Asteria Lifton (Hungerspelsfanfic)

*Bevakar*

Har nt läst böckerna
Jag tycker att denna är bra ändå!

Bra!
Kan man få mera nu?
Snälla

Jättebra!

Kap. 3 Intervjun
”Och nu….. Deltagaren från distrikt fyra! Asteria Lifton!”
Jag vacklade nervöst fram på scenen till höga bifall från publiken. Caesar Flickerman hälsade mig välkommen och bad mig sätta mig ner på fåtöljen mitt emot honom.
”Så Asteria, vad tycker du om huvudstaden än så länge?” frågade han.
”Den är väldigt fin. Jag älskar alla glittrande ljus och de vackra människorna.” Jag log oskyldigt och blinkade mot publiken därnere. ”Du klarar det här Asteria!” tänkte jag.
”Ja, vi är rätt smakfulla,” Skrek och skratt från publiken ”Asteria, vilket fin namn du har! Vad betyder det?”
”Stjärnor. På ett urgammalt språk som heter grekiska. Det förstördes när förra världen försvann.”
”Vi såg alla när du valdes vid slåttern, vad tänkte du när du hörde ditt namn?” Jag kände hur jag frös till, jag skulle aldrig kunna säga sanningen här, om att jag visste jag skulle dö och att jag låg och hatade regimen i flera timmar.
”Vilken stor ära det var att få representrera mitt distrikt!” jag fnittrade och publiken blev som galen, ”Och hur många pojkar jag skulle få när jag kom hem!” Flickerman skrattade och kastade håret. Jag fortsatte att spela min roll väl tills slutsignalem ljöd och jag skuttade glatt ner från scenen.
När jag kommit till mitt rum slängde jag ilsket av mig kläderna och satte på mig ett grönt nattlinne i siden. Jag drog rasande ur hårnålarna ur mitt hår och spolade ner dem i toaletten. Jag hatade alla, alla i denna sjuka värld. Jag ville inte ens se vilket poäng jag fick på uppvisningen med de andra, utan såg den själv i mitt rum.
En åtta. Jo det var väl bra, då skulle jag kunna ha kvar min roll som den söta, ofarliga lilla flickan.


Kap. 4 Arenan
Glasdörrarna slöts omkring mig. Jag vände mig om och stirrade förskräckt på Felix. Han log och gjorde tummen upp. Hissen rörde sig uppåt och jag fingrade på mitt halsband. Det var min sak från mitt distrikt. I en tunn läderkedja hängde en vacker silver delfin. Den hade ett grönt öga som blixtrade i solen.
Glasväggarna sänktes ner i marken och jag stod på plattformen i arenan. Marvo stod till vänster om mig och en flicka från distrikt sex stod om min vänstra. Vi stod som en hästsko på en vacker äng översållad med blommor. Ungefär sju meter från mig låg ymnighetstornet med saker som välde ut från den. Jag kunde se ett pack med knivar och en stor ryggsäck, en pilbåge, tunga spikklubbor. 20 meter framför mig låg en tät bladskog och bakom mig var det höga berg med snötäckta toppar.
”Välkommen! Till det 71:a Hungerspelen! Lycka till och må oddsen alltid vara er gynnsamma!” dånade en hög röst och en klocka aktiverades. Den började ticka ner från 60. Jag gjorde mig redo att springa mot ymnighetstornet och grabba tag i knivarna.
”Jaha, här är vi då. Synd att jag inte lärde känna er innan jag måste döda er.” ropade en pojke från tian med blont hår. Sam tror jag han hette. Han flinade.
”Ja, väldigt sorgligt! Du är ju rätt snygg, hade vi inte varit här hade jag nog kysst dig!” ropade en flicka vars namn var Finla från andra sidan planen till pojken från tian.
”Hörru fyris!” Jag tittade på Sam. ”Du ser ut som min lillasyster, är det okej om jag paxar att inte döda henne?” han tittade sig omkring.
”Visst okej! Är det okej om jag slipper döda dig då?” frågade en rödhårig flicka som jag inte kunde komma på namnet på. Genast kom protester:
”Nej jag slipper!”
”En sån söt skulle jag aldrig kunna döda!”
”Lugn, lugn flickor. Ingen behöver döda mig. Jag kan vinna hela skiten så slipper alla göra det!” Genast kom det skratt och fnissningar.
”Vill någon vara i lag med mig?” frågade en pojke som hette Alexander två platser från mig.
”Jag vill! Jag vill! Vi ses vid tornet om 20 sekunder haha!” kom det genast från en blond flicka med namnet Felicia.
”Vet någon hur man blandar till röd färg? Jag har glömt det.” skrek en rödhårig flicka med håret i flätor.
”Vispa ihop tallbark med blod!” sade Marvo och de andra skrattade.
”TYST!” dånade det och alla tystnade. Att finna sig vänskapliga mot varandra är helt emot vad regimen vill. De vill att vi dödar utan att tänka.
”U mad bro?” skrek en pojke. En mina aktiverades och sprängde honom i bitar. Jag stirrade på resterna av den nyss, levande pojken. Fem sekunder kvar. Jag slet blicken ifrån pojkens tomma plattform och riktade åter koncentrationen mot ymnighetstornet och knivarna.
”FYRA, TRE, TVÅ, ETT, BÖRJA!” dånade rösten och jag sprang. Jag sprang så fort att jag var först vid ymnighetstornet. Jag grabbade tag om ett dussin knivar just som den Marvo om fram. Han kastade till mig en ryggsäck och jag tog förbluffat emot den. Själv tog han en klubba.
Nu hade de andra hunnit fram till tornet och grabbat tag om sina vapen. Den rödhåriga flickan som pratat så glatt förut sprang mot mig med en ursinnig glöd i blicken och ett långt, vasst vapen i handen. Jag backade snabbt undan men snubblade och föll till marken. Hon slog ner mot mitt huvud och jag duckade snabbt undan det. Sedan tog jag en kniv och stack den i magen på henne. Hon föll och en stor pojke tog genast ifrån henne hennes vapen och vände sig mot mig. Jag hade rest mig upp och utan att tänka spottade jag honom i ansiktet. Han blev så förbluffad att jag kunde grabba åt mig en första-hjälpen låda. Sedan sprang jag mot skogen.
Det hann bli kväll innan jag äntligen stannade vid en liten bäck. Där öppnade jag min ryggsäck. Tändstickor, en filt, en hel brödlimpa, ett tomt vattenskrin och en liten flaska med rött innehåll.

väldigtjättebra

Asm!

super mega bra

Jättebra! Jag heter Felicia, så jag stannade till när jag läste att en person i texten hette Felicia.^^

”U mad bro?” skrek en pojke. En mina aktiverades och sprängde honom i bitar.

Hahahah. Inte så kul egentligen kanske men X'D