Dem tre speciella barnen (privat rollspel )

yepp! Jag ska bara ändra lite saker snart!

Förlåt för tiden, men här är min mall! ;D

Namn: Jay
Ålder: Chang
Kön: kille
Varför gatubarn?: Jay började bo på gatan när han var 2. Då togs han hand om av en gammal man vid namn Kong Wou. Varför vet ingen men han lämnades troligen av sina föräldrar. Kong gav honom sitt namn. När Jay var 9 dog Kong av en hjärtattack och Jay lämnades ensam.
Familj: -
Saker som man äger: En fickkniv, flertal vattenflaskor, ett förråd med mat som han förvarar i en ryggsäck. En sovsäck och en stor papp kartong.
Kommpisar?: Jay är gärna ensam.
Styrkor: Snabb, snabb i munnen, står på sig i ett argument och är skicklig med en kniv.
Svagheter: Svårt att lita på folk men är inte blyg, tvärt om faktiskt.
Vänlig/ovänlig: Ovänlig för det mesta, kaxig.
Blyg: Nej, han pratar när han behöver men inte jätte mycket annars.
Utseende;

Bra! Då kör vi!

Jag går runt på den gatan jag brukar gå på, en ljus men ofta folktom gata. Jag tittar på männen och kvinnorna som kollar på mig, dag efterdag tycker dem antingen synd om mig eller försöker jaga bort mig. Jag går och sätter mig vi en gatulyckta och tar fram kniven jag har. Jag har vanligtvis lång hår emn jag bestämmer mig för att det är dags att ta bort det. Jag lägger håret över axeln och börjar skära av det så att jag liknar en kille lite granna. När jag är klar ser jag allt hår ligga där på den kalla asfalten. Jag bestämmer att det är dags att ge sig av, lång härifrån. Så jag ställer mig upp, lägger tillbaka kniven och börjar gå, utan att titta mig om.

Jag sitter med knäna tätt intill mig, på min kartongbit. Jag drar fram och tillbaka på mina stelfrusna ben. En kille, ungefär i min egen ålder kommer in i gränden. "Vad vill du..?" frågar jag surt utan att vända upp huvudet. Han kommer närmare och ansiktet lyses upp av det svaga skenet av lyktan som sitter på husväggen. "Gå härifrån! Du vet mycket väl att detta är min gata!" fräser jag och lyfter huvudet från knäna. Killens ansikte är fullt med tjocka ärr. Det ser verkligen ut som om han varit med om en hel del. Hans röst är svag och hes när han får fram orden; "Hjälp mig!" Han faller handlöst framåt i den stunden han skulle fortsätta. Hans ansikte hamnar med en duns på kartongen och ligger stilla i någon minut innan jag tar fram min kniv och skär upp hans ryggsäck. Snabbt tar jag ut maten som ligger där. Likaså en kniv och en rostig sak av stål som en gång sett ut att likna ett rivjärn. Jag letar igenom hans fickor och hittar ett paket med tändstickor. Bra, tänker jag. Mina var precis slut. Jag vrider lite på hans huvud. Killen hade haft en dödlig sjukdom länge. Jag visste att denna dag skulle komma. Han och hans pappa hade hamnat på gatan efter att de blivit av med huset när mamman flyttade till Irak. Det hade Kong berättat för mig. Jag hör ett ljud och tittar upp. I grändens slut ser jag en gestalt som måste vara hans pappa. Snabbt sätter jag ryggsäcken på ryggen, lägger kartongbiten övar killen och gör en honnör mot hans pappa. Sedan börjar jag gå...

Jag fortsätter att gå då jag kommer till en grend, jag kikar in försiktigt, det var ju liksom inte mitt teretorium. R låg en man stupad på marken och en äldre man stod och kollade på honom. Jag gick snabbt förbi för jag ville inte bli inblandad i vad nu som hade hänt. Jag går en bit till då jag ser en katt. Den springer iväg då jag hycher åt den.

Jag går med Idun tätt intill mig bort från stället jag och Habib brukar dansa på. Idag var vädret så tråkig, ingen ville dansa. Jag ser mig omkring. Jag var en bra bit från min egen gata. Men orka bry sig om det. Jag och Idun går på gatorna förbi alla andra som bor på gatorna. Jag suckar lite. Efter ett tag ser jag min gata. Jag sätter mig på kartongbitarna med Idun i knät. Jag tar upp min kamera och tittar igenom alla bilderna.

Jag går förbi gata efter gata. Jag tittar hela tiden ner. Tunga droppar börjar falla över mina axlar. Jag tittar upp mot himlen. Solen börjar gå ner bakom husen. Jag stannar till ett tag och tittar på den fina solnedgången. Jag rycker till när jag känner att jag blir förföljd. Jag tittar bakom mig men då är det borta. Jag fortsätter gå. Jag kommer fram till stängslet. Det sträckte sig högt upp och skulle på något sätt förhindra att bilar körde in i gränderna. Jag går lätt under ett hål som funnits så länge jag kan minnas. Jag har inte varit utanför de trygga gatorna på flera år. Sedan Kong dog har jag bara varit ledsen. Suttit still i mörkret eller bara gått. Utanför stängslet är det som en helt annan värld. Bilar far fram på gatorna och folk skyndar att hinna hem innan mörkret faller. Jag suckar lätt. Månen har börjat lysa och jag slår mig ner bakom en stängd affär. Jag kryper in i sovsäcken och lägger ryggsäcken under huvudet. Då ser jag en gestalt igen. "Hallå?" säger jag och lyfter huvudet lite. Fram från mörkret kommer en liten gestalt. "Agda?" frågar jag. Hon visar sig. Agda är en söt tjej runt 10 års åldern. Hon brukade alltid komma till mig varannan dag förut. Nu hade jag inte sett henne på rätt länge. Hennes ögon ser ner på mig. Utan att säga något sätter hon sig bredvid mig. Vi äter varsit kex jag tar fram ur väskan innan jag frågar vad hon gör här. "Jag tänkte fråga desamma..." svarar hon. Vad ska det betyda? Innan jag hinner fråga svarar hon. "Varför är du inte i din gränd?" frågar hon. "Jag behövde komma ut lite bara." säger jag och stryker bort några hårstrån från hennes ansikte. "Var ska du?" fråga hon. "Bort." svarar jag kort innan jag ställer mig upp. Hon ställer sig också upp. "Jag vill följa med" säger hon. "Tyvärr..." säger jag. "Jag vill gå själv. Du måste hjälpa din mamma och dina systrar. Ok?" Hon börjar gå tillbaka mot stängslet. "Okej" säger hon. "Farväl..." Jag tittar sorgset på henne. "Jag kommer tillbaka." säger jag innan hon försvinner. Sedan börjar jag gå ännu längre bort.

Jag känner hur regnet kommer ifatt mig. Jag ser även mörkret som faller. Jag bestämmer att jag måste ha något ställe att sova på nu när jag har lämmnar min gammla gata. Jag ser ett litet vindskydd lika stort som mig ligga på marken. Jag plockar upp det och sätter mig mot väggen. Jag tittar ut på mörkret som omger dem tomma gatorna.

Jag lägger undan kameran när de första dropparna börjar falla. Jag tar fram ett fullt dugligt paraply som någon snoffsig person kastade bort för ett tag sedan.

Jag går länge. Sedan, när jag är helt dyblöt, stannar jag och lägger mig bäkvämt på ett par dynor. Taket över mig skyddar. Jag hänger kläderna på tork och kryper åter igen ner i sovsäcken. Jag äter två smörgåsar och dricker lite vatten. Sedan sätter jag på mig de halvt fuktiga kläderna och försöker sova.