Pradow [hungerspelen ff, sv]

du skriver jättebra ♥

aw, tack! ♥

Ska du skriva mer snart?

Kommer ett nytt kapitel imorgon ;3

YEEZZ

Eftersom jag är sjuk och vart hemma från skolan idag får ni detta kapitlet betydligt mycket tidigare än vanligt, haha :3
ehm, ja, inte mycket mer att säga. Jag ska nu fortsätta med mina läxor. x3

Kap 4 (3.2)

"Vackert." Gläntan var rund och kanske femtio meter i diameter. Det var som om alla träden helt enkelt bildat en cirkel mitt i skogen. I det gröna gräset växte vackra blommor och på en liten kulle stod en lustigt formad stock. Jag gick närmare den och såg att det var en liten stock som någon såg ut att ha börjat tälja i. Man kunde urskilja en svans som skvallrade om att det måste vara en ekorre. "Är det du som har gjort den här?" frågade jag förundrat.

"Tycker du om den? Det är en ekorre."

"Den är jättefin! Du är verkligen duktig, Shadow!" Jag var verkligen riktigt imponerad. "Och jag älskar ekorrar!" log jag.

"Tack", log han. "Och kolla här!" Bakom kullen stod en sliten måltavla i trä. "Jag brukar öva med mina knivar här."

"Så du kastar kniv, också?" skrattade jag. Dem flesta i distriktet visste hur man använde en yxa, vi högg trots allt träd här, men Shadow hade förstås tillräckligt mycket pengar för att slippa jobba när han gick ut skolan så han hade inget behov av att kunna svinga en yxa. Själv hade jag gärna lärt mig det, men jag var alldeles för liten och svag.

Mina tankar på vapen tog mina tankar till Spelen. Om mindre än en månad var det dags igen. Slåtterdagen. Då alla det 12 distrikten lottade ut två deltagare, en kille och en tjej, mellan tolv och arton år, för att delta i en blodig kamp tills endast en levande återstod, samtidigt som allt direktsändes. Sjuan var trots allt ett av de bättre distrikten, tack vare våra jobb med yxor. Vi hade haft ett antal vinnare under de 28 åren som Hungerspelen pågått och bara två av dem var vid liv. I år var det de 29:onde Hungerspelet. Jag föredrog att inte tänka på att det kunde vara mitt namn som drogs. För varje år man riskerade att hamna i Spelen var man skyldig en lapp. Mitt namn fanns alltså på fyra lappar. Men det var inte allt. Man kunde också ta ut så kallad tesseras. Vilket innebar att man fick en årsranson av säd och olja mot att ens namn hamnade på ytligare en lapp. Man kunde ta en lapp för varje familjemedlem vilket jag hade gjort tre gånger. Alltså fanns mitt namn på 13 lappar. Det var inte särskilt många jämfört med vissa andra.

"Orolig?" frågade Shadow som om han kunde läsa mina tankar. "Hur många lappar har du?" frågade han försiktigt.

"Tretton", viskade jag.

"Jag har fem." Shadow log blekt. "Du behöver inte oroa dig. Tretton lappar bland tusen andra. Det är inte alls stor chans att dem drar ditt namn. Oroa dig inte."

"Det ska jag inte." Jag drog ett lugnande andetag. "Tänker du stå där och skymma tavlan eller kan jag få använda min slangbella nu?" log jag och hittade en liten kotte i gräset som jag la framför slangbellans sträng som jag spände och släppte. Träff. Inte perfekt kanske, men godkänt.

"Du kan ju det här!" sa Shadow överraskat.

Jag skrattade bittert. "Du låter förvånad."

"Det är jag", skrattade Shadow.

Vi hade turats om att öva på tavlan, Shadow med sin kniv och jag med min slangbella, och jag var helt slut.

"Och gissa vad jag har här?" Shadow drog fram en rutig filt ur en liten korg som stod intill kullen.

"En smutsig, gammal filt?" sa jag skeptiskt och skrattade åt hans missnöjda uttryck. "Den är jättefin…"

Shadow la ut filten i gräset och satte sig på den och jag sjönk ner på den bredvid honom. "Prune", började han och jag log stort mot honom. "Visst betyder ditt namn plommon?"

"Ja, det gör det", log jag.

"Har jag sagt att jag gillar plommon?" frågade Shadow och flyttade sig närmare mig. Innan jag förstod vad som hänt kände jag hans läppar mot mina. "Har jag sagt att jag gillar dig?"

"Jag gillar dig med", log jag och återigen kände jag hans läppar mot mina.

Jag visste att jag bara hade umgåtts med Shadow i två dagar, nåja tre enligt honom, och att många skulle hävda att jag inte alls kände honom. Men jag visste vad jag kände för Shadow. Jag älskade honom. Vi hörde ihop, helt enkelt. När jag kom hem hann jag precis ropa att jag var hemma innan jag ropade att jag alldeles strax var tillbaka och började gå mot Shadows hus. Jag kom på att jag hade glömt slangbellan i gläntan, och att Shadows måste ha tagit med den hem till sig.

När jag närmade mig huset hörde jag röster, och den här gången visste jag att det var Hunter som Shadow pratade med.

"Åh, åh, här har du dina pengar." Hunter gav Shadow en näve mynt. Så han vann vadet om skolmaten? Jag skrattade tyst för mig själv.

"Så hon trodde dig rakt igenom?"

"Såklart hon gjorde, jag är ju charmören själv", sa Shadow skämtsamt.

"Hur var hennes läppar?" Vänta…

"Utsökta", sa Shadow och plutade med läpparna och Hunter skrattade.

"Hon är så jävla dum!"

"Ett riktigt, jävla plommon huvud", skrattade Shadow och fick Hunter att skratta ännu mer.

Nu var jag säker på att det var mig dem pratade om, och när jag vände mig om och sprang därifrån brände tårarna så starkt bakom ögonlocken att jag inte kunde hålla tillbaka dem.

--
Dududuuuh. Stackars lilla Prunie ;c What's gonna happen next? Som sagt är nästa kap dagen innan spelen. ^^

Ååh stackars ♥

lika bra som vanligt, älskar den ♥

SUPER BRA!!

Ledsen för sen uppdatering. Hade träning idag och var heeelt slut när jag kom hem. But, heres da next chap! ;3

Kap 5
Knack, knack. Knack, knack.

Knack, knack, knack.

Tillslut öppnade jag irriterat dörren och blev inte precis överraskad när Shadow stod på verandan med världens största leende. Åh, vad jag ville sudda ut det där leendet. Innan jag kunde hejda mig flög min knytnäve upp och träffade honom hårt på käken.

"Ouch", mumlade Shadow och kände försiktigt med handen över sin röda käke. "Är du okej? Hur mår du?" frågade han oroligt och sträckte ut en hand för att röra vid min kind, som om det var jag som nyss blivit träffad av en knytnäve i ansiktet.

Jag drog mig genast bakåt. "Hur jag mår?" frågade jag med stigande tonfall. "Jag mår som ett riktigt, jävla plommon huvud! Det är hur jag mår!"

"Prune, hörde-"

"Jag glömde slangbellan igår och tänkte att du kanske tog den med dig. Så jag gick förbi ditt hus för att hämta den, och så råkar jag höra en mycket intressant konversation mellan dig och Hunter." Jag la armarna i kors över bröstet.

"Tro inte på det jag sa, Prune."

"På vilket som du sa? Du har sagt en hel del till mig. Hur mycket av det var sant?"

"Hunter-" började Shadow men jag avbröt honom.

"Jag vill inte höra dina bortförklar-"

Den här gången var det Shadow som avbröt mig. "Lyssna på mig!" Hans hand hade greppat tag om min arm och för en sekund tvekade jag, men sen samlade jag mig igen.

"Shadow, släpp mig eller så får du en fet, jävla blåtira", sa jag varnande och han släppte sakta min arm. "Jag lyssnar", sa jag ansträngt.

"Det är så jävla dumt. Hunter fick mig att slå vad med honom om att jag skulle … att jag skulle kyssa dig. Jag tänkte att det skulle bli hur lätt som helst … men första gången jag såg dig blev jag som förlorad. Jag kallar det kärlek i första ögonkastet, Prune."

"'Får man ta ett plommon?' Vilken jävla raggningsreplik."

"Hör du mig, Prune. Jag älskar dig, jag lovar."

"Vad är det som pågår här?" frågade far trött och snubblade ut i hallen. "Vem är det här?"

"Det här är Shadow Alexander, far", sa jag lugnt. "Albelena Alexanders son."

"Alebelena Alexanders son?" upprepade far och verkade genast vakna till lite. "Vad tusan gör han här? Man kan inte lita på människor som jobbar med regimen, Prunie", sa far allvarligt.

"Jag vet, far, och det ska aldrig hända igen", svarade jag.

"Här är din slangbella." Shadow räckte mig den fina slangbellan som han generöst köpt till mig.

"Åh, behåll den!" Jag slog igen dörren framför näsan på honom så han var tvungen att kvickt dra tillbaka handen så den inte klämdes i dörren.

"Hur mår du, Prunie?" frågade far forskande.
Som ett riktigt, jävla plommonhuvud! "Jag mår bra, far. Oroa dig inte för mig."

Flera veckor hade gått sedan jag smällt igen dörren framför Shadow och ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag kände för honom längre. Jag var bittert tvungen att erkänna att jag tyckte om honom, trots att han ljugit och slagit vad om mig. Men jag försökte glömma honom.

En dag efter skolan, där jag för övrigt såg honom mest hela tiden men alltid undvek honom, gick jag fram till Shadow med ett inövat tal i huvudet:

"Du borde glömma bort mig, Shadow. Det är bäst så. Och hur som helst kan vem som helst bli dragen på slåttern. Det kan bli någon av oss. Då är det bättre att vi har glömt varandra."

"Prune, jag kommer aldrig glömma dig…"

"Shadow. Det är så det måste bli. Snälla, gör det för mig. Glöm mig", bad jag.

"Jag kan inte lova att glömma-"

"Nej, jag har lärt mig att inte kan lita på folk som har med regimen att göra."

Efter det hade jag gått därifrån och lämnat en besviken Shadow kvar.

Men jag hade stött ihop med honom på marknaden en gång också. Jag hade hotat att ge honom ännu ett slag i ansiktet men han hade tagit tag i båda mina händer och tvingat mig att lyssna på honom. Han berättade än en gång om hur han faktiskt menat allt han sagt, hur han aldrig riktigt varit med på Hunters vadslagning och hur mycket Shadow älskade mig. Jag hade, nästan hoppfullt, frågat om han verkligen menat allt han sagt och Shadow hade svarat ja … men sedan berättat hur han hittat på historien om hans far som egentligen hade stuckigt så fort han fått reda på att Shadows mor var gravid. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över för min del. Shadow hade alltså ingen aning om hur det kändes. Jag hade slitit mig loss från honom, resultatet blev att han fick ett fint, litet rivmärke över armen från mina naglar, och jag hade sprungit till den lilla gläntan.

Det var där jag satt nu, och stirrade på ekorren som Shadow höll på att tälja. Dagen då jag kom hit med honom för första, och sista, gången hade han berättat om hur han gick hit minst varannan dag och täljde på ekorren. Men nu såg den exakt likadan ut som när jag lämnade gläntan med Shadow. Han hade alltså inte vart här en enda gång sedan dess. Jag visste inte vad det betydde, men kanske var det ett tecken på att han inte hade glömt mig? För han skulle ju ha gått hit om han hade glömt mig, visst? Jag hade inte glömt honom. Han hade inte glömt mig. Jag tyckte inte om tanken. Men så småningom måste han väl glömma mig?

Idag satt jag i gräset i gläntan igen, med ett blekt leende på läpparna. Någon hade fortsatt tälja på ekorren. Shadow hade fortsatt tälja på den. Det måste betyda att han äntligen hade glömt mig, och jag försökte intala mig själv att det var något bra. Att jag själv borde göra samma sak. Glömma Shadow.

Jag kastade en sista blick på ekorren innan jag reste mig upp och gick hemåt.
Imorgon var det Slåtterdagen.

--
Dududuhh.. Nej, men. Slåtter på tors, intresting, intresting, huh? c;
Ett stort otroligt tack till er kära läsare! ♥