsamans gick det ur huset och satte sig i bilen igen.
- Vad lång tid det tog, anmärkte Liam och Zayn sparkar till honom på benet.
- Hon smet bara iväg, säger Louis innan han lutar sig tillbaka igen och sluter ögonen..
Han hör hur motorn startar och hur bilen börjar rulla. Dusty börjar streta emot men han klappar henne bara tills hon är helt lugn. Han vet inte var de är men känner sig lugnare med det. Inget skulle någonsin skulle störa honom.

Om det ändå våra så väl. 20 minuter senare ruskade Niall försiktigt om honom och sa att de var framme. Han tittade upp och såg att Zayn välbekanta hus var där. Han övervägde att be om att få bo ensam, men han visste att de skulle säga nej. Så som det gjort varje gång han nämnde det på tal.
De hade tydligen varit och packad hans grejer redan, så det enda de andra behövde göra var att få Louis att inse att han skulle bo där ett tag framöver. Zayn tog väskan och Louis fick ta Dusty. Han höll om henne som om hon var hans först födde son, och när de väll var inne i huset stannade han i hallen, ock orsakade så att ingen kunnde kommit in.
- Men gå då! Säger Zayn andfått, som drar väskan efter sig.
Han tar ett steg men går bara åt siden så att de kan gå förbi honom. Niall stannar bredvid honom. Försiktigt snuddar Niall hans arm och Louis tittar på honom.
- Det finns hur som helst inget vi kan göra åt det nu. Vi får helt enkelt ta det som det kommer, säger Niall och försöker le lite försiktigt.
Louis säger inget utan tittar bara rakt fram. Han börjar gå till vardagsrummet och lämnar Niall ensam med nedsänkt huvud. Zayn sitter i ena fåtöljen och Liam siter vid bordet och dricker att glasvatten. Louis sjunker ner i en stol och vilar huvudet i sina händer. Stämingen i rummet är spänd och tyst och störs bara av Niall som drar u en stol när han kommer in i rummet. Ingen rör sig, det enda som hörs är deras andetag. De vet att alla tänker på samma sak, Harry.
Han var så ung, hade hela livet framför sig. Det var så orättvist att han skulle dö.


Louis stirrar på sina händer. Han har knutit dem hårt så att knogarna bli alldeles vita. Smärtat han känt ända sen Harry dog tog över. Han började andas snabbt och häftigt och klamrade sig hårt fast vid stolen. Allt började snurra och andnigen blev ännu snabbare.
- Louis! Niall springer fram till Louis, men hinner inte fånga honom när han svimmar.
Niall sätter sig genast på huk och känner på Louis panna innan han och Liam gemensamt lyfter honom till en soffa. Zayn sätter sig bredvid dem och kollar oroligt på Niall och Liam, sedan på Louis. Hans hud är kritvit och svetten pärlar ner från hans panna.
- Niall, gå och hämta en vått trasa, säger Zayn och rättar till Louis huvud så att den ligger alldeles rakt.
Niall går snabbt mott köket och man hör hur kranen sätts på. Någon sekund senare kommer han tillbaka med en trasa i handen. Zayn tar den och baddar Louis svettiga panna.
- Varför tror ni han hoppade? Liam säger frågan som de alla undrat över så mycket.
- Ingen aning, svara Zayn men Niall biter sig i läppen.
- Ni vet kanske inte det här, men Louis skriver dagbok. Eller inte dagbok, det står ”Känslor” på utsidan, börjar Niall och de andra tittar bestört på honom
- Hur vet du…, börjar Zayn men blir avbruten av Niall som inte verkar ha hört honom.
- Jag lästa lite i den och där stod det att han verkligen gillade Harry. Men Harry sa till honom att det aldrig skulle funka, forsätter han och de andra tittar ännu mer förvånat på honom.
Zayn tittar från Louis till Niall. Liam stirrar bara rakt fram med munnen öppen. Men Niall ler bara sorgset.
- Så Louis hoppade för att han visste att han aldrig skulle kunna få Harry och jag skulle gissa att Harry hoppade efter för att han ändå gillade honom, och skulle rädda Louis. Men Harry dog och Louis överlevde, så Louis får leva med skulden, säger han efter ett tag och stryker försiktigt Louis över armen.
Zayn tittar på Niall igen, men stora ögon. Liam tittar på Louis, som om han försöker få Louis att bekräfta om det var sant. Zayn begraver ansiktet i händerna och skakar på huvudet.
- Så, Louis är gay? Zayn tittar frågande på Niall.
- Nepp. Bisexuell, svarar Niall snabbt och Zayn och Liam nickar långsamt som om att få in sanningen.
- Men säg inget! Niall tittar varnande på de två andra och de nickar igen.
Länge sitter de tysta och tittar på medans Zayn baddar Louis panna.

Louis sätter sig med ett ryck upp. Han kollar sig omkring på de tre andra som sitter runt honom. Han lägger sig ner igen och blundar.
- Vad hände? Hans röst låter ynklig och trött, inte alls som hans vanliga.
- Du svimmade, svarade Niall och ger honom ett glas vatten och han tar emot det
- Hur mår du? Zayn granskar honom noga när han tar en stor klunk vatten.
- Yr, utmattad, svara Louis kort.
- Illamående? Lous skakar på huvudet åt Zyans fråga.
- Bara yr och trött, säger Louis och sluter ögonen.
- Vill du sova? Niall tar vattnet ur hans hand och ställer det på ett liter bord.
Louis skakar på huvudet. Han sätter sig sakta upp och kollar mott köket.
- Har du någon frukt eller något annat litet? Frågar han Zayn som nickar och skyndar sig ut till köket. Han kommer ut med en banan som han räcket Louis.
- Jag kunnde ha gått själv, muttrar Louis man tar tacksamt emot bananen.
- Om du svimmar när du sitter ner ska du nog inte göra annat en att ligga ner, säger Liam som rest sig från sin plats från golvet.
Liam sätter sig vid samma stol som han satt när Louis kom in. Niall ställer upp stolen som Louis välte när han svimmade och säter sig sedan på den och Zayn sätter sig vid fåtöljen bredvid soffan.
- Sov nu, säger Zayn bestämt när Louis ätit klart
Louis tittar buttert på honom och muttrar någon ohörbart, men somnar ändå nästa direkt

”han visste att det var en dröm, men det hade hänt. Han såg Harry röra på munnen, men hörde inget. Han såg hur Harry låg orörlig i vattnet bredvid honom, han sa hans namn om och om igen, men Harry rörde sig inte…”

Louis vaknar darrade av skräck. Han känner hur hela hans kropp badar i svett och hans andning är snabb. Det är nästan mörkt i hela rummet, det enda som ger ifrån sig ljus är en lampa i fönstret. Han sveper med blicken genom rummet, och hans blick fastnar på klockan. 03.17. han kollar igenom rummet igen och ser till sin förvåning Zayn sova i fåtöljen bredvid. Louis vänder sig mott bordet där Niall ställt glaset med vatten. Det står kvar och det finns lite vatten kvar. Han sträcker sig efter den och dricker upp resten. Utmattat läger han sig ner igen och sluter ögonen. Och innan han vet ordet av det faller han in i en drömlös sömn.

Jättebra!