I ett sista andetag [novell]

Tack, vad kul att ni gillar den!
LulluL: Det kan jag nog fixa, men då får du nog vänta ett rätt bra tag. ^^
***

Kapitel 1.2

Jag sprang direkt till mitt rum, bytte till ett par vindtäta byxor och en tröja innan jag begav mig till vapenförrådet. Nu står jag vid ena hyllan och tittar stressat på alla vapen som finns att ta. Min far har lämnat dörren upplåst då han har lika bråttom som jag att komma iväg. Jag vet att jag inte har tid att vänta, men samtidigt behöver jag välja mina vapen med stor omsorg. Alla pilbågar och pilar verkar ha blivit tagna. Jag sliter åt mig ett svärd med en rak klinga tillsammans med ett läderbälte som jag snabbt lindar runt mina höfter. Jag stoppar ner svärdet i svärdslidan och låter blicken ännu en gång söka sig över hyllan. Jag greppar tag i ett knivfodral och studerar den välslipna kniven inuti bara en kort sekund innan jag snabbt börjar springa ut igen med den i handen. Jag är fortfarande barfota, men förstår att jag behöver ett par rejäla skor för att kunna röra mig i skogarna. Jag slits mellan tanken på att låta mördaren bege sig ännu längre bort och tanken på att jag ska klara mig bland trädens alla grenar och steniga terränger. Jag har i vilket fall inte tid att vända om nu. Jag är på andra våningen och förflyttar mig snabbt neråt genom att hoppa över ett eller två steg i trappan varje gång. Vår hushållerska och barnmorska har varnat mig många gånger för att springa i trappan, men den här gången struntar jag i alla hennes förståndiga råd. Det enda mitt huvud är inställt på nu är att hitta mördaren. Hitta honom och döda honom. Jag märker knappt hur mina andetag ökar i takt och försöker skopa in så mycket syre som möjligt. Jag känner bara av fartvinden som smeker mitt ansikte och stryker bak mitt utsläppta, långa hår.
Porten ut står öppen. Den stora hallen jag springer genom försvinner snart bakom mig. Så fort jag sätter första steget utanför slottets väggar blåser jag nästan omkull av en kraftig vind. Kylan biter tag i mina kläder och lyckas, trots mitt ombyte, ta sig in till min nakna hud. Jag biter ihop och fortsätter springa. Slottsgården är stor, men öde. Jag skymtar en spenslig man stå vid den öppna grinden. Han håller på att stänga den.
"Håll grinden öppen!" hör jag min röst eka i luften. Den låter bestämd och hård. Jag förvånas inte av det, men har aldrig hört min stämma låta så mörk förut.
Den unge mannen slänger en förvånad blick bort mot mig. Jag ser att det är stallpojken. Hans släta ansiktsdrag yttrar om en oförstående känsla. Det är inte förrän jag närmar mig honom som han tar sig till orda.
"Fröken borde inte ge sig ut så här sent, speciellt inte när en mördare går lös!" Hans röst darrar svagt. Han vet vilka straff han kan få om han släpper förbi mig, men jag vet även vilka straff jag kan ge honom om han inte gör det.
"Vart begav sig min far och hans män?" Jag stannar till en stund.
Stalldrängens blick flackar lite, han verkar inte veta vad han ska säga. Jag försöker borra in min blick i honom och få honom att förstå att det är allvar. Jag tänker hota honom om han inte ger mig informationen.
"De sa någonting om att omringa skogen. På så sätt kan mördaren in fly från området."
Jag slänger en kort blick på de väldiga trädstammarna som finns på andra sidan den breda grusvägen. Om jag lyssnar noga kan jag höra ljudet av hovar som slår i marken. De rör sig fort. Mördaren har redan fått ett stort försprång. Jag möter stallpojkens blick en gång till och nickar som tack, eller som hälsning, jag vet inte riktigt vilket. Han verkar bekymrad, men nickar tillbaka. Jag springer snabbt ut på vägen och befinner mig nu utanför slottets område. Med ett gnisslande ljud stängs grinden bakom mig och stegen från den unge mannen domnar bort i tystnaden. Jag hör mitt hjärta bulta och känner slagen i tinningarna. Jag måste lista ut vilken riktning jag ska ta. Fönstret som jag tittade ut genom ligger på framsidan, alltså ser jag ur samma synvinkel nu, fast i jämnhöjd med marken. Gestalten hade rört sig vid skogens högra delar. Jag springer lite åt det hållet för att hitta en passande väg in. Gruset sprakar under mina fötter, men ska snart omvandlas till mjuk jord och sten. Kylan biter mig i skinnet, men jag kan stå ut så länge jag vet vart det här kommer att leda. Men det vet jag inte. Allt jag vet just nu är att min chans att hitta mördaren är väldigt liten, och om jag nu hittar honom - hur ska jag slå ner honom? Jag har tränat svärdsteknik sedan en tid tillbaka. Min mor gillar det inte, eftersom hon tycker att flickor inte ska behöva smutsa ner sig. Det är en mans jobb att slåss och kriga. Flickor och kvinnor ska inte göra något som kan få dem att svettas. Det är ohälsosamt. Men min far tycker annorlunda. Han har inte fått några söner och därför behövs det någon som kan styra hans män efter hans bortgång. Han valde mig, och jag ska styra över dem precis lika bra som han gör.
När det bara är ett tiotal meter kvar till utkanten av skogen svänger jag in. Om jag har förstått rätt måste mördaren ha gett sig längre in i skogen, och inte hållit sig så här nära vägen hela tiden. Jag försöker följa hans fotspår, även ifall det är omöjligt att utskilja några märken i jorden. Det får mig att tvivla på att det var här han har gått. Mina lätta steg lämnar till och med fotsteg i marken. Jag kan inte tappa hoppet redan. Jag fortsätter en bit fram och börjar sedan med att svänga av snett till vänster. Grenarna piskar mig på armarna när jag försöker ta mig fram mellan dem, fötterna snubblar hela tiden på rötter eller stenar, men jag återfår snabbt balansen igen och fortsätter framåt. Mörkret sluter sig tätare kring mig. Träden står plötsligt inte alls långt ifrån varandra och dess lövverk snuddar vid varandras grenar. Jag hoppar för att inte springa in i en stor sten som ligger i min väg. Snart ser jag knappt någonting. Det är ytterst lite strålar av månljus som lyckas tränga sig förbi trädens tjocka blad. Jag får lita på min magkänsla.

grymt mega bra!

Jag skulle inte kunna beskriva din fanfic om jag så använde tusen ord♥

asså gud, det var så himla megasuperjätteawesome, du skriver verkligen fantastiskt, du kanske borde bli författare!

Tack vad snälla ni är! Har äntligen tagit mig tid till att skriva klart den här delen. I slutet var mina tankar i någon sorts mörk, dimmig bölja.. Hehe, hoppas inte det påverkade skrivandet negativt. Det kanske ger en starkare effekt. I alla fall, här kommer det!
***

Kapitel 1.3

Jag hör hur mina andetag flåsar ut ur min mun. Mina ben värker lätt, men jag ger inte efter för smärtan. Om jag vore så vek skulle jag aldrig kunna leda min fars mannar efter hans död. Men det är inte bara för honom som jag håller ut. Jag gör det för min älskade syster. Tårarna bränner envist i mina ögon, men jag försöker blinka bort dem. De är bara i vägen. De förstör bara mitt uppdrag. Tänk om mördaren befinner sig bara en bit bort, och det första han får se är ett rödgråtet ansikte? Då skulle han inte ta mig som något hot. Det är det jag vill att han ska göra. Jag vill att han ska frukta mig. Tanken får mina steg att öka i tempo och min kämparglöd att stiga. Mitt hjärta bultar snabbt och ivrigt i min bröstkorg. Det är som om jag ser fram emot att träffa honom, döda honom. Det gör jag väl på sätt och vis; han förtjänar det. Ett liv för ett liv. Om just jag tog hans liv skulle det vara ett sant nöje. Då skulle jag hämnas Coreens död. Vem tror han ens att han är? Vad har han ens för anledning att döda min storasyster? Ilskan sjuder på nytt upp inom mig och jag känner mig bara mer och mer besatt av tanken av att hitta mördaren.
Jag vet inte hur länge har jag sprungit. Det känns som flera timmar, men jag antar att det är min otålighet som får det att kännas som det. Kanske har det bara gått några minuter - men minst en kvart måste det vara. Hela tiden har jag sprungit lite snett in mot skogen, så vägen jag hade några meter bort innan har försvunnit helt ur mitt räckhåll. Men trots det att träden blev tätare innan så verkar de börja glesna igen. Jag ser vissa öppningar mellan stammarna som jag slänger mig igenom i min fart. Lite månljus strimlas mellan trädtopparnas lövverk och skapar fläckar av något grått ljus på den barrbeklädda marken. Suget i min mage verkar stiga. Det är som om jag känner på mig att jag är nära. Min far berättade en gång för mig att han har vunnit en strid tack vare sina känsliga sinnen. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag kan föreställa mig hur imponerande det måste ha varit. Jag kanske också har känsliga sinnen. Eller också så har jag ett sjätte sinne. Jag kan känna hans närvaro; mördarens. Jag saktar av lite. Känslan försvinner inte, tvärtemot så växer den sig starkare tillsammans med ivern. Jag håller ett krampaktig tag om kniven, rädd att tappa den, beredd på vad som än kan tänkas hända. Träden står ännu glesare nu. Lite längre fram kan jag skymta ett svallande månsken, vilket tyder på ett öppet område. En glänta, antagligen. Jag springer fortfarande, men inte i samma, höga fart. Jag har saktat av till någon sorts snabb jogging.
När jag når fram till gläntan spänns min blick rakt in i något mörkare framför mig. Det ser ut som en otydlig gestalt, en skugga i fast form. Mitt hjärta slår fort, både av ansträngning och spänning. Jag förstår direkt att det är denna person, denna skugga som jag såg slänga sig ner från fönstret. Den ser inte mänsklig ut. Det förvånar mig inte att den kunde överleva fallet. Jag tappar bort mig för en stund, glömmer nästan vad jag är här för, men minnena väcks till liv då jag ser något som smyckar gestaltens huvud. Ett ansikte, lika mänskligt som mitt eget, men fortfarande så fängslande övernaturlig. Det är blekt, nästan grått som moln, men jag förstår att det är nattens påträngande mörker som färgar allt i gråskala. Ansiktet har en hjärtliknande form med en lätt spetsig haka men annars runt huvud. Kindbenen är rätt höga och tydliga, men resten av ansiktet är slätt. Det pryds av ett korpsvart, rufsigt hår som lägger sig längs med huvudformen. Ett par ögon möter mina. De ser läskigt farliga ut. De verkar se rätt in i mig. Irisen böljar i någon grön nyans. Onaturligt fängslande grön.
Jag står där med kniven i beredskap, men är som förlamad. Jag har god lust att slänga mig över personen, men vet inte vad som egentligen är bäst att göra. Mina andetag är tydliga, jag har spänt mitt ansikte och borrar ofrivilligt in min blick i hans. Ja, det är en kille. Jag ser det tydligt på dragen. Han ser helt oberörd ut. Han står bara där och tittar på mig. Ilningar flyger genom min kropp. Jag tvekar, men blir bara sur på mig själv för att jag inte gör något. Det är han - personen som mördade min syster - och jag har chansen att döda honom. Han ser inte ens ut att ha något vapen.
Sekunderna försvinner förbi och min otålighet växer, men ändå kan jag inte förmå mig att göra någonting. Fler detaljer har blivit tydliga och jag ser att pojken, som inte kan vara mycket äldre än mig själv - som är 16 år - bär på enkla kläder. De är svarta som sot och täcks mestadels av en lång, ännu mörkare mantel. Manteln har en huva, men han har den inte på sig. Tillslut tvingar jag mig själv att göra något, men min handling blir inte som jag tänkt mig.
"Det var du som mördade min syster." Min röst kommer ut som i en hes viskning, men jag är i alla fall nöjd med den underton av ilska och avsky som är dåligt gömd bakom orden.
"Ja", får jag som svar. Pojkens röst låter helt neutral, inga känslor alls. Den var låg och typisk för en kille i ungdomens år, men ändå ovanligt len. Jag ryser av obehag.
Mina andetag är om möjligt ännu ytligare än förut. Jag har slutat springa, men mitt hjärta skenar. Jag känner mig så obekväm där framför honom. Jag trodde att jag skulle dräpa honom direkt av ren mordlystnad, men mina sinnen trasslar ihop sig till en enda röra. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Pojken framför mig beter sig som om inget har hänt.
Det kanske är just det som får mina leder att lyda min vilja igen. Det är några meter mellan oss. Jag stegar med stora kliv rakt fram mot honom. Det är omöjligt att missa vad jag håller på med, men pojken blir inte rädd. Inte som jag ser i alla fall. Hans ansikte ändras inte, hans uttryck förblir helt lugnt. Den här gången ger jag inte efter för tvekan. Att han kan spotta ur sig att det var han som mördade min syster sådär utan problem gör honom värd att döda. Det är inte mer än rätt att slita ut den ondsinte själen ur hans kropp. Då skulle jag bli av med den mörka känslan som fyller min bröstkorg.
En kortvarig tanke dyker upp i mitt huvud. Han ser mänsklig ut, men känns helt övernaturlig. Vad händer om jag dödar honom? Kommer svart magi rinna ut från hans sår? Jag förbannar mig själv för att ha tvekat - eller ens tänkt på något så dumt som magi - om så i en halv sekund. Jag tar mig fram den sista biten och ställer mig bara en halvmeter ifrån pojken. Jag höjer handen med kniven och känner hur blodet pumpar av hämndlystnad. Nu får Coreen sin hämnd. Och det är jag som utför den.
Plötsligt känns det som om mitt hjärta stannar tillfälligt. En stickande känsla i bröstkorgen gör mig medveten om en plötsligt rädsla som tornar upp inom mig. Pojken ler. Inte något snällt, vänskapligt leende, utan ett svagt, hånfullt leende som får blodet att frysa till is i mina ådror. Jag stannar med kniven i högsta hugg, men förmår mig inte att skära in den i pojken. Hans ögon skvallrar om en överlägsenhet. Jag förstår inte varför jag inte gör något. Jag har övertaget, inte han.
Röster hörs. Mansröster som är grova och bestämda. De skriker och ropar order åt varandra. Mina öron uppfattar även ljudet av steg. Automatiskt slänger jag lätt förskrämda blickar mot utkanten av gläntan. Jag får skymta en man i språng. Han bär på en krigaruniform, en uniform jag lätt känner igen. Det är min fars mannar.
Jag känner plötsligt hur något kallt griper tag i min arm. Pojken har ett fast grepp om mig och jag hinner inte ens tänka förrän han slitit ur kniven ur min hand och föst mig intill sig. En kyla omfamnar oss. Jag tror att den kommer från pojken. Hela han är kall. Jag står med ryggen mot honom. Hans ena hand håller i mina båda armar som han trycker mot min kropp. Jag kan inte röra mig, han är för stark. Jag känner en isande känsla mot min hals. Ett knivblad tvingar mitt huvud bakåt. I ett förskräckt andetag känner jag hur han låter eggen vila mot min tunna hud. Om han trycker lite hårdare skulle kniven skäras in i mig. Då skulle jag inte ha många minuter kvar att leva. Jag ser pojken ovanför mig. Hans ansiktsuttryck är förändrat. Hans ögon blixtrar hotfullt och hans käke är spänd. Blicken är vänd bort från mig. Jag hör steg som stannar en bit ifrån. De röster som kommer från mannarna tystnar tvärt. Jag känner hur pojken som håller fast mig andas ytligare. Är han rädd?
"Skjut inte!" säger han med en bestämd och farlig stämma, inte alls lika len som innan. "Om ni skjuter får ni aldrig se flickan vid liv igen."

Asså, jag finner inga ord som kan beskriva hur jäkla bra din berättelse är, och hur bra du skriver!!

Herregud, jag fastnar i din berättelse och kan inte komma loss igen o.o
Du skriver ju da shit asbra! O.e
Du äger!♥

SuperBra ! skulle kunna läsa flera gånger om dagen

Det känns så skönt att ha skrivit 2½ kapitel (inklusive denna) som det bara är att lägga upp när man känner för det. Plus så har jag en massa idéer till den här novellen, så ni kan förvänta er många kapitel framöver. Men just nu så håller vi på att skriva deckare i skolan. Jag har till onsdag v.20 på mig att göra klart den, så måste sitta och skriva på den hela tiden. Alltså kommer ni att få vänta en stund innan de andra delarna kommer ut. Hoppas ni gillar den som kommer nu!
***

Kapitel 1.4

Hjärtat bultar så hårt att jag känner dess hjärtslag i öronen. Dunkandet får mig att må illa, eller också så är det situationen jag befinner mig i som får mitt huvud att snurra. Det känns som om knivens egg redan skär in i min hud, men inget blod droppar ut från mig. Något säger mig att pojken vet precis vad han håller på med. Om han dödar mig nu, genom att skära av pulsådern i min hals, så är det fritt fram för fars mannar att skjuta honom. Jag antar att mannarna har med sig pilbågarna, för några andra skjutvapen kan jag inte dra mig till minnes att vi har. Nu önskar jag innerligt på att det ska gå bra för mig. Jag kan inte förneka min rädsla, jag känner den i varje muskel i min sårbara kropp, men samtidigt försöker jag att inte visa den utifrån. Jag spänner ögonen i pojken, men han tittar inte på mig. Han har ingen anledning till att göra det. Jag är gisslan. Jag utgör inget hot alls mot honom för tillfället. Om jag bara nådde mitt svärd...
"Om vi skjuter kommer du att vara död inom några sekunder. Smärtan kommer att göra dig inkapabel att skära kniven i min dotter." Jag fryser nästan till is då jag hör min fars röst. Han låter arg och en bullrande stämma tyder på att han inte är att leka med.
Samtidigt som jag inte vill ha far här, nu när jag är fången och hjälplös, så är jag lättad. Han vet vad som måste göras. Han tänker inte låta mig dödas.
"Jag sa aldrig att det är mig ni kommer att träffa om ni skjuter, och jag sa inte heller att det är jag som kommer att döda flickan", säger pojken ovanligt lugnt. Han har fått den där lena stämman igen, men faran uppenbarar sig i varje ord.
Det är kloka ord, ord som kan vara smart att tänka igenom, men mitt huvud är suddigt. Allt jag kan koncentrera mig på är pojkens fasta grepp om mina armar och kniven som sticker farligt mot min hals. Ändå kommer mitt huvud att tänka på orden. Jag förstår genast vad de betyder, men ett ljud som yttrar om att en båge spänns bevisar att min far inte har gjort det.
Pojken snor plötsligt runt mig. Jag blir lätt yr av händelsen, eftersom jag har hakan upp i vädret och huvudet lutat bakåt. Jag tvingar mina ögon att riktas mot mannen några meter bort från mig. Han hade spänt bågen, men nu sänker han den sakta igen.
Pojken tänker använda mig som sköld. Det är en smart plan, om man är tillräckligt snabb. Men jag har sett vad han kan göra. Jag har sett när han kastat sig ut genom fönstret och sprungit i skyhög fart över marken. Jag hoppas innerligt på att far tänker på mig och mitt bästa. Han skulle inte ha råd att förlora sin andra dotter för att hämnas mördaren som dödade den första. Jag litar på honom. Men om jag kommer undan det här - nej; när jag kommer undan det här - så kommer han inte vara glad. Jag förstår anledningen, men han borde också förstå varför jag gjorde det. Jag skulle skämmas för att jag tvekade, för att jag inte högg in kniven i pojkens hjärta när jag hade chansen. Men jag skulle framförallt skämmas över att jag lät mig åka fast i pojkens hårda, kalla grepp.
En tung tystnad har sänkt sig i gläntan. Jag känner inte längre av pojkens andetag i hans bröstkorg som trycks mot min rygg. Betyder det att han har lugnat ner sig? Jag tvivlar på att han någonsin var rädd. Han visste säkert precis vad som skulle hända. Men eftersom inget händer så är jag fortfarande orolig.
"Vad vill du ha för att släppa min dotter?" morrar far fram i en hård ton. Han verkar inte gilla det han gör. Han ger upp; för att rädda mig.
Jag låter blicken fastna på pojken igen för att försöka läsa av hans tankar. Han ler igen, helt utan glädje. Skadeglädje kan det nog vara, men blicken han visar är inte deltagande.
"Jag vill inte ha något för henne. Hon stannar med mig", säger han med en övertygande stämma, men som ändå inte låter alltför överlägsen. "Om jag någonsin släpper henne kommer ni att försöka döda mig."
Ännu en gång tyder något han gör - eller i detta fall något han säger - på att han är rädd eller orolig. Men han låter långt ifrån rädd. Han är mänsklig. Han är antagligen lika mån om sitt liv som jag och far är. Jag beslutar mig för att tolka hans mening på ett annat sätt; han har situationen under kontroll. Han vet vilka följder hans handlingar kommer att få. Det är därför han aldrig kommer att förlora. Det är därför jag antagligen inte kommer att vinna.
Far ger inget svar innan pojken talar igen.
"Låter ni mig ta mig ut ur skogen med flickan i behåll så lovar jag att inte döda henne." Hans röst låter mer affärsmässig nu, men jag kan inte ta det på allvar. I mina öron låter rösten fortfarande hotande. Det är vad han försöker få det att låta som; ett hot.
"Om du släpper henne vid utkanten av skogen, helskinnad och vid liv, så får du min tillåtelse", säger far.
Duellen mellan honom och pojken gör det knäpptyst bland de andra. Jag förstår varför. De är helt oförmögna att handla själva. De vågar inte göra något utan fars tillåtelse. Det är rätt. De ska respektera honom, såsom de ska respektera mig när jag tar över.
"Jag kan tyvärr inte gå med på det", säger pojken lätt. Han låter inte alls ledsen. "Jag behåller henne som gisslan. Så fort ni närmar er mig kommer hennes liv att stå på spel. Vänd tillbaka dit ni kom från och låt mig passera med flickan."
En ny tystnad. Pojken verkar nöjd, men det är inte jag. Mitt hjärta slår snabbt mot mina revben. Jag vill inte gå iväg med honom. Kanske om jag får en chans att ge mig på honom, men något säger mig att den möjligheten inte kommer. Jag vill inte vara gisslan. Jag vill inte vara den svaga, hjälplösa flickan som så många jämför mig med. Jag vill visa mig stark. Jag kan vara lika klyftig och modig som en man.
En uppgiven, tung suck från min far bekräftar mina värsta farhågor.
"Jag kan inte riskera att förlora min andra dotter", säger han.
Jag kan inte tro på vad han gör. Lämnar han verkligen över mig till en mördare? Vems bästa tänker han på nu? Kommer han må bättre om han vet att jag lever, men att jag är fast hos en ond ung man som skulle kunna göra precis vad som helst med mig? Jag känner mig sviken. Jag kan visst inte lita på min far.
"Men om du dödar henne kommer vi att jaga dig tills vi finner dig igen. Du har bara ett val, unge man. Håll henne vid liv, och behandla henne väl. Annars kommer vi inte att tveka med att stycka dig", fortsätter han sedan med en hotande röst.
Pojken gör en ironisk bugning med huvudet.
"Jag kommer inte göra er besviken, greve", säger han.
Männen verkar öppna upp för honom. Han håller fortfarande ett hårt grepp om mig då han tar steg bakåt mot utgången till gläntan. Jag tror att han tvekar. Han verkar i alla fall väldigt försiktig. Med ens slår det mig att han kanske är försiktig för min skull. Jag snubblade bakåt när han tog sitt första steg och kniven var nära att skära rakt in i min hals. Jag märkte det knappt, för han rätade upp mig direkt igen. Att ta död på mig det första han gör skulle inte leda till någon lyckad flykt. Jag försöker desperat slänga en blick åt fars håll, men det är svårt när den mesta delen av mitt synfält visar en bild på en mörk, molnig himmel med en spöklik fullmåne uppsatt i mitten. Jag lyckas i alla fall se hans ansikte i ett par sekunder. Han ser både arg och sorgsen ut. I de mörka ögonen kan jag skymta svaga tårar som reflekterar månljusets matta dis. Munnen ser jag inte bakom hans brungråa skägg. Han är stel och håller ett krampaktig tag om ett svärd.
"Jag kommer att hålla koll på dig", ryter han fram när pojken lyckats ta oss utanför gläntan.
"Det tror jag inte", svarar pojken med ett lätt flin över läpparna. Han verkar väldigt belåten. "Du kommer aldrig se mer av vare sig mig eller din älskade dotter igen. Men oroa dig inte. Jag glömmer inte vad jag har lovat."
Pojken stiger bak bakom ett träd. Jag förstår först inte vad han gör, men plötsligt får hans färger en mörkare nyans, ända tills han ser ut som en övermänsklig skugga igen. Och inte förrän jag märker att omgivningen förändras känner jag kylan som kryper i mitt skinn och min hy som blivit svart och otydlig som mörkret självt.

jättebra!