Nu eller aldrig [novell - drama]

Jättebra!!

Liksom i dina andra ff skriver du helt fantastiskt!

MER!

Och man får tacka igen. ^^
Kapitlens längder kommer att variera beroende på hur "betydelsefull" just det kapitlet är för handlingen. Vissa kommer bara att vara runt en sida långa (A4-sida på Word), medan andra kanske till och med når upp till tre. Men min standardlängd är två sidor, på ett ungefär. Om ni tycker det är jobbigt med långa inlägg så kan jag väl säga att det är i dem det händer saker. :p
Här kommer i alla fall det tredje kapitlet.
***

3. Lucas

Lucas stod och betraktade pojken en stund. Den svarthårige jämnåringen verkade inte ens märka av deras blickar. Eller också så var det precis det han gjorde, bara det att han inte brydde sig om att se upp. Lucas gillade egentligen inte att hålla uppmärksamheten på honom. Något hos honom sa att det inte var säkert - att det betydde problem. Visst var han själv lite av en problemmakare, men han skapade dem inte med flit. Han kände att han bokstavligen skulle dra in sig själv i trubbel om han så ens pratade med främlingen. Zayn. Han fnös kort och vände tillbaka blicken mot Ceth. Vännen reagerade direkt och såg på honom också. Det dumma var att ingen hade något att säga. Eller ingen sa något, i vilket fall. Lucas kände ändå för att starta upp en ny konversation, bara för att få undan tankarna på den nyanlände. Han var inte fördomsfull - tvärtemot så tog han ofta emot främlingar med öppet sinne - men han visste direkt att han skulle hålla sig undan från honom. Det lät dumt i hans huvud men man kunde väl säga att han avskydde Zayn redan från första stund de sågs. Eller Lucas såg Zayn, rättare sagt. En lätt rysning flög genom hans ryggrad.

Som tur var verkade inte Ceth tycka att det var konstigt att ingen sa något. Blickarna hade de slitit från varandra igen och återgick till att bara stå tysta som innan. Det var underligt egentligen, hur han och Ceths vänskapsband hade knutits. De var som bröder. De hade bara inte samma föräldrar. Lucas trivdes med honom och Marcus; mer än han någonsin skulle trivas med de falska killarna som skulle kallas "de populära". Han försökte att inte hålla tankarna åt deras håll, men med tanke på hur irriterade dem var så var det svårt att undvika. Ibland undrade han om hans egna vänner tyckte att han var irriterande. Men då skulle de sagt något - det visste han. Ceth och Marcus var kanske inte de mest utåtriktade personerna han kände, men de sa vad de tyckte och stod upp för sig själva. Det respekterade han. Mycket.

-
Femton minuter kändes ibland som en sekund, ibland som flera timmar. Den här gången kunde Lucas inte bestämma sig för vilket. Det kändes mer som... en kvart. Han hade på något oförklarligt vis fått tag på sina böcker och var på väg in till nästa lektion med Ceth i hälarna. De hade tyska - ett tillvalsspråk - och eftersom Marcus hade valt spanska innan han flyttade hit så gick de inte i samma klass vid det här tillfället.

Klassrumsdörren stod öppen. Antingen betydde det att läraren kommit för tidigt och valt att börja lektionen tidigare, eller också så betydde det att man fick komma när man ville om man bara jobbade ihop den där timmen till lektion. Lucas slängde en snabb blick på klockan i korridoren. Det var tre minuter kvar. Att gå tre minuter tidigare från lektionen kändes inte så nödvändigt, men inte heller att stanna ute i korridoren tills lektionen faktiskt skulle börja. Men vad gjorde tre minuter till skillnad från en timme? Det skulle inte bli en så stor möda. Inte för honom i alla fall. Svårare skulle det väl bli för Ceth. Han var aldrig så entusiastisk när det var dags för tyska. När man hade fått reda på att man fick välja språk så lät det som en bra idé. Nu hade Lucas förstått att Ceth inte alls tyckte om det. Kanske för att han hade haft chansen att välja tillval svenska och använda den tiden till att komma ikapp med andra skolarbeten; men nu istället behövde plugga till ännu ett ämne. Lucas kunde inte låta bli att tycka synd om pojken. Men han gillade inte känslor. Han ville inte ha de där ledsamma, nedstämmande känslorna i huvud och hjärta. Det var därför han alltid reste lätt. Han lät inga bekymmer fästas på honom. Han sköljde alltid av sig känslorna så fort han märkte att något påverkade honom negativt. Vissa skulle kanske kalla honom en livsnjutare, medan andra skulle säga att han hade ett hjärta av sten. Han brydde sig inte om vilket. Han brydde sig inte om någon annans åsikt - inte när det gällde honom och hans egen kropp i alla fall. Kanske var det därför det var så lätt att ta sig igenom den där svåra tiden i skolan då alla såg ner på honom - antingen av avund eller hat - för att han började så att säga "njuta av vad livet hade att erbjuda".

De två pojkarna tog sig in i klassrummet och slog sig ner vid en bänk i mittenraden. Lucas hade undvikit att sätta sig vid fönstren, för han ville koncentrera sig. Han ville att Ceth skulle kunna koncentrera sig. Kanske tänkte Lucas alldeles för mycket på Ceth. Men han var som en lillebror för honom. Det medlidande han kände för Ceth kunde han inte skaka av sig; oturligt nog. Men samtidigt ville han bry sig. Han ville vara en bra vän för en gångs skull. Till skillnad från de tjejerna han träffat genom åren så var Ceth någon han tänkte stanna kvar vid i resten av sitt liv. Han tänkte stå vid hans sida, kanske inte alltid bokstavligt, men till hjärtat.

För mycket känslor. Lucas tvingade sig själv att släppa tankarna. Han ville inte ha något som tyngde hans sinne, absolut inte under skoltid.
Istället tog han fram sina böcker och kikade fram mot tavlan. Där stod allt som de skulle göra under lektionen tydligt uppradat i en lista. Det var bara att ta vid där den senaste lektionen slutade. Sak efter sak att göra och man fick aldrig vila. Lika bra att sätta igång.

jättebra

Tack Jen93!
Jag har ännu en ny novell som jag gärna skulle vilja ha lite läsare till (Jag vet att jag skapar många noveller, men när jag får en ny idé kan jag inte släppa den). Det finns en länk längst ner i detta inlägg så om ni skulle vilja ge den en chans så klicka in!
***

4. Marcus

Marcus rörde sig lätt längs med korridoren med sina spanskböcker i famnen. Hans steg styrdes automatiskt mot klassrummet han skulle befinna sig i, medan han själv inte hade någon aning om vad han gjorde. Blicken stirrade ner på hans fötter där de gick, men han såg dem inte. Den enda synen som kunde komma upp framför hans ögon var på den nya killen. Zayn; 9E. Varför betydde namnet så mycket för honom? Varför kunde han inte bara sudda bort bilden på pojken och koncentrera sig på verkligheten? Han antog att det var för att främlingen var annorlunda. Han såg inte ut som de andra; verkade inte försöka passa in för att bli omtyckt. Han var emo. Lucas hade tydligt kommenterat att denne helt enkelt inte passade in. Och det kom från någon som visste hur popularitet fungerade. Men än sen? Desto fler olika personer man hade i skolan, desto naturligare skulle det vara. Marcus visste inte riktigt vad man skulle kalla honom för. En utstött? Nej, inte det. Han var inte utåtriktad och inte populär, men inte heller mobbad eller undantryckt. Han hade valt en lite mer diskret ställning och antog därefter att det inte kunde vara många som visste vem han var. Namnet kanske var lätt att veta om, men personlighet, stil och sätt var något helt annat. Han hade i alla fall ingen press på sig. Han kunde vara hur han än ville utan att någon brydde sig. Sedan kände han sig långt ifrån obekväm med sin ställning. Han hade bra vänner och var inte i behov av flera. Men så dök den nya killen upp i huvudet på honom igen. Om han nu inte passade in; Hade han då några vänner? Om han precis hade flyttat hit så var det inte så stor chans. Speciellt inte när man inte gjorde något vidare intryck hos folk. Han kanske behövde en vän. Lucas och Ceth hade varit vänliga mot Marcus när han kom hit. Han var medveten om hur det kändes att vara ny. Det hade känts skönt att ha någon att kunna prata med. Det var kanske likadant för Zayn.

En galen tanke dök upp i hans huvud. Skulle han kunna bli vän med Zayn? Ingen brydde sig ju ändå om vad Marcus höll på med. Om det var någon som kunde prata med pojken utan att få en mottattack från någon så var det just han.

Han försökte skaka av sig tankarna. Han var tvungen att påminna sig själv om att han inte var en utåtriktad person. Det hade varit svårt nog att börja prata med Ceth och Lucas. Han skyllde nästan ifrån sig på att han var blyg. Egentligen förstod hans hjärna inte riktigt varför, men det verkade finnas en anledning till varför han ville sopa bort tanken. Som om den inte hörde hemma där; att det var för riskabelt.

-
Marcus upptäckte plötsligt att han satt på en stol i klassrummet för spanskelever. Han mindes inte ens att han kommit dit. Han hade valt ut en plats vid fönstret. Det satt ingen bredvid honom. Det brukade det inte göra och det var han lättad för. Han arbetade bäst själv och att ha någon total främling vid sin sida skulle inte göra saken bättre.

Läraren hälsade alla välkomna på sitt lilla egendomliga vis och satte sedan igång med att förklara dagens uppgifter. Marcus lyssnade bara med halvt öra. Han hade tagit fram skrivblocket och en penna och kladdade ner lite streck hur som helst. Vad hade gjort honom så ouppmärksam? Han visste förståss redan svaret, men gillade det inte.

Dörren till klassrummet öppnades. Som en automatisk reaktion vändes alla blickar mot ingången. Marcus hjärta tog ett skutt. Om det var av glädje eller av rädsla var svårt att avgöra. Vid dörröppningen stod den nya killen med den bleka hyn och det korpsvarta håret. I handen hade han ett litet block, en vässad penna och ett oöppnad suddgummi. Ögonen var helt neutrala och blickade fram mot läraren vid tavlan.

"Du måste vara den nya killen", sa lärarinnan med ett stelt leende. "Det gör inget att du är lite sen. Första dagen kan det vara svårt att hitta rätt. Slå dig ner."
Helt tyst började pojken röra sig mellan bänkraderna. Marcus hjärta slog hårt av nervositet. Han förstod bara inte varför. Han hade aldrig känt så här förut. Han iakttog pojken då han kom närmre raden vid fönstret. Plötsligt mötte de orangebruna ögonen hans och de smala ögonbrynen som prydde Zayns ansikte höjdes smått. Det var då Marcus förstod att alla hade vänt sig bort från den nyanlände förutom han och han slog genast ner blicken. Han kände hur det hettade på kinderna och han blev arg på sig själv för att han inte tänkt efter ordentligt. Till hans fasa bestämde sig pojken att sätta sig bredvid honom. Kanske var det för att retas, kanske för att det inte fanns någon annan plats. Marcus satsade på det första alternativet.

Han drog ljudlöst efter andan och försökte koncentrera sig på tavlan hela istället. Men det var inte lätt. Han visste att han inte inbillade sig när han kände av Zayns blick. Den var omöjlig att missa. Och när han diskret försökte snegla på pojken satt han bara där och flinade mot honom. Så pinsamt. Men Marcus övertalade sig själv att det bara var hans eget fel. Om han inte hade suttit som fastklistrad skulle han ha sluppit det här nu. Det var bara bita ihop och fortsätta.

-
Lektionen verkade äntligen nå sitt slut. Till Marcus lättnad slog sista minuten på timmen och medelålderskvinnan till lärare sa åt alla att plocka ihop. Marcus föste snabbt ihop sina böcker och reste sig från stolen. Han brydde sig inte ens om att lägga i spanskböckerna i mappen, eller lägga dem i en särskilt fin hög. Han tryckte dem bara mot bröstkorgen och spände blicken i klockan på väggen framför. Han var så otålig man kunde bli. Han ville bort från platsen han befann sig på för att glömma den pinsamma händelsen.

När läraren skickade iväg eleverna väntade Marcus några sekunder innan han försäkrat sig om att Zayn gått iväg. Sedan började han långsamt gå ut ur klassrummet och började sortera upp böckerna han höll i handen. Hans blick fastnade på något som inte hörde dit. En liten papperslapp, tanklöst avriven från ett streckat skrivblock. Där stod några bokstäver och siffror i svart, tunt bläck. Det bildade en adress Marcus inte kände till och ett komplicerat telefonnummer. Det kunde inte vara hans.

Han slutade nästan att andas när han förstod att det var Zayns. Det var ett sådant block han hade med sig. Marcus stannade till lite, nästan panikslagen över att ha fått fatt på en lapp med kanske privat information. Men sedan började han - utan att längre tänka - skynda sig fram genom korridoren. Det var inte lätt att tränga sig förbi alla elever i en högre fart, men genom att hålla blicken på det svarta hår som tillhörde en lång pojke lyckades Marcus ta sig fram.

Han hade egentligen inte behövt skynda sig. Zayn stannade till vid ett skåp. Marcus hade lyckats bli andfådd, men antagligen inte av rusandet genom korridoren. Han tvingade sig själv att sakta ner och ta några lugnande andetag. Och nu då? Han hade inte ens planerat det här ordentligt. Han var alldeles för blyg för att gå fram till pojken vid skåpen.

Ja, blyg, muttrade Marcus fram i tankarna. Han fick helt enkelt erkänna det för sig själv. Han klarade inte ens att gå fram till en främling för att lämna över något de tappat. Ett djupt andetag, sedan tänkte han göra det.

Ingen förändring. Han stod kvar på sin plats.

Ett till djupt andetag - den här gången tillsammans med lite peptalk till sig själv.

Ingen förändring.

Äh, ge dig nu! Marcus började - utan att förutse konsekvenserna - ta långa steg fram mot pojken. Väl där såg Zayn upp på honom med ett överraskat uttryck i ansiktet och en klump bildades genast i halsen på honom.

"Ehm..." stammade han fram samtidigt som han höll upp lappen. "Jag tror det här är ditt."

Idiot. Marcus höll andan då han väntade på att Zayn skulle identifiera lappen och ta den till sig.

Med en lätt rörelse - fortfarande smått överraskad - tog pojken tag i pappersbiten och granskade den igen. När han såg upp hade det förvånade uttrycket försvunnit.

"Tack", sa han kort med en röst som spelade genom korridoren. Han stoppade genast ner lappen i byxfickan.

Marcus gav bara ifrån sig någon stel min som pojken inte såg och försvann snabbt därifrån.

jättebra nu med jag kollar in din andra också om du kollar in min berättelse på kreativforumet kolla min formsig. så vet du vad den heter

Funderar på om jag ska fortsätta med den här novellen eller inte? Jag uppskattar verkligen att du läser det jag skriver Jen93, men eftersom den här för övrigt inte verkar vara så populär så undrar jag om det är någon idé att fortsätta skriva, eller om jag ska koncentrera mig på de andra istället.

Jag tar inget beslut än, men skulle gärna vilja veta hur stor "önskan" mina få läsare har att få fortsätta läsa den här.
Kanske är den inte så intressant för att det inte händer något, men det kommer att förändras.

ge inte upp än, det gick lite trögt för min berättelse ibörjan men det gick bättre med tiden, nu är det bara jag som har hjärnsläpp på vad jag ska skriva

jag tycker inte att du ska ge upp så lätt

Well, ge upp skulle jag nog inte säga att jag gör. Jag har fortfarande 40 kapitel planerade och de tänker jag skriva förr eller senare. Funderingen är bara kring om jag borde fortsätta lägga ner tid på denna för tillfället eller inte. Kanske ska jag bara ta en paus så att jag kan fokusera på de andra novellerna tills vidare.

Jag har nämligen en massa andra idéer som jag törstar efter att få börja skriva ner, men då vill jag gärna ha i alla fall en färdigskriven novell innan jag börjar. Frågan angående det är väl när tusan det blir. xD Det kan dröja flera år.. o.O