Vad gör dig till en Hufflepuff? [SV]

ja!

Den här var Jättebra

ja! jättebra!

JA!hon äger ju! ♥ ♥ ♥ ♥

mermer!

NYTT KAPITEL!




”Du kan aldrig få henne!”
En stråle rött ljus och Harry fick utnyttja alla reflexer han någonsin haft i kroppen för att hinna undan. Strålen for tätt förbi hans öra och sprängde loss stora bitar av berget bakom honom. Han rullade in och tog skydd bakom en sten för alla förhäxningar som for kors och tvärs runt omkring. I ljusskenet kunde han se Teddys ansikte, sargat, sårat och svettigt.
”Det behöver inte vara såhär Teddy!” han reste sig upp och med all ansträngning hans kropp kunde bidra till kastade han en kraftfull skyddsformel likt en vägg mellan honom och Teddy. ”Du behöver inte dö för det här!”
Teddy såg vansinnig ut och försökte slå sönder den skyddande barriären med sina bara händer.
”ALLT DU TAR I DÖR.” vrålade han och i ilskan började tårar strömma ner för hans kinder. Han torkade snabbt av dem på ärmen och svalde. ”Det är dags att du blir stoppad nu.”
Innan Harry hann bryta blockaden hade Teddy transfererat sig bort från platsen.

Harry Potter vaknade med ett ryck. Mardrömmarna förföljde honom igen, det som länge varit försvunnet hade tagit sig in i honom igen. Han hade inte drömt mardrömmar sen…
”Pappa?” han avbröt sig i sina tankar och fick syn på Lily som stod vid fotändan av sängen. Ginny vände sig om och tittade med ett öga på sin dotter.
”Pappa, bor det hinkypunkar i din säng också?” hon kröp upp i fotändan av sängen och in i sin pappas famn. Harry skakade leende på huvudet.
”Nej Lily älskling., hinkypunkar tycker inte om att bo i sängar. Gillar det inte alls faktiskt. Har du lyssnat på din storebror nu igen?”
Lily trutade med läpparna och såg tjurigt på honom.
”Men det skulle kunna vara en hinkypunk. Varför skulle du annars skrika?”
Harry såg snabbt på Ginny och klappade sen Lily lugnande på huvudet.
”Ska mamma ta med dig ut till köket och ge dig en kopp choklad så du kan somna om?”
”Ja, kom nu gumman. Låt pappa somna om, han måste till jobbet tidigt imorgon.”
Ginny slängde en orolig blick på Harry som besvarade den med ett tacksamt leende när hon hand i hand med Lily gick ut ur rummet. Harry lutade sig mot kuddarna och torkade bort svetten från ansiktet med handflatan.
Det hade gått tre månader sen Teddy Lupin och Victoire Weasley försvunnit från Hogwarts, och även vad som kunde verka vara jordens yta. De hade försvunnit utan att lämna spår efter sig, och Harry kunde bara minnas deras sista möte. Victoires skada och Teddys raseri… Mardrömmarna som nu förföljde honom hade aldrig varit så vildsinta som det var nu. Det var hans fel att allt blivit såhär. Hans handlingar…
”Hon har somnat om nu.” Ginny hade kommit tillbaka in i sovrummet. ”Som en sten. Harry, vad händer?”
Harry gnuggade sina fingrar mot tinningarna och tittade trött på henne.
”Ingenting bara… Mardrömmar igen.”
Ginny såg orolig ut och skakade uppgivet på huvudet. Harry förstod henne, förstod att det hade varit alldeles för mycket mardrömmar och alldeles för mycket uppvaknanden mitt i natten den senaste tiden. Han ville förklara, på något sätt ursäkta sitt beteende, men han visste att han inte kunde det. Det var för nära, för svårt, för smärtsamt att förklara att på grund av hans misslyckanden hade hans gudson blivit en livsfarlig trollkarl på rymmen, istället för en ung man med framtidshopp. Så som det borde varit. Harry vände sig om med ryggen mot Ginny, för att slippa förklara. Slippa prata om det. Och hon lät honom låtsas att han somnat om.

Solen hade sedan länge varit uppstigen när Teddy Lupin äntligen slog upp ögonen. Genast vände han sig oroligt om, men Victoire Weasley sov fortfarande lugnt bredvid honom. Hennes bröstkorg reste sig och sjönk långsamt, som om det var svårt att dra in all luft i den späda kroppen. Försiktigt flyttade han sig närmare och rörde vid hennes kind så ömt att man skulle kunna tro att hennes hud var gjord av glas. Hon rörde lite på sig och öppnade sedan ögonen. Med ett matt leende på läpparna tittade hon på honom. Han kysste henne lika försiktigt som han rört vid hennes kind. Hennes läppar var fortfarande iskalla.
”Hur mår du?” viskade han och hennes ögon såg plötsligt trötta ut.
”Jag vet inte. Och jag kan inte se stjärnorna längre, Teddy.”
”Det är för att det är morgon. ” han log och lät handen glida genom hennes blonda hår. Hennes leende försvann från läpparna och ögonen tårades plötsligt.
”Varför gör han såhär?” hennes röst var mycket svag, men stadig. Teddys blick mörknade och beskyddande omfamnade han henne. Hon snyftade in i hans klädnad.
”Han förstår inte. Han förstår ingenting. Och han ska få igen för vad han gjort mot dig.”
”Jag hoppas det.” Victoires leende kom tillbaka och ett skratt kom tyst över hennes läppar. ”Jag blir så uttråkad av att vara här.”
Teddy smekte försiktigt hennes arm och kysste henne lätt igen.
”Du måste vila nu. Du är för svag ännu.”
Hon hade redan slutit ögonen och somnat om när han reste sig upp ur sängen.

Heden låg öde. Harry Potters klädnad var drypande våt av regnet som fallit en halvtimme innan, han hade inte hunnit undan och inte hade han brytt sig om det heller. Regnet blandades med hans svett, och han tittade på klockan. Han var sen.
Som om han hört hans suck, dök en mörk figur upp på heden några meter bort. Harry gick med snabba steg mot personen med dragen trollstav.
”Visa dig.”
”Kom igen Potter. Känner du inte igen en gammal vän?”
Draco Malfoy lät huvan falla och Harry kände igen det självgoda flinet som alltid funnits på Dracos läppar, ung som vuxen.
”Man kan aldrig vara nog försiktig Malfoy. Har du hört något nytt?”
Draco skakade suckande på huvudet.
”Det verkar som de slukats upp av jorden. Försvunna. Ingen har sett något, inget vet något. Ingen vill prata om det. Det är illa Harry, verkligen illa. Vad gjorde du med flickan?”
Harry vände blicken bort från Draco och tittade ner i marken.
”Det slog fel. Tillfångatagandet… hon hamnade i vägen. Hon skulle inte varit där.”
Draco snörpte ogillande på munnen och sedan tog han upp en karta ur fickan. Ett slag med hans trollstav fick den att lysa.
”Jag vet hur de tänker. De kommer bli hittade när Lupin bestämt sig för att de vill bli funna. Och det bör vara när flickan fått tillbaka krafterna du stal från henne.”
”Jag stal inte…” började Harry men Draco avbröt honom.
”Jag vet inte vad som hände heller, Harry. Jag har inte sett något liknande, jag har aldrig hört om något liknande. Du måste ha träffat henne för hårt, hennes magiska krafter tycks ha dragits ur henne, precis som om… Jag vet inte. Jag vet inte vad det gjorde med henne, och jag vet inte vad det gjorde med Lupin. Han är galen.”
”Nej ni vet inte vad det gjort med mig.”
Harry och Draco snurrade runt med höjda trollstavar. Harry såg rakt in i ögonen på Teddy Lupin. Hans hånleende spred sig ända in i pupillerna när han såg på sin gudfar.
”Ni försökte ta henne ifrån mig. Du vet vad hon betyder. Och ni försökte ta henne ifrån mig.” Teddys ögon brann av raseri. Draco höjde sin trollstav men innan han hann göra något hade Teddy avväpnat dem båda.
”Och jag som trodde att en auror aldrig skulle låta någon förekomma en.” han skrattade, galet. ”Hade jag fel?”
”Teddy, du måste förstå…”
”Det är DU som inte förstår. Det är du som tror att världen snurrar runt din uppfattning om rätt och fel. Men vem har gjort fel nu Harry? Vem har gjort fel nu?”
Draco tog ett steg närmare Teddy, men innan han ens hunnit blinka till försvar hade Teddy slagit honom till marken.
”Och du ska inte göra något. Du har ingen makt här. För vet ni vad?” Teddy vände blicken mot Harry igen och höjde trollstaven. ”Ni tog Victoires krafter från henne. Och så länge hon inte är stark… tar jag något från er.”
Harry hann knappt reagera när tunna trådar virades runt hans bröstkorg.
”Teddy, jag…”
”Tyst.” Teddy höjde handen och det var som om en osynlig munkavle tystade Harrys röst. ”Jag behöver inte lyssna till dig längre. Jag är inte längre den lille pojken vid ditt köksbord som lyssnade på dina lögner. Jag har blivit mer, mer än du någonsin kunnat drömma om att bli. Du är avskyvärd.” han spottade på marken vid Harrys fötter. Draco stönade till på marken bredvid dem och Teddy vände blicken mot honom.
”Malfoy. Jag förstår inte ens varför du kommer tillbaka hit. Fick du inte nog sist? Crucio!”
Dracos skrik ekade i natten.
”Teddy!” sa Harry med all kraft han hade kvar i kroppen. ”Det här är inte du. Något har hänt, det här är inte du!”
Teddy skrattade bara åt honom och släppte förbannelsen från Draco. Harry såg när Draco föll till marken igen, om möjligt ännu mer vit och blek än vad han annars brukade vara.
”Och nu…” Teddy vände ryggen mot Harry och höjde sin trollstav på nytt. ”Du tog en del av det jag älskar mest, så jag tar en del från dig.”
I mörkret syntes en suddig bild av en liten, rödhårig flicka som sov lugnt i sin säng.
”Vänta inte uppe på henne, Harry.” Teddy vände sig mot sin gudfar igen och ett leende krökte hans läppar. ”Jag kan inte lova att ha henne hemma i tid… och hel”

”Teddy, hur lyckades du ta henne?”
Victoires läppar log och hennes fingrar darrade när de försiktigt rörde vid Lilys kind. Teddy skrattade och släppte det skakande barnet och slängde sig på sängen bredvid Victoire.
”Åh, du anar inte hur lätt det var min kära.”
Lilys blå ögon vattnades när hon såg på dem.
”Hon förstår inte varför hon är här, Teddy.” Victoires ögon mötte Lilys. ”Vet du vad din pappa har gjort mot oss?”
Lily skakade darrande på huvudet.
”Åh, men din pappa har varit en mycket dum man, Lily.”
Teddy lade sina armar runt Victoires midja. Hans läppar kysste försiktigt hennes hals.
”Gå inte för långt bara, Victoire. Inte för fort fram.
Victoire skrattade och tittade djupt i Lilys ögon.
”Jag har också varit som du en gång. En gång… för länge sedan… Teddy?”
”Ja?”
Teddy flyttade sig närmare henne oroligt.
”Jag tror de kommer hit nu.”
Teddy svor tyst och flyttade sig försiktigt mot fönstret.
”Hur kan du höra dem?”
Victoire skrattade lågt och lade handen på golvet med leendet på läpparna utspritt på hela ansiktet. Ögon glittrade. Lilys dunkande hjärta hördes i takt med tystnaden.
”De låter värre än vi någonsin gjort” snabbare än någonsin hade hon gripit tag i Lilys arm och smekte med den fria handen flickans lakansvita kind.”Det kommer nya dagar, nu.” Hon lade försiktigt båda händerna över Lilys ögon och viskade tyst i hennes öra.
”Så sorgligt att du inte får vara med om dem.”

Ååååååååååå!!!!!
Guuud såå hemskt! Jag både avskyr och älskar den här novellen! Avskyr den för att den är så hemsk, och det hemska blir så verkligt, men älskar den för att den är så verklig och otroligt bra ♥
Älskar dessutom att du skriver så långa kapitel! Då hinner man verkligen komma in i berättelsen. Men hur ska det här gå egentligen? Du skriver väl mer så vi får veta? *hundögon*

Du skriver otroligt bra! ♥

Den här berättelsen =VÄRLDENS BÄSTA BÄRETTELSE.
ENLIGT MIG ;p
__________________________
"You don´t have to say more, Miss Granger. Who of are going to die this year?"

Den är så grymt bra Li ♥♥♥♥♥♥♥

Tack för alla fina kommentarer! ♥

Jag jobbar just nu på ett tredje kapitel, men vi får se hur det går med det Förhoppningsvis blir det klart snart!