Livets eviga lek [Hungerspelen, SV]

Hej!
Jag är så glad och tacksam för alla underbara kommentarer. Ni gör mig så glad och peppade, och åh.
Jag blir så lycklig!
Tack!♥


Kapitel 2


Idag var det dags. Idag skulle jag överlämna mig själv till huvudstaden.
Mamma hade gjort mig vacker. Vi hade köpt en ny klänning, som var vit som snö och lätt urringad, jag hade ett silvrigt halsband med ett litet, enkelt hjärtformat smycke och vita skor. Mitt långa, bruna hår täckte mina axlar och gick ända ner till under bröstkorgen. Jag stirrade in i spegeln. Slåttern skulle filmas, och så här skulle jag se ut. Jag undrade vad de andra deltagarna skulle få för intryck utav mig.

’’Jag är så ledsen, Clove…’’ Viskade Mor när jag kom ut i köket.
’’Var inte det, mamma… Jag kommer klara mig, jag lovar.’’ Svarade jag så lugnt som jag kunde. Åh, vad dum jag är. Såklart att jag inte skulle klara mig. Jag var bara 15 år och… Okej, jag var nog mer vältränad än de flesta som skulle in på arenan, men jag var rädd ändå. Mina tankar avbröts av att det knackade på dörren. Jag släpade fötterna mot hallen och öppnade dörren. En härlig känsla spred sig i kroppen då jag såg att det var Cato som stod på vår bro. Han tittade på mig från huvudet ner till tårna. När jag sett att han tittat klart så kastade jag mig in i hans famn, han lyfte upp mig och kysste mig kärleksfullt.
’’Du är så vacker, Clove. Det vet du om, va?’’ Viskade han i mitt öra och lutade tillbaka huvudet så att han kunde se in i mina ögon.
’’Du är också vacker, älskade du.’’ Viskade jag tillbaka och hoppade ur hans famn. ’’Kom in.’’ Sa jag stelt. Cato visste om vilken ångest jag hade över att jag skulle behöva delta i spelen, men han lovade att han skulle försvara mig. Men hur skulle det gå om vi blir de sista på arenan? Vad som än händer, så skulle jag aldrig i livet döda Cato.

’’Hej, Lise!’’ Sa Cato glatt när han kom in i köket. Han försökte muntra upp henne, men misslyckades. Min korta, brunhåriga mamma med axellångt hår vände sig om och betraktade Cato som hade på sig långa svarta byxor och en vit skjorta.
’’Hej, Cato!’’ Svarade hon tyst och det såg ut som att hon tvingade sig själv att le. Min mamma var ledsen, och skulle förmodligen ha svårt att ta sig ur ledsamheten fram tills jag kom hem igen. Vi sa ingenting, men Cato gick ändå in på mitt rum och kastade sig på rygg i min säng. Jag satte mig bredvid honom.
’’Lägg dig här.’’ Sa han och nickade mot sitt bröst. Jag la mig bredvid honom och la mitt huvud på hans muskulösa bröstkorg. Jag kände minsta rörelse i hans överkropp. Andetag, hjärtslag – allt.
Jag reste mig upp och på hans blick förstod jag att han inte fattade vad jag gjorde.
’’Vi måste till torget. Slåttern börjar snart.’’ Förklarade jag och han reste sig långsamt upp.
’’Jag kommer sakna din säng, Clove. Den är så skön.’’ Sa han och kastade en sista blick mot min säng innan jag stängde rummet. Jag himlade med ögonen och suckade lågt. Vi ska snart kastas in på en arena för att dö, och han tänker på att han kommer sakna min säng.
’’Jag och Cato går till torget nu. Kom och hälsa på mig i rättens hus efter slåttern.’’ Min röst var stel och jag ville bara sjunka genom jorden. Vad gav jag mig in på? Det visste jag inte ens själv om. Jag kramade om henne hårt och gick till hallen. Mina sandfärgade sandaler kändes inte alls så fina som de såg ut i butiken. Jag böjde mig ner och satte på mig dom.
Jag öppnade dörren och föste ut Cato framför mig. Jag var inte på humör. Jag ville inte prata.

’’De andra deltagarna kommer bli helt till sig när de ser en snygging som du.’’ Cato misslyckades med sitt försök att muntra upp mig.
’’Tyst.’’ Muttrade jag till svar och blängde ner i marken.
’’Älskling, du kommer åka till huvudstaden vare sig du är sur eller inte, så snälla, var inte sur nu…’’ Sa han och klappade mig på ryggen. Jag vände mig hastigt om så att hans hand skulle släppa från min rygg.
’’Det är inte tid för sånt här nu, Cato.’’ Sa jag allvarligt och tittade in i hans ögon. Han nickade kort.

Allting rullade på, och det var dags för slåttern. Tjejerna i mitt led stod och viskade, och ibland sneglade de åt mitt håll. De visste det lika mycket som jag. Det var jag som skulle in på arenan.
’’Välkomna till Distrikt 2’s 74:e slåtterceremoni! Jag hoppas att ni står bekvämt och är beredda på den första spelaren som ska dras!’’ Pep Nicole Allardyce i mikrofonen. Hon var klädd i en ljusgul, tight klänning som satt åt som ett korvskinn. Hennes platta hår som räckte ända ner till höfterna var tonat ljusgrönt och hon var kraftigt sminkad i rosa och gröna färger. På sina säkert 15cm höga skor trippade hon fram till det stora glasklotet med alla lappar för Distrikt 2’s flickor som var anmälda. Det spelade ingen roll vem som drogs, jag skulle vara med ändå. Nicole grep tag i den första lotten hon kunde, och trippade tillbaka till mikrofonen. Hon harklade sig och vecklade ut lappen. Snart skulle jag upp på scenen. Jag tvingade mig själv att andas in och att andas ut medan jag väntade på att namnet skulle läsas upp. ’’Valeria Erwin!’’ Men innan Valeria stigit fram hade jag intagit platsen. Jag klev ut i den stora skåran som skiljde flickorna från pojkarna och tog ett djupt andetag. ’’Nu eller aldrig.’’ Tänkte jag.
’’Jag är frivillig!’’ Sa jag snabbt och försökte att kontrollera allting som snurrade runt i huvudet. Vad hade jag gjort? Jag sa ja till en enkelbiljett till döden. Jag log brett och klev kaxigt upp på scenen. ’’Nu får inte snälla, ödmjuka Clove komma fram…’’ Tänkte jag och intog min plats på Nicoles vänstra sida.
’’Vad är ditt namn då, unga dam?’’ Frågade hon mig och granskade Distrikt 2’s kvinnliga spelare.
’’Clove Whisheart!’’ Sa jag stolt och sträckte på ryggen.
’’Vad fick dig att anmäla dig till slåttern?’’ Undrade hon nyfiket.
’’Vad höll mig borta från det? Jag har väntat på den här stunden i hela mitt liv!’’ Jag log ut mot publikhavet och min blick fastnade på Cato. Det var snart hans tur. Hela publiken började applådera och det var många som visslade. Jag var inte den enda som visste att jag hade oddsen på min sida. Jag var så tränad för det här som man kan bli och Distrikt 2 är huvudstadens favorit-distrikt, så vi har de bästa stylisterna, de bästa boendena och vi får flest sponsorer. Innan Distrikt 2’s spelare ens har dragits så kan folk stå på kö för att få sponsra oss.
’’Då var det dags för pojkarna!’’ Trallade Nicole och nästan dansade fram till det andra klotet. Den här gången grävde hon runt i klotet, och grep tag i en lott. Hon gick tillbaka till den silvriga mikrofonen och sa namnet klart och tydligt. ’’Briar Dunbryll!’’ Cato slängde sig fram och jag såg hur hans ögon svartnade då hans kompis Daniel försökte hålla fast honom. ’’Jag är frivillig!’’ Flåsade han och tittade upp på mig.
’’Ja, du är välkommen upp!’’ Svarade Nicole glatt. Hon måste vara lycklig över att ha ett sådant händelserikt distrikt. Varje år är det någon som anmäler sig frivillig och jag kan inte komma på något år då inte någon av Distrikt 2’s spelare har hamnat på topp tre-listan.
Cato klev upp för trappan och jag släppte honom inte med blicken. Jag log svagt mot honom.
’’Och vad är ditt namn?’’ Frågade hon nyfiket.
’’Cato Inchcape.’’ Svarade han kort och tittade ut över publiken som genast började applådera.
Distrikt 2 måste vara nöjda med sina spelare. De är starka och ser bra ut båda två. Distrikt 2 har till och med chans att vinna.
’’Grattis till Distrikt 2’s spelare i de 74:e Hungerspelen, Clove Whisheart och Cato Inchcape!’’ Jublade Nicole och likaså gjorde publiken. ’’Och må oddsen alltid vara er gynnsamma!’’ Lade hon till efter ett tag.
Efter att jag och Cato skakat hand så fördes vi in i rättens hus. Jag hade aldrig varit där inne tidigare, men det var inte så konstigt. De släppte nog inte in folk utan en riktigt bra anledning.
Rummet jag fördes in i var klätt i marinblå sammetstapeter och mörkbruna möbler. En byrå, ett bord med fyra stolar runt. Jag tittade ut genom fönstret. Distrikt 2’s nyrenoverade tågstation. Jag såg det silvriga tåget rulla in på stationen och jag förstod att det inte var lång tid kvar tills vi skulle åka.
Jag ville inte vara kvar här längre. Jag ville bort.
’’Ta mig till huvudstaden.’’ Var det enda jag kunde tänka.

--

Lämna gärna en kommentar eller bevaka!♥

Vad bra!

Långt också

Du. Tar. Livet. Ur. Mig. Allvarligt. Talat.

Så himla jäklans bra skrivet, Incendio!!! Jag sitter här helt mållös, och typ bara "Hon skriver för grymt fantastiskt azum!!!! Det här var det bästa jag läst idag!" Faktum är att detta är den bästa "Clato-fic" på svenska som jag någonsin läst. Du har verkligen talang med orden. jag vet inte hur mkt av detta jag sa i förra kommentaren, men det tål att upprepas allt detta, xD. Meeeeeer, snart!!!! Snälla???? Längtar redan! De senaste dagarna jag loggat in och sett att det kommit nya inlägg här hoppas jag hela tiden på att en ny del ska ha kommit upp. denna ff fångade mig direkt och eftersom det är så azum redan nu så är jag säker på att jag inte kommer bli besviken på de kommande delarna, haha. Du är jätteduktig. Punkt. ♥

OMG this so much ♥

Du är som Dramione99 skrev fantastisk på att skriva!

Hejsan!
Nu tänkte jag ladda upp tredje kapitlet, wihoo!
Har inte så mycket att säga, förutom TACK!!! till alla som läser! Ni är guld värda!♥

Kapitel 3


’’Åh, Clove… Jag är så ledsen att det här hände dig…’’ Viskade mamma som just satt sig bredvid mig i den marinblå, sammetsklädda tvåmanssoffan.
’’Var inte det, mamma. Jag kommer snart tillbaka.’’ Svarade jag och försökte låta stabil. Tänk om jag inte skulle komma tillbaka? Hur skulle mamma överleva? Helt ensam. Hur skulle hon stå ut med tanken att ha förlorat både hennes man och dotter? Det är snart två år sen pappa dog. Han försökte rymma från distriktet. Han hade pratat om det länge, men varken jag eller mamma tog honom på allvar. ’’Vem skulle få för sig att lämna distriktet?’’ Brukade vi säga och skratta. Men han gjorde det. Och fredsväktarna kom på hans rymningsförsök. Han blev dödad offentligt. Här i Distrikt 2 är inte dödsstraff särskilt ovanliga, det sker några gånger per år. Folk under 18 kan inte bli dödsdömda, de blir piskade tills de knappt kan stå. Pappa blev piskad till döds, och vi tvingades att se på. Jag minns fortfarande hans plågade skrik som höll på ända in i hans död. Nästan alla mina mardrömmar handlar om honom och Hungerspelen.

’’Mamma, jag kommer att klara det här. Oroa dig inte.’’ Sa jag lugnt och hoppades att min säkra röst skulle övertyga henne.
’’Gumman… Du måste vara snäll mot alla, och bli vän med dom, så att de inte vill döda dig, för att du är deras vän. Och du måste visa spelledarna hur duktig du är, så att du får höga poäng och mycket sponsorer. Okej?’’ Hon tittade rakt in i hennes ögon och de var lika allvarliga som mina. Jag nickade för att visa att jag förstått. Det där gick rakt in i hjärtat. Mamma hade redan tänkt ut en plan på hur jag skulle vinna. ’’Det skulle inte förvåna mig om hon räknar med att jag är hemma om en månad igen.’’ Jag ångrade att jag tänkte så, och började snabbt tänka på något annat.
’’Mamma, du borde gå nu. Det är en till som vill hälsa på mig innan jag åker.’’ Sa jag dystert och tittade ut genom fönstret. Min blick fastnade på det silvriga tåget. Det var så stort och vackert. Mäktigt. Mor ställde sig upp, och det gjorde jag med. Vi kramade om varandra, hårt och länge. ’’Jag älskar dig.’’ Viskade jag i hennes hår. ’’Jag älskar dig med, gumman.’’ Viskade hon tillbaka och släppte taget. ’’Vi ses snart.’’ Hörde jag henne säga just innan dörren stängdes.
Jag satte mig ner igen och lutade tillbaka huvudet. Snart var jag borta ifrån distriktet, ett tag, i alla fall. Det knackade på dörren, och in pinnade en liten, blond flicka. Hon hade på sig en ljusrosa klänning och hennes långa, blonda hår hängde i en fläta på ryggen. ’’Vem är hon?’’ Tänkte jag och tittade med avsmak på flickan. ’’Jag är Valeria…’’ Sa hon tyst och tittade på mig under luggen. ’’Tack för att du tog min plats.’’ Flickan var blyg, och jag visste inte vad jag skulle svara.
’’Jag skulle anmält mig vem som än dragits.’’ Mumlade jag och tittade ner på hennes skor. Svarta, lackade skor som bara användes vid dagar som idag.
’’Jag vill ge dig en present, för att visa min tacksamhet.’’ Jag tittade upp på henne, och såg hur flickan knäppte av sig sitt guldhalsband med ett litet kors-format smycke. Hon höll fram det mot mig, och jag nickade när jag förstod att hon ville sätta det runt min hals. Hon ställde sig framför mig igen.
’’Tack…’’ Viskade jag och tittade in i hennes smaragdgröna ögon. De där ögonen skulle jag aldrig glömma. Jag kände hur mina ögon började fyllas med tårar, men jag lät inte mig själv gråta. Jag skulle inte få visa mig svag.
’’Lycka till.’’ Sa hon, och gick ut innan jag hann svara.
Det där som flickan, Valeria, gjort för mig värmde väldigt mycket, och jag kände att det faktiskt fanns folk som brydde sig om mig. Jag skulle aldrig glömma flickan med halsbandet och de smaragdgröna ögonen. Jag satte mig tillrätta i soffan, och blundade. Föreställde mig att jag var en lycklig flicka i något lugnare distrikt, kanske Distrikt 5 eller 7. Jag och Cato var lyckliga ungdomar som var så kära som man kunde bli. Hungerspelen existerade inte och varje dag var ytterligare en dag i paradiset. Mina drömmar väcktes upp av Nicole, som slet upp dörren och hoppade av iver. ’’Det är dags att åka, Clove!’’ Hennes röst, med den fåniga huvudstadsdialekten fick mig att vilja kräkas på henne. Hon var förmodligen lika blåst som de andra i huvudstaden. Alla idioter som levde för att se distriktens ungdomar dö.
Jag klev ut på perrongen och en stark lukt av bensin slog emot mig. Jag drog in lukten genom näsborrarna och tänkte ’’det här kan vara sista gången.’’ Och drog in ytterligare lite mer lukt. Det långa, silvriga tåget såg lyxigt ut på utsidan, men när jag kom in höll jag på att tappa hakan. Vi började med matvagnen, och just nu var det bara framdukat med bakelser, muffins och tårtor i alla dess former. Jag märkte inte ens att Cato ryckte i min arm, för att jag var så chockad. Jag vände mig mot honom. ’’Inte dåligt, va?’’ Skrockade han och log mot fatet med stora cupcakes och frostingar i massvis med olika färger. Jag svarade inte.
’’Ni får utforska tåget själva. Men var här i serveringsvagnen om 40 minuter, ni ska få träffa era handledare då!’’ Sa Nicole snabbt och trippade ut i ena änden av vagnen.
’’Har vi alla tre som handledare?’’ Frågade jag och vände mig mot Cato.
’’Jag tror vi kommer ha Enobaria och Brutus, så sköter Lyme sponsorsakerna. Jag vet att vi kommer ha Enobaria, i alla fall.’’ Sa han lågt och tittade ut genom fönstret. Tåget hade just börjat rulla. Vi ställde oss vid fönstret och vinkade av Distrikt 2.
Jag satte mig ner på en stol och tänkte ta en stor kanelsnäcka, men stoppade mig. Tänk om jag inte fick ta. ’’Hur känns det?’’ Jag tittade mot Cato och väntade på hans svar. Han satte sig mitt emot mig.
’’Det är blandade känslor. Jag har väntat på det här hela livet, och nu är det här. Det enda som tynger mig är att du är med här.’’ Sa han och stirrade på alla bakelser på bordet som stod mellan oss. ’’Jag är inte glad att sitta här över huvud taget. Okej, det ska bli kul att få visa upp Panem mina knivkastar-talanger, men resten… Arenan kommer inte att bli kul…’’ Sa jag lamt och log. ’’Jag kommer döda folk, det kommer jag. Jag måste ju leva upp till mina rykten i Distrikt 2, och jag kommer trots allt från ett vinnar-distrikt, så ja. Jag vill inte döda, men jag kommer göra det för mitt eget rykte.’’ Sa jag lågt. Jag hade förstått att man kunde bli avlyssnad när som helst, var som helst.
’’Du ska inte göra något för något rykte, Clove. Jag vet att du tvingades till det här, men det kanske är nu du ska visa Distrikt 2 ditt riktiga jag?’’ Sa han högt och tydligt. Jag hyssjade honom och förklarade hur man kunde bli avlyssnad.
’’Jag måste, det vet du. Jag kommer döda. Så många som möjligt.’’ Det sista sa jag högt. Det är bara bra om de andra hör, så det blir rädda för mig.

Vårat samtal avbröts av att de tränare vi haft i Distrikt 2 traskade in i vagnen.
’’Hej!’’ Sa de alla i kör, och vi som satt vid bordet svarade lydigt.
Tränarna tog varsin stol och slog sig ner vid bordet.
’’Hur känns det att vara här?’’ Frågade Lyme och hennes havsblå ögon glittrade av entusiasm.
’’Bra.’’ Svarade Cato kort.
’’Åh, det känns underbart. Jag är så spänd inför de kommande veckorna!’’ Sa jag och försökte tjäna lite poäng av mina tränare.
’’Ljug inte, Clove.’’ Sa Enobaria kort och tittade rakt in i mina ögon. Min stolthet sjönk ner till botten direkt. Enobaria var den tränare som stod mig närmast. Hon var som en storasyster för mig, jag kunde prata med henne om allt, och hon hade varit väldigt mycket till stöd under de senaste månaderna innan slåttern. Brutus tittade oförstående på henne och jag log mot honom.
’’Vad ska vi tänka på inne på arenan?’’ Frågade Cato och jag förstod att han var nervös och det enda han kunde tänka på just nu var spelen.
’’Allt ni har lärt er på träningarna. Ni kan allt man behöver kunna. Ätbara och icke ätbara växter, göra eld, ni kan slåss – ni kan allt.’’ Sa Lyme allvarligt.
’’Och så ska ni förstås öva med alla saker i träningscentret i huvudstaden. De har en aning bättre saker än oss, så använd de sakerna, och lär känna dom, för det är sådana vapen ni kommer ha inne på arenan.’’ Sa Enobaria och log. ’’De har höga klätterställningar där, öva i dom, så ni lär er klättra. Och försök få upp ännu bättre kondition.’’ La Brutus till.
’’Det är också bra att läsa faktaböcker, var man kan hitta vatten snabbast och liknande.’’ Sa Enobaria och gäspade. Jag hade kopplat bort allt totalt, jag ville bort. Kanske skulle jag ta mitt liv inne på arenan? Kanske skulle jag kliva av plattan innan gonggongen säger att det är dags att döda.
Vi pratade ett tag om Hungerspelen, sen bytte vi samtalsämne till huvudstaden. De berättade om alla entusiastiska människor där som offrade tusentalskronor för att se bra ut inför invigningarna och liknande, trots att ingen tittar på dem. Jag och Cato skrattade stelt när det behövdes, nickade när det behövdes – ja, ni fattar.

Efter ett tag kom Nicole in i vagnen och sa att det var dags att äta. Hon drog bort en vit duk från ett bord, och under duken fanns ett stort utbud mat. ’’Varsågoda!’’ Sa hon och log brett. Tränarna ställde sig upp och rusade som en flock hungriga vargar mot bordet, men Nicole stoppade dem. ’’Spelarna först!’’ Sa hon och tittade bort mot mig och Cato. Jag gick långsamt fram mot bordet och tog en tallrik. Det fanns så mycket olika saker, köttbullar, fisk, korv, äggröra, massor utav såser, grytor och sallader. Jag tog en rejäl portion pasta och lövbiffgryta med en maffig sallad som innehöll isbergssallad, tomater, majs, ananas, paprika och feta ost. Jag gick och satte mig vid bordet och väntade på att någon annan skulle komma. ’’Vad vill ni ha att dricka, Cato, Clove?’’ Ropade Nicole från bardisken. ’’Blanda ihop något gott till oss! Alkoholfritt!’’ Svarade jag. ’’Det går väl bra?’’ Frågade jag och log mot Cato som tagit platsen mitt emot mig igen. Han nickade och stirrade på sin mat. Han hade lassat upp mängder med olika sorters mat. Efter lite mer än en minut så kom Nicole med tre glas som var fyllda med en limegrön, kolsyrad vätska. Till tränarna tog hon med en kanna vatten. ’’Jag har lärt känna er efter alla dessa år.’’ Sa hon och blinkade mot Brutus. Han tog vattenkannan och hällde upp till honom, Enobaria och Lyme.
När alla satt sig ner och blivit välkomnade till bordet och fått börja äta, så insåg jag hur hungrig jag var. Lövbiffgrytan var bland det godaste jag smakat. Den färska pastan hade en underbar konsistens, och lövbiffen var dränkt i en syrlig senapssås. Smakerna var som gjorda för varandra och jag kunde inte göra annat än att njuta av varje tugga. Alla satt tysta och kastade i sig maten, men Nicole avbröt tystnaden.
’’Skål för Distrikt 2’s spelare!’’ Sa hon glatt och höjde glaset, och i takt höjde alla andra glaset och tog en klunk.

Hur kan man vara så bra som du???!!! ♥ Svara på det, du!!!

Jag älskarälskarälskar den här Claton!!!!!! I really do. Jag vet att mina kommentarer redan börjar bli tröttsamma, men jag har faktiskt inte mer att säga än att du verkligen äger på det här med att skriva!!! Tyckte om den lilla flickan Valeria, hon var gullig .... ♥. Du får mig att tror att Clato är möjligt genom denna ff! Åhsså Cato, jag skulle ge rätt mkt faktiskt för att träffa den Cato som du skapat, xD. Älskar honom här. Meeeer snart!!!!

Du skulle bara inte våga avsluta denna ff utan att den är slut på riktigt. Då kommer jag anteckna dig på min "To kill-lista", hehe. Men känn dig inte pressad för det, Frida! ♥

Clato - Forever and Always!!!

♥♥♥

Världens bästa Clato - ff!

Ja, visst är den den absolut bästa?! ♥

Oja! Asså de finns rätt många som är helt okey, men den här är BÄST!♥
Jag kan inte sluta läsa, och vill bara läsa ut hela nu för den är så bra!