(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

Awsumigt! *bevakar*

Oh, merci!

Harry tittade på den nya eleven när hon skuttade till hufflepuffs bord. Han kunde inte låta bli att tänka att hon var vacker och därför så skulle det vara en omöjlighet att hon skulle vara släkt med Pansy. Minto satte sig bredvid Susan som såg ut att välkomna henne glatt. Harry satt och iakttog henne en stund tills hans uppmärksamhet drogs till Draco och Pansy som var på väg mot henne...
"Draco... du skulle bara våga" sade Pansy argt.
"Chilla" sade han lurt till henne och gick så att han stod bakom Minto. "Ursäkta mig, mitt namn är Draco Lucius Malfoy, du måste vara Pansy Parkinsons tvillingsyster?" sade Draco till flickan med rött hår som satt och log mot honom.
"Ja, det stämmer. Trevligt att träffa dig Draco" sade hon mjukt. Draco kände hur det pirrade inom honom, men han höll sin mask lugn. Minto böjde sig åt sidan och tittade på sin förtvivlade syster.
"Pansy!" sade hon högt och gick upp och kramade henne. "Oh, vad jag har saknat dig! Nästa gång åste du följa med till Skandinavien! Jag står inte ut att vara borta så länge ifrån dig" babblade Minto och tittade sorgset på sin syster.
"Ja, jag vet. Du kan berätta allting sen" sade Pansy och strök hennes kind. Draco tittade chockat på Pansy. Pansy Parkinson hade aldrig någonsin varit ödmjuk förut!
"Så vilket elevhem är ni i?" frågade Minto Pansy och Draco.
"Vi är i Slytherin, my lady" sade Draco mjukt och tog hennes hand och kysste den som fick henne att börja rodna. "Säg mig, Minto, hade jag kunnat få äran att visa dig runt i morgon?" frågade han och log mot henne.
"Javisst! Tack så mycket!" sade hon glatt. Draco fortsatte le mot henne medan han tog en arm runt hennes midja och följde henne, den korta biten, till hennes plats bredvid Susan. Han lutade sig fram och viskade i hennes öra att hon skulle sova sött och sen gick han iväg med Pansy till deras egna bord.
Harry tittade chockat på när Draco och Pansy gick tillbaka till sitt bord. Hade dem nyss varit snälla mot en hufflepuff? tänkte Harry bekymrat. Om nu Pansy och Minto var släkt så kan jag förstå kramen, men allt det andra!? Och vad gör Minto i hufflepuff om hon är en Parkinson? Harry kopplade ingenting rätt och till slut gav han bara upp och fokuserade på sin mat igen.

super bra älskar dig

Mer

fy bubblan vad bra asså. OwO ♥

åhh!! MEEER!! snäällaaa!
... inte för att tjata men jag vill verkligen veta mer...
(%).(%) <--- puppy eyes

^ At first I was like: Fuu..? Is that puppy eyes? And then I was like: Oh! Such a gorgeous thingy, It really does look like puppy eyes! ^^

(%)o(%)

Ajabaja Draco, du ska vara tillsammans med Harry! ;D
Jättebra, skriv mer! =D

Vad glada ni gör mig! Åhhh! Vilken söt smilie!! ---> (%).(%)

Minto sträckte på sig och vände sitt ansikte mot fönstret där solen kom in. Hon log sömnigt för sig själv och gick upp. Det var en härlig Lördags morgon och hon kunde inte vänta tills att få träffa Draco igen. Hon tänkte på hans platinblonda hår och hans sätt att välkomna henne på medan hon tog på sig en vit sommarklänning som var lite urringad och med en liten rosett på ryggen.
Susan och Minto hade snabbt blivit bra vänner och dem gick tillsammans med ett par andra från sitt elevhem till den stora salen för att äta frukost. Minto kände sig lycklig av att alla hade accepterat henne direkt. Dem hade frågat ut henne om hennes resor i Skandinavien och varför hon inte hade gått klart i skolan där och om hennes hår var hennes naturliga hårfärg och om Pansy och varför dem var varandras motsatser. Hon hade berättat att hon och Pansy var som ying och yang och att dem var kopplade till varandra även om dem var varandras motsatser till både utseende och personlighet. Minto var blåögd och hade rött lockigt hår och var oftast glad och sprallig, medan Pansy hade svart rakt hår och mörkbruna ögon och var lurig och smått ondskefull. Men Minto älskade Pansy ändå, dem var som en person.
När dem nådde stora salen så mötte Mintos ögon ett par smaragdfärgade. Hon kände värme spridas inom henne och hon tog beslutet att gå och presentera sig för honom.
Långsamt gick hon mot honom. Den rödhårige killen som satt bredvid honom tittade på henne och hon gav honom ett litet leende.
"Ursäkta mig" började hon och killen vände sig om helt och tittade nervöst på henne. "Hade jag kunnat få veta ditt namn?" frågade hon osäkert. Han log blygt mot henne. Han öppnade munnen och precis då svarade hans vän åt honom.
"Hans namn är Harry Potter. Du kanske känner till honom?" Minto stirrade chockat på honom.
"Nej... Varför skulle jag göra det?" frågade hon bekymrat. Den rödhårige stirrade förskräckt på henne.
"Bry dig inte om honom, han är alltid såhär" sade en tjej som satt bredvid den rödhåriga. "Mitt namn är Hermione Granger. Det här är min pojkvän, Ron Weasly. Så, nådde aldrig kriget Skandinavien?" frågade Hermione.
"Ehm, jo. Fast det hann bara komma till södra delen av Danmark... Vad var det som hände egentligen?" undrade Minto.
"Det var en galen man vid namn Voldemort, som hände. Och för att göra historien kort, så besegrade Harry honom" förklarade Hermione och log mot honom. Han tittade ner i bordet och rodnade.
"Waow. Så du rädde allas liv? Inklusive mitt då?" sade Minto dramatiskt och lutade sig närmare Harrys ansikte. "Min hjälte" sade hon och gav honom en kyss på kinden och sen gick hon där ifrån.
Harry rodnade ännu mer och tittade frustrerat ner i sin tallrik, medan Ron och Hermione satt och flinade stort mot honom. Varför hade han inte sagt någonting? Han kunde knappast vara så nervös? Bara för ett en månad sedan hade han ju haft flickvän och han kunde inte minnas att han hade varit så nervös runt Ginny. Han tittade efter Minto när hon satte sig ner bland sina nya vänner och skrattade glatt. Harry kanske inte var kär, men han visste att något slags band hade skapats mellan dem...

Jättebra