Eleonora Milson (Hungerspelsfanfic)

Bra.

OMG AAAH JAG DÖR VAD SPÄNNANDE!!!!
AWESOME, MED!!

SUPERBRA!

Är det okej om jag börjar direkt inne på arenan, för jag orkar inte skriva om tågresan och allt det där

Kapitel 2

När hissen långsamt rör sig uppåt kan jag knappt andas. Jag tänker kämpa, det vet jag. Men ibland är det inte tillräckligt. Jag fingrar på overallens tyg. Det är tjockt och varmt, men ändå lätt att röra sig i.

Hissen har äntligen kommit upp till markytan och glaset försvinner ner i jorden. Först kan jag inte se någonting på grund av det starka solskenet, men efter ett tag vänjer mina ögon sig och jag kan ta en första blick av arenan. Det är vitt överallt. Små, fina snöflingor faller ner från himlen och skymmer sikten lite, vilket kommer göra den här striden ännu svårare än vanligt. Claudius Templesmiths röst hälsar oss välkomna och en klocka börjar räkna ner från sextio. Jag tittar mig omkring och försöker orientera mig. Till höger om mig finns en mörk granskog, annars är det snö så långt ögat kan nå.

Ymnighetstornet står rakt framför mig, med saker utspridda runt omkring. Jag har fått order av min handledare att satsa på att springa rätt från blodbadet, och bara ta något om det ligger rakt framför mig, så det är exakt det som jag tänker göra.

Gongongen ljuder och jag sprätter iväg mot skogen. Kängorna vi fått är smått tillplattade på undersidan vilket gör att jag kan springa på snön utan att sjunka ner. Jag hör hur någon följer efter mig med stora, tunga steg. Jag kastar en blick bakåt och hinner just se hur kniven lämnar pojkens hand och flyger mot mig. utan att tänka kastar jag mig ner på marken och lyckas undvika kniven. Pojken är framme vid mig på ett ögonblick. Han tar ut ännu en kniv från sitt bälte och ska just till att
köra ner den i min hals när jag sparkar honom hårt i magen. Han blir så förvånad att jag kan kravla mig upp på fötter, grabba tag i en närliggande ryggsäck och springa därifrån. Jag tittar bakåt och ser hur pojken har återvänt till ymnighetstornet och striden som pågår där. Utan att ödsla en sekund till springer jag djupare in i skogen.

Efter ungefär en timme slår jag ner på takten och går en bit innan jag börjar jogga igen. Jag kan redan se att det blivit mörkare i skogen, och när det blir kväll vill jag vara så långt från ymnighetstornet som jag kan.
När jag känner mig på ett säkert avstånd från tornet börjar jag leta efter ett bra ställe att övernatta på. Granarna är låga och grenarna sköra, så jag kan inte spendera natten i ett träd. Jag känner mig alldeles för osäker för att lägga mig ner rätt på marken, och dessutom vet jag inte vilka rovdjur som lever i den här skogen. Plötsligt kommer jag på nånting.

Jag lyfter på granens nedersta grenar och ser en perfekt formad grop under trädet där väggarna är gjorda av grenar och granens stam är som en pelare mitt i gropen. Fort ålar jag mig in i gömstället. De här granarna är tätare än de som finns hemma, och stänger ute allt ljus. Här känner jag mig nästan trygg.

Även om granens tjocka barr skyddar mig från vinden är jag i direktkontakt med snön och temperaturen faller fort. Jag använder mina händer till att utöka gropen så att jag kan sitta upprätt i den, snön är verkligen djup. Sedan gör jag ett litet hål mellan grenarna så lite ljus kan sila in.

I skenet från de sista av solens strålar går jag igenom sakerna som ligger i ryggsäcken jag lyckades ta. Till min glädje hittar jag både tändstickor och en varm, fodrad sovsäck som jag snabbt kryper in i, med skor och allt. I ryggsäcken ligger det även lite torkad frukt och några äpplen samt ett par vantar. Jag skopar upp snö i min hand och tar lite i munnen. Det gör ont av kylan, men lyckligtvis smälter det snabbt och jag kan dricka upp det. Min mage skriker av hunger så jag äter ett äpple, med vetskapen om att det snart ändå skulle bli dåligt.
Nationalsången börjar spela och jag sätter ögat mot det lilla hål jag gjorde tidigare.

Tio hade fallit vid ymnighetstornet idag. Nu är det verkligen igång.

SÅ AWESOME!!!!!

Guud vaaaaa braa!

Oj... Asså jag älskar det verkligen! Du är sjukt duktig, jag läser och bevakar!

BRA!!!

SUPER!

Det var superbra och jag bevakar såklart.