13 och såld

Åh vad bra! Man förlorar sig i berättelsen och rycks hastigt upp till verkligheten när kapitlet är slut. Man kan inte rycka bort ögonen från skärmen förrän man läst klart och man lever sig in i texten på ett sådant sätt att man kan se scenerna framför sig.

Mer. ♥

Den här är hur bra som helst *bevakar*

Okej. Ni. Är. Fantastiska. Ni är bara för bäst!
Jag borde varna er med en gång: Jag finner inga ord över hur glad jag blir varje gång någon skriver något snällt eller ger konstruktiv kritik. Så därför skriver jag ungefär samma sak hela tiden, men det betyder tusen gånger så mycket xD

Kapitel 4


"Grattis på födelsedagen, Alice!" Abels röst väckte mig ur min oroliga sömn. Jag försökte le, men fruktade dagen om mina misstankar var korrekta.
"Vad är det? Är du inte glad?" frågade Abel bekymrat. Jag övervägde att berätta för henne men bestämde mig för att hålla det för mig själv. Tänk om jag bara var paranoid. Det skulle vara pinsamt.
"Jo, jag är väldigt glad Abel. Jag hade bara en mardröm som jag tänkte på", jag ljög ju inte...
"Vill du prata om det?" frågade hon.
"Nejdå, det är inget allvarligt", ljög jag. "Nu ska vi vara glada!"
Far satt i djupa tankar, och lyfte ibland blicken för att få en glimt av mig och sedan böja ner huvudet som i trans. Abel tittade bekymrat på honom.
"Varför är han inte glad?" frågade hon och gick fram till honom. Hon lade sin hand på hans axel. "Far? Hur mår du? Är du sjuk?"
Han ryckte upp sig lite. "Nejdå, Abel. Jag är bara lite förvirrad just nu. Ni kan väl ha kul utan mig", sa han med hes röst. Inte konstigt, han hade ju inte pratat på flera dagar.
"Abel, ska vi gå och mata hönsen?" frågade jag.
"NEJ! Gör inte det", utbrast min far i ett skri.
"Okej, okej. Ta det lugnt. Vi går inte ut idag. Blir det bra?" frågade jag.
"Förlåt", mumlade far.
Abel och jag åt samtidigt som vi småpratade lite. Vi skrattade tillsammans. Vi pratade om minnen, när vi var små. Det var fantastiskt vilket minne Abel hade.
"Haha, och kommer du ihå--"
Mer hann Abel inte säga innan det bankade på dörren.
Vår far tittade skräckslaget på dörren som snart gav vika. Abel och jag kurade ihop oss tillsammans när de kom in. Soldater i dussintals.
"Förlåt mig...", min fars ord brände sig fast där i hjärtat.
En soldat tog tag i mig och riktade en svärdspets mot min strupe.
"Alice!" skrek Abel.
"Ta det lugnt, så blir allt bra!" skrek en soldat.
"Vad gör ni?" skrek jag förtvivlat. Soldaten med ärret dök upp vid min sida.
"Du kommer nog ihåg när du var sju", sa han med sin mörka röst. "Din far sålde dig till Richard den Mörke. Nu är du hans dotter!"
"VA!? Vad händer? Far, säg att det inte är sant. Snälla...", vädjade jag, men far mötte inte min blick.
"Alice!" Abel kom springandes. Hon kramade om mig. "Snälla, du får inte du gå! Jag blir ensam."
"Du klarar det, men jag ska inte någonstans", sa jag bestämt. Jag mötte soldatens blick och sade: "Jag tänker aldrig gå frivilligt!
"Jaså, det säger du!" skrattar soldaten. Han knäppte med fingrarna och med ens hade både far och Abel ett svärd mot strupen.
"Alice..." pep Abel.
"Låt de gå! De har inte gjort dig något! Låt de va!" skrek jag åt honom. "Du tog min bror, du ska inte få ta mig!"
Soldaten gapskrattade. "Du måste följa med oss. Allt är redan fixat. Dig mot skulderna", sa han och hånlog. "Din far var så duktig och skrev på kontraktet."
"Far!" grät jag. "Hur kunde du?" Far mötte inte min blick.
"Jag hade inget val!" försvarade han sig.
"Kan du inte ens stå för vad du har gjort?", skrek jag ursinnigt. "Vem ska ta hand om Abel? Du? Knappast. Det har ju visat sig att du inte ens kan ta hand om dig själv! Sluta falla in i dimman! Annars kommer Abel dö inom kort!" mina tårar dränkte mitt ansikte. Soldaten med ärret stod och log obehagligt. "Och vad glor du på? Det är ju ditt fel! Jag följer aldrig med!"
Soldaten suckade och skakade på huvudet. "Som du vill", sa han och ryckte på axlarna. "Döda henne!" han pekade på Abel.
"Nej! Vänta! Jag följer med! Låt min familj vara!" grät jag.
"Alice, ska du verkligen åka?" frågade Abel.
"Ja det ska hon", sa soldaten och drog mig i armen ut genom huset. Men jag tog mig loss och sprang till Abel. Jag kramade om henne, hon grät liksom jag. Jag skyndade mig att krama om min far innan de fick tag på mig.
"Nej! Nej!" skrek jag efter de.
"Alice!" skrek min far och min lillasyster.
Jag hade haft rätt. Men vad som än hände, skulle de alltid vara min familj. Inget kunde ändra på det. Jag skulle alltid ha en familj som väntade på mig. Som väntade på att jag skulle komma hem. Jag var inte ensam...

Maah! Varför tar de slut så fort!? D:

Översättning: Awesome.

Den var bra

Tack så sjukt mycket!
Inför detta kapitel ska jag bara ursäkta mig för den urusla såkallade "sången" som Alice nynnar på. Jag har aldrig varit en särskilt bra poet och kommer aldrig att bli det heller xD Så strunta i den helt enkelt ^^

Kapitel 5

Jag fick rida på en häst tills vi kom till en ytterligare här, som hade en vagn. Jag satte mig i den motvilligt, men jag var rädd att de skulle skada någon jag älskade. Inuti vagnen satt ingen, till min lättnad. Det fanns två säten, det fick plats två på vardera. På min motsatta sida satte sig Ärret. Det var mitt nya smeknamn åt honom.
"Se, lilla Alice. Detta gick ju bra till slut. Ingen skadades. Visst var det bra?" frågade han ironiskt. Jag tittade ut genom fönsterluckan och ignorerade honom. Jag kämpade för att inte gråta. Ärret böjde sig fram för att röra min axel och säkert säga något hemskt.
"Rör mig inte!" väste jag hotfullt.
"Hmm, du får nog ta och ändra din attityd, lilla Alice. Annars blir han arg, vilket inte blir kul för dig", sa han med ett lika obehagligt leende som alltid.
"Vad tänker han göra? Döda mig?"
"Värre. Du har inte sett tortyrkammaren, du kommer nog spy som de flesta gör vid lukten av ruttna lik och blod. Richard den Mörke kommer förvänta sig att du uppför dig som hans dotter."
"Vadå? Ska jag bli en mördarmaskin helt plötsligt? Så funkar det inte."
"Jag kan försäkra dig, att om du inte kallar honom far, så kommer du bli straffad", sa han och gick. "Hejdå så länge, lilla Alice."
När han hade gått började jag gråta, inte högljutt, ifall han lyssnade. När mina tårar verkade vara slut satt jag ihopkrupen som en köttbulle. Hur skulle jag överleva det här? Skulle jag överleva? Eller skulle jag dö inom årets lopp?
Jag började omedvetet nynna på en visa min mor sjöng när jag var liten som etsat sig fast i minnet.


Sommarens äng, höstens löv,
försvinner i natten, när de svarta riddarna rider mot krig
Försvinn natten, försvinn och ta dina ryttare med dig.

Hoppets lycka, den heliga tron
försvinner i natten, när de svarta riddarna rider mot krig
Försvinn natten, försvinn och ta dina ryttare med dig.

Vinterns kyla, vårens tö,
försvinner i natten, när det svarta riddarna rider mot krig
Försvinn natten, försvinn och ta dina ryttare med dig.

Släkterns kärlek, vänskapens bro,
försvinner i natten, när de svarta riddarna rider mot krig
Försvinn natten, Försvinn och ta dina ryttare med dig.


Jag nynnade på den länge, väldigt länge, tills jag såg slottet torna upp sig. Det var precis som jag föreställde mig det. Svarta torn som reste sig bland molnen. Murarna var flera meter höga och minst två meter breda. Där skulle jag bo. I helvetets palats. Ondskans näste. Nu var jag säker, jag skulle inte överleva det här...

Men den var ju underbar, jag försöker bara placera en melodi. xD

Superbra kapitel! ♥

Naw, tack! ♥
Det där med melodin har jag inte ens listat ut själv xD

Nynnar på födelsedagssången men jag tror inte den passar så bra. XD

Hahahaha x'D Nej, kanske inte... Varje gång jag försökte sjunga den blev den mörk dyster och amatör-aktigt och lät som något en tio-åring kommer på och tycker han eller hon har gjort ett mästerverk...