Dead Friendship [SV]

Nu tycker jag att du ska ta och skriva/lägga upp ett kapitel...

Haha, easyy... Pixi
Nej men jag tror det kommer ett imorgon. Jag ska vara lat och läsa nu xD

Awesome!! Mer. Nu. Nej, när du har tid!

OMG O.O ♥

Kapitel 1

Rebecka slängde en sista blick mot badrummets perfekta spegel. Hon såg inte ut som sig själv längre. De bruna ögonen, som hon brukade vara så stolt över, låg i skugga under de mörka påsarna under dem. Det nästan svarta håret såg inte alls lika platt och tjockt ut som det brukade, det hade tappat sin fina glans. Och hennes hy var rejält mycket blekare än vanligt.
Rebecka suckade tungt åt sin egen spegelbild. Hon såg inte riktigt klok ut, men vad hade hon för val? Ledigheten hon fått efter Jasmines bortgång varade inte för evigt. Det var nu eller aldrig. Hon var tvungen att möta sin rädsla idag. Om bara någon halvtimme skulle hon vara tillbaka. Till skolan.

Rebecka kämpade sig fram på cykeln genom den kraftiga vinden några minuter senare. Hon hade tackat nej när Cecilia föreslog att alla vänner från byn skulle ta upp de gamla "cykelvanorna". För bara några veckor sedan så hade det varit fem vänner som skrattade och småpratade på vägen. Rebecka, Jasmine, Cecilia, Saga och Alex. Men nu så var det bara fyra kvar. Rebecka klarade inte av det. Hon ville inte cykla utan Jasmine. Det var fel att fortsätta när hon inte var där, och därför hade hon tagit beslutet att cykla ensam. Då behövde hon inte känna skuld över att lämna Jasmine bakom sig. På något sätt kändes det bättre.

Skolbyggnaden tog plötsligt form framför Rebecka. Hon svalde ner den stora hårda klumpen i halsen gång på gång. Den var så välbekant, som om ingenting ändrats sen sist hon var där. Problemet var att det hade det, men det verkade inte synas på utsidan.
Färgen försvann nästan helt från Rebeckas ansikte när hon parkerade cykeln bakom det lilla trädet på ren inpuls. Där hon alltid ställt den förr. Av den anledningen att klass 8A:s hemklassrum och SO sal låg precis i synfält för cykelparkeringen. Hon kom ihåg hur Jasmine och Alex himlat trött med ögonen när Rebecka förklarat för dem varför hon alltid ställde cykeln på samma ställe. Såklart var det för att hennes egna klass inte skulle titta på den röda cykeln, inte för att de skulle bry sig. Men hon hade varit bestämd, ingen uttråkad elev skulle få nöjet att titta på den. Cykeln var inte ful, det var bara Rebeckas grej. Jasmine hade bara suckat tungt och ställt sin bredvid varendaste morgon. Hon hade förstått att det var viktigt för henne, även om det var uselt och töntigt.

"Rebecka!" Hon vände sig förvånat om, och i nästa sekund blev hon kramad av Melinda. En mullig tjej som ofta bar kjol och vars favoritfärg var rosa. "Vi har saknat dig!"
Överrumplad ryggade hon tillbaka samtidigt som hon nickade kort och tryckte in den lilla nyckeln i hålet. Det mörkt gröna skåpet gled sakta upp, och Rebecka började skyffla in sina prylar i det. Melinda stod fortfarande bakom henne. Rebecka kunde känna hennes besvikna blick bränna i nacken. Vad trodde hon? Att Rebecka skulle vara som förr? Lika galen och fundersam som sitt gamla jag? Hon hade slutat med det nu. Det fanns ingenting att hänga upp sig på. Inga åsikter att trötta ut sina vänner med. Det fanns ingenting värt att skratta åt längre. Det kändes bara falskt och förvrängt.
Rebecka stängde igen skåpet och stoppade ner nyckeln i fickan. Men när hon tittade upp stod - till hennes förvåning - Melinda kvar.
"Är du sur?" frågade hon hastigt. Rebecka hade lust att bara skrika till svars. Hon var inte sur, varför skulle hon? Jasmine var död, och det visste Melinda. Hon hade till och med varit kompis med henne. Var det inte viktigt längre? Var Jasmine bara ett minne som de alla borde släppa?
Rebecka lät bli att svara. Hon kunde inte förmå sig till det.
"Nehe, men svara inte då!" sa Melinda plötsligt gällt och strövade därifrån. Rebecka hade nästan glömt bort hennes jag-hatar-dig-till-jag-lugnat-ner-mig-eller-du-sagt-förlåt-taktik. Den var så omogen att det inte fanns något att göra åt saken. Eller jo, en sak. Det enda som hjälpte var att ignorera Melinda tills hon blev på gott humör. Och det hände ofta.

Sorlet av prat dog inte ut när alla satt sig på sina platser i 8A:s hemklassrum. Yvonne (lärare i SO och även klassföreståndare för klassen) stirrade hotfullt mot eleverna. Hon var en liten filur med blekt hår och glasögonen. Men hon var inte så farlig egentligen, bara om hon ville…
"Nu har jag stått här i flera minuter och väntat…" Pratet dog ut och alla stirrade med stor respekt på henne. Yvonne la händerna i kors och fortsatte. "Det är så tråkigt att vi ska behöva börja senare bara för det här. Skärper ni er inte så lovar jag att ni ska få sopa för det senare.
I alla fall så har Rebecka, Saga, Alex och Cecilia kommit tillbaka från ledigheten nu. Det är roligt att se att ni är tillbaka igen." Yvonne fyrar av ett bländande leende åt alla som nämnts.
"Jag ville också vara ledig!" avbröt Kevin högt. Rebecka tyckte inte om honom särskilt mycket. Han var killen som smygrökte och smet in på lektionerna tio minuter försent. Men idag verkade han vara i tid.
"Du vet varför…" sa Yvonne hårt.
"Du vet varför, Kevin. Jasmine är död. Och de var de närmaste och mest drabbade." Det fanns många sätt att avsluta den meningen på, tänkte Rebecka sorgset. Hon tittade på den tomma stolen snett framför sig. Jasmines plats. Den var tom. Rebecka kände hur illamåendet hotade att ta död på henne. Det var så orättvist. Fanns det inte ett ordspråk… jo, det fanns det:
"Ett skratt förlänger livet." Men, tänkte Rebecka tårögt. Varför tog det död på hennes Jasmine då? Det skulle väl förlänga livet? Inte ta bort det.

-----------
Vad tycker ni?

BÖÖHÖHÖHÖHÖ VARFÖR MÅSTE DU SKRIVA SÅ BRA?? :'(

Finns inga ord.... BÄST! AWSOME! ♥

AWESOME!!

Ohhhhh !!!!!!!! Så bra

Snyft! "Ett skratt förlänger livet". Stackars Rebecka.