Rosalie & Desideria [B]

Fint skrivet! Jag tar för givet att fortsättningen är lika bra - om inte bättre.

Blev lite nyfiken på en sak... I vilken tidsålder utspelas berättelsen? Eftersom du skriver "byar" istället för "samhällen" och "städer" så antar jag att det är lite längre bak i tiden? Vill bara veta, så att jag får det klart för mig. ^^

Tackar! Japp, lite längre bak i tiden! Eller, kanske tidlös om man vill kalla det de. Det passar nog bättre
--------------------------------------------------------------------

4. "Rosalie"
Drew log glatt mot mig och gav mig en skål med grönsaker. Jag högg in på maten och smaken var.. Fantastik. Drew satt några meter bort - medveten om alla mina rörelser och blickar - och slipade en lång dolk. Hans blick var koncentrerad vid föremålet och jag studerade honom en lång stund.
"Smakade det så dåligt?" frågade han plötsligt och jag kände hur en värme spred sig över mina kinder. Jag mumlade lågt och åt upp resten av grönsakerna. Jag ställde ner skålen i gräset då ett ljud fick min uppmärksamhet att vändas mot en stor klunga med mörka träd några meter bort. Mellan träden rörde sig skuggor och två män klev fram. Riley och Sid. Jag blängde på dem och satte mig längre bort från de glödande vedstyckena.
"Ah, du är vaken, Rosalie!" utropade Riley med öppnade armar. Hans ansiktsuttryck var öppet och glatt. "Då slipper vi bära dig."
Han flinade och jag blängde surt på honom till svar. Sid flinade mot mig men jag ignorerade deras leenden och vände mig mot träden. Ett kvävt skratt hördes från männen och jag kände mig liten och ynklig. Jag var bara ett barn, trots mina tretton år. De tre männen kände troligtvis till skogarna till skillnad från mig; jag kunde alltså inte rymma. Ett mörkt hål fanns inom mig, det sträckte sig långt, långt in. Kanske ända in i själen, tänkte jag förskräckt. Det hålet hade funnits där i många år, många smärtsamma år. Ännu större var det nu när jag hade tvingats skilja mig från min syster. Mitt ljus. En av männen utstötte ett högt skratt och avbröt mina tankar. Jag vände mig blängande om och stirrade på dem. De mötte modigt min blick och fick mig att verka liten igen. Jag suckade.
"Vi ska gå nu, Rosalie", sade Drew vänligt och reste på sig. Han tittade menande på de två andra männen och de reste sig snabbt upp. Deras dolkar glimmade i det ynka solljuset som fanns kvar. Jag följde dem med blicken medan dem fäste de vassa dolkarna i fack på sina läderkläder. Drew fäste en sista dolk i sin stövel när Riley tog till orda.
"Rosalie, vi ska bege oss till Triye!" han såg på mig och jag ryckte på axlarna. "Cirka en kilometer genom skogen sen ut på Handelsvägen."
Handelsvägen var en stor väg som slingrade sig genom landet, Lifré. Den delade sig oräkneliga gånger, men var fortfarande den bredaste, mest använda vägen.
Riley fortsatte utan några funderingar. "Då kommer du behöva en förklädnad. Och i din förklädnad ingår det att klippa håret!

Riktigt bra kapitel! (båda) fortsett så!

Skriiiiiiiiiiiv!!

Oh, väldigt bra.

Tack ni fina personer! Andra delen av fjärde kapitlet kommer här! Förlåt att jag inte har hunnit skriva men har varit bortrest i en vecka!
---------------------------------------------------------------

"Desideria"
Bara tanken på att kvinnan i min dröm var mamma var helt, otrolig. Den fick mig att hoppas på nytt; kanske skulle jag hitta min syster ändå. Det verkade ganska otroligt, men det är inte förbjudet att hoppas. För hoppet var nu det enda jag levde på.
Jag skuttade fram på grusvägen; jag tänkte fråga på värdshuset i byn om dem har sett något misstänkt. Det var inte långt till byn och tur var det för när jag kom fram hade jag fått håll av allt skuttande. Husen reste sig raka längs vägen, välkomnande och blommande. Jag såg flera stånd med frukter, grönsaker, bröd och dylikt stå uppställda femtio meter bort på den lilla marknadsplatsen. Flera bybor vände nyfiket sina blickar åt mitt håll, undrande över vem flickan i de trasiga kläderna var. De började viska och jag blev genast osäker, detta var väl en vanlig dag i byn Venodi. Främlingar kom och gick, folket blev nyfiket men höll sig till sitt. Trodde jag.
"Vad heter du?" frågade en flicka mig och jag stannade tvärt. Hon log mot mig, men leendet nådde inte riktigt ögonen. Jag läste av hennes blick och kom fram till att hon var nyfiken men försiktig. Hennes blonda, platta hår föll mjukt över ryggen och ett grått ögonpar studerade min klädsel och mitt ansikte.
"Jag heter Desideria", svarade jag lydigt och log hjärtligt mot flickan. "Vad heter du?"
Hon verkade fundera på om hon skulle svara, men ryckte på axlarna.
"Jag lystrar till namnet Lia, men heter Ottilia. Vad gör du här, Desi?" frågade hon. Jag skrattade, ingen har någonsin kallat mig Desi och att Lia gjorde det apropå ingenting fick mig att skratta. Hon var ett halvt huvud kortare än jag, kunde hon vara lika gammal som min syster?
Lia såg oförstående på mig och jag tystnade tvärt.
"Jag ska till värdshuset", sade jag snabbt och log osäkert. Hon sken upp.
"Låt mig göra dig sällskap, värdshusvärden är min far", utan att få något svar gjorde hon armkrok med mig och styrde iväg mig så det yrde av dammet på vägen. Jag log och studerade omgivningen medan Lia pladdrade på om allt och inget. Det luktade av läder utanför skomakarens bod, utanför smedjan smällde och skramlade det högt av järn som smiddes till svärd och utanför bageriet doftade det ljuvligt av nybakat bröd och bullar. Alla dessa dofter och ljud gjorde mig överväldigad och till slut kom vi fram till värdshuset. Det hängde en skylt på väggen, "Den visslande eken". Jag log åt namnet medan Lia styrde mig in genom dörren till det det lilla våningshuset. Värmen slog emot mig och en blandad lukt av rök och mat. Det var ganska fullt i det lilla rummet; en munk satt i ett avlägset hörn med en stor bägare framför sig, han tog stora klunkar och spillde ut hälften på sin bruna rock, några män satt och pratade lågmält med varandra, deras kläder tydde på att de var på genomresa och framför en stor eldstad satt en trubadur med sin luta och spelade en glad visa, flera ungdomar satt och sjöng med. Till sist fick jag syn på värdshusvärden bakom en disk. Han var en medelålders man vars bruna lugg hängde ner i ansiktet på honom och han strök ideligen undan den med handen medan han antecknade på en pappersbit.
"Godeftermiddag far", hälsade Lia glatt och mannen tittade upp. Han log stort när han fick syn på sin dotter.
"Godeftermiddag på dig med, Lia!", svarade han och flinade. "Vem är den här förtjusande flickan?"
Jag kände hur en rodnad spred sig över mina kinder medan mannen kom närmare.
"Det här är Desideria, hon ville hit sade hon", svarade Lia och ryckte på axlarna. Hon vände sig sedan till mig och sade. "Det här är min far, Ruben!"
Jag nickade förstående och hälsade på mannen.
"Goddag Ruben, trevligt att träffa dig! Jag är, som Lia sade, Desideria", jag log stort och skakade hans hand.
"Trevligt att träffa dig med, Desideria! Vissa är det väl du och din syster som bor utanför byn?", han vände på klacken och gick tillbaka till disken. "Säg mig, vad kan jag hjälpa dig med?"
Jag funderade. Ruben såg intresserat på mig med ett grått ögonpar prydda av ett par buskiga ögonbryn.
"Ja, jag levde där med min syster! Men hon är försvunnen", sade jag matt och vände bort blicken. Han spärrade upp ögonen och kallade på sin fru; "Anna, kom! Lyssna på flickan!"
En kortväxt, men slank kvinna steg fram ur ett rum bakom disken och såg på mig med en frågande blick.
"Jo, jag undrar..", fortsatte jag och valde noggrant mina ord. "Har det förekommit några annorlunda människor här? Några som har frågat efter mig och min syster?"
Ruben spärrade ihop läpparna till ett smalt streck. Lia och Anna såg från mig till Ruben, undrande över vad han tänkte svara.
"Jo!" brummade han och kliade sig på huvudet. "Jo, jag kan inte ljuga för dig. Det var tre män här, de frågade efter din syster Rosalie!"

Jag bevakar, dock hinner jag inte läsa allt idag, men det jag läste... Det var fantastiskt skrivet!

Jättebra!! Du är verkligen BRA på att skriva!

Väldigt fint skrivet, väl genomtänkt och spännande.
Ta den tid du behöver för att skriva ihop ett kapitel. Jag tänker inte stressa dig. Men jag kommer ändå sitta här och vänta på nästa inlägg. :3

Tack ni supersnälla mugglisar! Nästa kapitel publiceras nu!
----------------------------------------------------------------------------
3. "Rosalie"
Jag kände att något brast inom mig när Riley och Sid skar av mitt hår. Jag, som alltid hade haft långt hår, skulle inte vara samma person. Undrar vad Desideria skulle ha gjort om hon såg mitt hår nu, tänkte jag matt och suckade. Drew stod några meter bort och studerade en karta, han skulle väl bestämma deras resväg.
"Nu är vi klara, Rosalie!" flinade Sid och klappade mig på huvudet, ganska hårdhänt. Jag fingrade med händerna över håret, de hade inte klippt av allt, det enda som var kvar var fyra centimeter blond, ojämn hårväxt. Jag vände blicken bakom mig och såg långa, lockiga hårtestar ligga utspridda över det torra gräset. Tårar brände bakom mina ögonlock.
"Ni är bara för hemska!" fräste jag åt dem och blängde på Riley.
"Vi är kända för att vara det, ja", svarade han frånvarande och packade ihop det sista; ett par dolkar, en kastrull och ett par stenar att tända elden med. "Kom nu, vi ska gå!"

Efter ungerfär en kvart av hastig promenadtakt genom skogen, kom vi ut på Handelsvägen. Solen gassade, dammet yrde, jag började känna mig yr. Drew sneglade på mig och jag mötte envist hans blick. Han log och drog undan sin blonda lugg med handen, samtidigt hade jag hunnit snubbla över en stor sten och ramlat raklång på den dammiga vägen. De mörka kläderna männen hade tvingat på mig blev täckta av damm och ett sår på min haka droppade av blod.
"Rosalie, är du skadad?" utropade Drew och sprang fram till mig. Jag reste mig sakta och höll handen under hakan.
"Vad ser det ut som", fräste jag åt honom och torkade av blodet på byxbenet. Han gapade lätt förvånat och sneglade på Sid och Riley - som försökte hålla sig för skratt. Jag blängde ilsket på dem och kände hur tårar började ramla nedför kinderna på mig.
"Sluta", snäste jag argt åt dem och torkade bort tårarna. "Sluta då!"
Dem tystnade tvärt och flinade åt mitt utbrott. Efter en stund av stirrande - blängande från min sida - vände de sig om och började gå mot norr igen. Drew ropade efter mig och gjorde de andra sällskap. Jag haltade instinktivt framåt bakom dem - med vetskapen att även min for var vrickad. Taskigt läge, tänkte jag bistert och knep ihop läpparna mot smärtan. En onödig huvudvärk tog sin början och jag flämtade; männen hade höjt farten och min kondition var inte vad den hade varit.
"Rosalie?" frågade Riley tankspritt och sneglade bakåt. "Jag tänkte bara. Nu när du ser ut som en pojke, kanske vi inte borde kalla dig för Rosalie med tanke på omgivningen?"
Jag ryckte på axlarna och försökte att inte tänka på smärtan i foten.
"Vad hade du tänkt dig?" fick jag fram mellan flämtningarna och han höjde överraskat på ögonbrynen; han antog säkert att jag skulle protestera, men då hade han fel.
"Ja, vad sägs som Robin?" han såg hoppfullt på mig och jag ryckte åter på axlarna.
"Hej, jag heter Robin", sade jag sarkastiskt och himlade med ögonen.
"Bra att du går in för det.. Robin", han skrattade och Sid föll in i skrattet. Drew gick likgiltigt bredvid dem, tyst.
Vi gick hela dagen och stannade kort mitt på dagen för lunch. Jag började känna mig utmattad och snubblade ofta över stenar. När vi äntligen stannade på kvällen, hade vi kommit fram till ett värshus. Jag orkade inte lyfta blicken och visste inte därför vad värdshuset hette. Riley gick före in och vi följde efter honom på ett led. Riley pratade en lång stund med värdshusvärden och sedan fick vi ett lätt mål mat. Jag petade - utan aptit - i maten och lyssnade knappt på männens samtal.
"Hur mår du, Robin?" frågade Drew mig och himlade över namnet. Jag mötte hans blick och kände sedan hur allt snurrade till.

"Desideria"
"De frågade efter min syster", upprepade jag dumt. Ruben nickade allvarligt.
"De var klädda i svart läder från topp till tå, om det är till någon hjälp. Två av männen hade svart, rakt hår och den tredje var blond.. Och såklart, de var beväpnade med kanske, nio dolkar var", tillade han och undersökte min blick. Jag funderade över det Ruben hade sagt, svart hår, svart läder, dolkar. Det lät bekant.
"Nu vet jag", utropade jag plöstligt. "Triye, de kom från Triye!"
Ruben och hans fru, Anna, mötte varandras blickar och såg sedan på mig.
"Vad hade du tänkt att göra åt det? Ska du följa efter dem? Ska du gå till Triye? " frågade Lia upprört. Jag nickade och vände mig mot Ruben och Anna.
"Tack så hemskt mycket för den här informationen", jag log stort och skakade Rubens stora näve. Anna gav mig några äpplen och jag vinkade till dem medan jag närmade mig dörren. Plötsligt sprang Lia fram och ställde sig framför mig.
"Lia, flytta på dig", ropade Ruben och hon blängde till svar.
"Nej, far! Vi kan bara inte låta Desideria gå iväg helt ensam! Jag vill följa med henne!" protesterade hon. Ruben kom dundrade över golvet och jag backade förskräckt undan. Hela värshuset tystnade och jag kunde svära på att man hörde ekarnas löv vissla i vinden utanför.
"Ottilia, du. Stannar. Här. Förstått?" väste han ilsket. Jag hade aldrig sett någon så arg förut; Ruben var högröd i ansiktet, hans blick var vass och blixtrade mot Lia när han hötte varnande med näven mot henne.
"Nej, far", Lia stålsatte sig inför sin fars slag, men det kom inget. Ruben suckade och sänkte handen. Han torkade sig i pannan med en trasa och sneglade på brasan några meter bort.
"Är du säker, Lia?" frågade han istället. "Vet du vilken fara du utsätter dig för?"
"Ja, far", viskade hon uppmuntrande. "Och ser du inte att Desideria har en pilbåge på ryggen?"
Ruben sneglade på mig och höjde ögonbrynen. Han hade inte lagt märke till det förut, det hade troligtvis ingen annan heller gjort.
"Okej, om det här är vad du vill så", han vände sig mot mig. "Ta hand om min dotter, Desideria. Hoppas du är skicklig med vapnet du bär på din rygg."
Jag nickade och log.
"Jag kan grunderna och lite till, jag är erfaren", log jag. "Hon ska komma hem oskadd!"

Ett par timmar senare gick jag och Lia småpratande på Handelsvägen påväg norrut till Triye. Jag kände mig hoppfull. Nu visste vi vart kidnapparna kom från och jag hade med mig Lia. Hon hade visat stort mod idag när hon stod upp mot sin enorme far. Jag nämnde det för henne och hon skrattade.
"Inte lika modig som du; du ger dig ut i världen för att leta efter din syster, du vet inte om hon lever, du vet inte vart hon befinner sig.. Jag önskar att jag var lika modig som du, Desideria!"
Hon mötte min blick och i hennes gråa ögon tyckte jag mig kunna se ett unns av svaghet. Blicken som förut hade strålat av styrka och glädje, var nu svag och sorgsen.
"Det är du! Du stod upp mot din far, det skulle jag aldrig vågat. Låt oss sluta tala om detta", sa jag uppmuntrande och bytte ämne. "Lia? Kan du använda något vapen? Dolk?"