Some Die Young [SV] [THG-ff]

Gjorde du? x) *dåligt minne* Vadå?

*komma på att översättningen var tiöl wn annan sal*

Men jag läste faktiskt igenom prologen åt dig..

Japp

sKITBRA!
Fortsätt!

Jag bevakar!

1. ”That i’ve always felt the feeling we would die young”

Ofelia hatade regimen och Hungerspelen, verkligen hatade dem. Men som hon alltid sa så fanns det ingenting hon kunde göra åt det. Men om någon annan startade ett uppror då, då skulle hon vara med. Men förutom att hon bodde i distrikt 10 där hon i princip var regimens slav så trivdes hon med sitt liv. Hennes familj, hennes kompisgäng och hennes älskade sto Summer var allt hon kunde önska sig. Dessutom så var hennes familj inte vilken som helst, hennes pappa ägde den största farmen i östra tian så ont om pengar hade de inte. Det enda orosmolnet på hennes perfekta himmel gällde hennes vän Noah. Hon visste inte vad det var som gjorde det men hon kände sig inte som hans vän längre. Hon visste inte vad han var för henne, en bekant?
Knappt två månader efter Ofelias sjuttonde födelsedag så var det slåtter, den hemskaste dagen på året. Hon vaknade tidigt för att hjälpa sin lillasyster på med slåtterklänningen. Hon var bara nio, så hon skulle inte vara med men fin ville hon vara i alla fall, hon ville vara vuxnare. Ofelia förstod inte var hennes lillasyster fått dumheterna ifrån, hon skulle njuta av sin barndom för samma år som hon fyllde tolv skulle den kunnas tas ifrån henne. Ofelia satte på sig sin egen klänning som hon hade ärvt av sin mamma, vit med ett grått blommönster på och knälång veckad kjol. När de senare hand i hand gick mot torget för att möta sina vänner så verkade allt som de fem likadana år som redan varit men när de kom fram så fylldes hon plötsligt av en känsla. Jag kommer dö, tänkte hon snabbt flera gånger om tills hennes hjärta klappade i samma takt som orden. Det var samma obehagliga känsla som hon känt vid sin första slåtter innan hon förstod sannolikheten för att bli dragen. Hon hade bara sex lotter i den enorma glasskålen, det året hade hon bara haft en. En bland tusen.
Desirée Wiks kom varje år från huvudstaden för att dra två namn ur varsin glasskål, en enkel uppgift kan man tycka men det hon egentligen gjorde var att döma två oskyldiga barn till döden, något Ofelia inte förstod hur hon klarade av. När Desirée i sina högklackade skor gick upp mot scenen tog Ofelia sin plats bland de andra sjuttonåriga tjejerna nästan längst bak på torget bredvid stadshuset.
”Välkomna ska ni vara till den sextiofemte slåttern för distrikt tio”, ljöd Desirées röst genom högtalarna som var placerade runt om hela torget så att alla skulle höra vad hon sa. Det vill säga höra i fall de blev dömda till en nästan säker död.
”Först ska vi visa en film från självaste huvudstaden”, sa hon glatt och alla som tillhörde hennes eskort började applådera.
”Se så”, sa hon och slog långsam händerna mot varandra tills hela distrikt tio klappade händer med henne.
”Bravo!” sa hon förvånat, som att hon inte visste att vi skulle göra exakt vad hon sa för att visa sig skötsamma. En stor filmduk rullades upp på scenen och den gamla svartvita rullen började spelas. Distrikt tretton ödelagt, det bestämdes att spelen skulle införas och så ett tal från presidenten själv, något nytt…
”Kära medborgare i Panem, vi står inför ett nytt hungerspel. Troligen ett av de värsta sen kvartsekelkuvningen. Men nu ska jag inte uppehålla er längre, vi behöver våra tributer!” Skärmen slocknade och det var helt tyst tills Desirée tog till orda igen:
”Damerna först som man brukar säga alltså. Och kom ihåg, låt oddsen alltid vara er gynsamma.” Hon drog runt med hela handen i skålen och begravde den helt bland papperslapparna. Det kändes nästan som att hon letade efter någon särskild… Tillslut så drog hon upp en lapp som legat på botten av skålen.
”Ofelia Orsent!” Ofelia la huvudet i händerna och önskade att marken bara kunde öppna sig. Det här skulle inte hända, vad skulle hända nu? Hur skulle hennes lillasyster klara sig utan henne, hur skulle hela hennes familj göra det? Vem skulle sköta om Summer nu? Hon trodde att hennes liv hade gått i krasch men det som egentligen gjorde det hände lite mindre än en minut senare när hon stod på scenen.
”Då ska vi se vem som får nöjet att göra den här ljuvliga damen sällskap”, sa Desirée och sträckte ner handen i den andra skålen. Ofelia försökte le, men allt hon åstadkom var en liten konstigt min. Den här gången tog Desirée lappen som låg högst upp i skålen.
”Noah Hemlin!”



Och så hoppas jag att det inte blev sämre än vad ni trodde

Superbt kapitel! Du är awesome!

"Du får inte rösta på fler inlägg idag!" VADTUSAN!!

♥

FORTSÄTT FÖR ANNARS SLÅR JAG NER DIG.

Tack?