Kärlek vid första ögonkastet [SV]

Nu kommer det mer

Kapitel 4

Efter en lång dag landade jag tillslut i det lugna sällskapsrummet med en fortfarande smått öm panna. Med redan mängder av läxor att göra började jag med läxan som vi hade fått i Försvar mot svartkonster. Försvar mot svartkonster hade aldrig riktigt varit min grej, och jag kämpade så gott jag kunde med texten om varulvar. Sam, Melanie och Laurie hade träffat några killar från Rawenclaw och de hade allihop gått till Den stora salen för att ha kul. Jag, som var lite av den lugnare personen, valde istället att göra läxorna. Det kanske är anledningen till att ingen kille vill ha dig, du är alldeles för tråkig Snurrade en tanke runt men jag lyckades att tvinga bort den, även om den fortfarande låg och simmande långt bak i huvudet. Jag suckade stort över att det inte heller blev bättre när jag inte förstod något av det jag själv hade skrivit om varulvar. Ett par tårar gled ner för mina kinder och jag huvudet i händerna, som i sin tur var lutade mot det lilla träbordet. Jag är hopplös, mitt liv är hopplöst, hela j*vla världen är hopplös fortsatte mina tankar och tårarna kom med tätare och tätare avstånd. Fotsteg hördes bakifrån mig och jag torkade bort tårarna så snabbt, men ändå så diskret jag kunde. Jag hoppades på att det var någon av tjejerna som hade kommit tillbaka utan att jag hört det. Jag stirrade ner på min uppsats som låg på bordet och låtsades koncentrera mig på den. Jag kände en varm hand försiktigt läggas på min axel och jag tittade upp för att se vem det var. Mina rödsprängda ögon av gråt såg rakt in i de havsblå och rodnaden steg gradvis på mina kinder. Jag tittade snabbt ner igen på uppsatsen och han satte sig ner bredvid mig.
”Hur är det med dig?” Frågade han och la en av hårslingorna som hängde ner i mitt ansikte bakom mitt ena öra.
”Det är lugnt” Försökte jag med men förstod ganska snabbt att han knappast skulle gå på det. Han kollade på mig och väntade på att jag skulle fortsätta.
”Det är bara det att jag,” Jag tog ett djupt andetag ”Jag förstår ingenting av det här” Sa jag, tog tag i pergamentet och lade det framför honom. Jag hoppades på att han skulle tro att det var det ända jag hade gråtit över, det var ju ändå en del av anledningen till att jag hade gråtit. Han tog tag i pergamentet och läste det. Ibland höjde han ögonbrynen och nickade långsamt. Han var så söt när de fina blå ögonen snabbt gled över pappret och jag studerade minsta lilla rörelse han gjorde. När han hade läst klart tittade han upp på mig och log.
”Det var jättebra skrivet Jane” Jag tittade på honom och suckade.
”Men jag förstår ju inte, jag har bara skrivit av det som står i boken” Sa jag och fortsatte ”Försvar mot svartkonster är bara jobbigt, varför ska jag veta allt om varulvar? Det viktigaste är väl att kunna beskydda sig med trollformler?” Med honom sittandes bredvid mig kände jag mig mycket lugnare och värmen inom mig hindrade mig från att börja gråta igen.
”Jag kan hjälpa dig” Sa han och log lite osäkert ”Alltså, om du vill” Jag nickade ivrigt och han började förklara det jag hade skrivit i början av uppsatsen.
”Okej, så en varulv kan inte göra något åt sin transformering, de förvandlas alltid vid fullmåne…”

Djupt imponerad av hur bra han kunde förklara förstod jag snabbt nästan allt som hade med varulvar att göra och när han väl var klar tittade jag rakt in i hans ögon.
”Du är verkligen jättebra på att förklara, Marcus” Sa jag och han skrattade lågt.
”Du är en bra lyssnare, Jane” Sa han och jag rodnade lite, jag hade hört förut att jag var bra på att lyssna men när det kom från honom var det en helt annan grej.
”Så du förstår nu?” Frågade han för att bryta tystaden medan jag tittade ner på pergamentet som nu inte bara framstod som ord utan mer som sammanhållande meningar.
”Aa, tack så mycket för hjälpen, nu kanske jag i alla fall får ett A om jag har tur” Sa jag och skrattade sarkastiskt.
”Jag kan hjälpa dig fler gånger om du vill, jag har lätt för Försvar mot svartkonster” Sa han och jag log. Tanken att jag skulle få träffa honom och prata med honom ensam igen gjorde att mitt hjärta bultade en aning snabbare.
”Jättegärna” Sa jag och drunknade långt in i hans havsblå ögon. ”Ehm, jag antar att vi ses någon gång snart då” Fortsatte jag och ställde mig upp för att gå upp till sovsalen.
”Jag antar det” Sa han och satt kvar vid bordet.
”Tack för allt idag” Jag log stort och tittade på honom.
”Tack du med, och hoppas allt gick bra med huvudet” Sa han och la snabbt till den sista delen av meningen. Jag skrattade och tittade på honom.
”Jag fick inte direkt hjärnskakning” Sa jag och han log tillbaka på mig. Jag vände mig om och gick upp för trappan till sovsalen. Hur länge hade vi pratat egentligen? Och vart var tjejerna? Alldeles för trött på att tänka tid och rum gick jag och lade mig i sängen. Fylld av blandade känslor somnade jag leendes. Jag var kär.

Bra gusten!!! Jag ser fram emot att höra lite om fortsättningen imorn på träningen

Tack! Haha guess so

Första Fanfictionen som jag läser och jag tycker aatt den är jätte bra!

åå, vad snällt, har suttit och skrivit ett tag så nu kommer nästa kapitel. Inte bäst, men något Tackk alla (få) som läser ♥

Kapitel 5

”Vad hände igår? Hur länge var ni ute?” Hördes Laurie säga och Sam fortsatte snabbt efter.
”Jane hade redan somnat så vi gick och lade oss också, du måste berätta ALLT som hände igår” Jag öppnade ögonen och tittade bort mot Melanies säng. Både Sam och Laurie satt på hennes säng och stirrade rakt på henne.
”Åh, god morgon Jane, sovit gott?” Sa Melanie när hon såg att jag var vaken. Innan jag hann säga godmorgon tillbaka började Laurie prata igen.
”Melanie, du ska inte tro att du kan komma undan, vad hände?” Jag satte mig upp i sängen förvirrad över allt prat.
”Vad har hänt?” Frågade jag och gäspade stort.
”Melanie hade lite kul igår med en viss person och hon vägrar berätta vad som hände” Sa Sam med en lite irriterad ton på rösten.
”Va? Vem?” Va det ända jag fick fram. Jag drog upp benen i sängen och satte mig i skräddare, redo för att lyssna på Melanie. Med alla tre blickar på sig började Melanie att berätta.
”Alltså, det hände ju inte så mycket egentligen, men jag och Peter Smith satt och typ, prata”
”Peter Smith? Rawenclaws slagman?” Frågade jag ivrigt de andra nickade med leenden på läpparna.
”Visst är han snygg” Sa Melanie drömmande och Sam flyttade snabbt sin blick från mig till Melanie.
”Så ni satt bara och pratade igår? Utan att något hände?” Sa Sam misstänksamt och Melanie rodnade synligt.
”Det kanske blev en liten kyss någonstans där i mitten” Sa hon och log mot oss. Laurie suckade och skakade huvudet med ett leende på läpparna.
”Hur kommer det sig att det bara är du som får alla snygga killar?” Sa Sam som nu tog på sig sina kläder.
”Ni måste ju göra något om ni gillar någon, ni kan ju inte bara stå och låtsas som ingenting” Sa Melanie som också började byta om.
”Eller så är det för att du är snygg” Sa jag och tittade på Melanie, vi visste alla att hon var en av de populäraste på skolan.
”Aa, det kan ju vara det också” Sa hon lite ironiskt och log. Jag suckade och tänkte tillbaka på gårdagen. Det hade känts så underbart att bara få vara nära Marcus och jag log för mig själv. Mina tankar blev snabbt avbrutna av en röst.
”Hallå, har du inte ens börjat klä på dig?” Frågade Laurie och jag antog att hon syftade på mig. Jag ställde mig snabbt hur sängen och kände hur allting började skifta i vit och rosa. Jag svajade till och satte mig ner på sängen med huvud ner mot knät. Tjejerna märkte inget och jag var snabbt uppe på fötterna igen, dock ställde jag mig inte upp i en sådan fart som tidigare.

Den stora salen var redan full av elever som åt frukost. Jag skymtade Marcus sitta och prata med sina kompisar men när vi väl passerade dem undvek jag att titta på honom. Jag hade erfarenhet av att jag brukade hänga på killar som jag gillade och det var alltid något jag hade försökt att undvika. När vi väl hade satt oss ner tog jag en macka med smör och skinka precis som vanligt. Jag åt långsamt och lyssnade på tjejernas intensiva diskussion om olika tesorter. Jag hade inga planer på att ge mig in och diskutera eftersom att jag inte ens kom ihåg vad mitt favoritte var, istället drog jag långsamt blicken mot Marcus. Till min förvåning satt han redan och tittade på mig. Jag log lite och vinkade och han gjorde det samma tillbaka. Jag vände min blick till tjejerna som nu försökte luska ut ur Melanie vad som mer detaljerat hänt kvällen innan med Peter. Sam tittade på mig när jag flyttade min blick från Marcus till tjejerna. Hon höjde ögonbrynen och slängde en blick mot Marcus.
”Vad gjorde du igår föresten när vi hade gått? Det har inte typ hänt något som vi borde veta?” Frågade Sam och de andra tjejerna slutade prata och drog blickarna rakt mot mig. Jag kände att jag rodnade lite och log lite lätt.
”Inget speciellt, jag fick bara lite hjälp med min uppsats om varulvar” Sa jag oskyldigt och de tittade nyfiket på mig.
”Vem hjälpte dig?” Frågade Melanie och Sam puttade på hennes axel.
”Fattar ni inte? Det var ju den där killen som Jane är alldeles förälskad i!” Sa Sam alldeles för högt och jag sträckte mig över bordet och slog henne hårt på armen.
”Tyst! Och jag är inte alldeles förälskad i honom” Sa jag tyst och hoppades på att det inte han hade hört något av Sam hade sagt. ”Jag tycker bara att han är snäll som hjälpte mig med läxan” Tjejerna skakade på sina huvuden och log.
”Vad”? Jag tittade på dem irriterat och de skrattade lite.
”Säker på att det inte var så att du behövde ”hjälp” med läxan?” Frågade Melanie och jag kollade surt på henne.
”Okej ni vet att jag är sämst i skolan, ibland kanske jag behöver hjälp till skillnad från er!” Fräste jag åt dem och jag började gå ifrån bordet, jag visste inte varför jag hade blivit arg men jag var bara trött på allt. Jag skyndade iväg förbi borden och jag kunde känna tjejernas blickar i nacken. Jag satte mig ner på stengolvet utanför Den stora salen och suckade tungt. Tjejerna kom springandes i korridoren och Laurie sträckte fram en hand åt mig så jag lättare kunde ställa mig upp.
”Det var absolut inte meningen att mena något illa” Sa Melanie och jag skakade på huvudet och började snabbt prata.
”Nej, jag skulle inte bara ha sprungit iväg sådär, jag är bara trött idag” och tjejerna nickade.
”Bra, men säg till om du behöver hjälp med något i skolarbetet, fast det har du ju Marcus till” Sa Sam och log och jag log tillbaka.
”Bara tyst, okej? Jag tycker bara att han är en snäll kompis” Sa jag när vi nästan var framme vid klassrummet där vi skulle ha Trolldryckskonst.
”Visst” Sa alla tjejer tillsammans och jag kände att jag rodnade svagt.

bra
mer

Tack! Mer kommer innan senast söndag hoppas jag

ok
längtar

Jättebra! Längtar tills nästa kapitel

Tack Här kommer Kapitel 6, hoppas att det är bra.. kanske blev lite rörigt xD

Kapitel 6

Trolldryckskonsten gick ovanligt bra och för en gång skull skämde jag inte ut mig för hela klassen genom att tappa alla ingredienser på golvet, något som hade hänt flera gånger under bara några veckor i femte året. Resten av dagen fortsatte hyffsat snabbt och till slut var det dags för lunch. På vägen till Den stora salen kom Marcus gående i motsatt riktning som oss och han log mot mig. Jag saktade ner mina steg och tjejerna tittade på varandra menande.
”Vi ses snart, Jane” Sa Sam och de gick iväg mot maten som doftade gott i långa vägar.
”Hej” Sa jag och han stannade en bit framför mig.
”Hej, du jag tänkte om,” Började han och jag kunde se lite nervositet i hans blick ” du kanske ville komma och kolla på uttagningen till Quidditchlaget i efteriddag?”
”Ja, absolut” Sa jag och log mot honom, jag blev glad bara att jag fick chansen att träffa honom fler gånger.
”Vad kul!” Sa han och sken upp som en sol. Hans havsblå passade naturligt ihop med leendet på hans läppar.
”Trodde du inte att jag ville?” Frågade jag lite retandes och han skrattade lågt.
”Jag var bara inte säker på om du gillade quidditch” Sa han och fortsatte att le stort.
”Jag kanske är förskräcklig på att flyga, men att titta på när andra flyger runt har jag inget problem med” Sa jag och tankarna svävade bort mot när jag försökt att flyga första gången. Låt mig bara säga att det inte slutade bra.
”Vart är du på väg nu?” Frågade jag och undrade lite varför han var ensam ännu en gång.
”Jag är på väg till Örtläran, vi börjar om bara några minuter” Sa han tittandes på mig.
”Men skynda dig iväg då, jag vill inte vara anledningen till att du kommer försent!” Sa jag snabbt och han suckade lågt.
”Det är knappast ditt fel om jag kommer försent, dessutom hinner jag ner dit” Sa han och jag började röra på mig lite, beredd att gå mot matsalen. Jag visste inte om jag skulle ge honom en kram eller inte och hela situationen blev lite stel.
”Jaa, ehm hejdå då” Sa jag och log mot honom.
”Vi ses senare” Sa han tillbaka och vi gick åt skilda håll.

”Vad pratade ni om?” Fågade Laurie nyfiket när jag hade satt mig ner. Melanie var helt okontaktbar och satt i sina egna drömmar tittandes på Peter Smith och antagligen hade varken Laurie eller Sam försökt att få kontakt med henne.
”Inget speciellt, jag ska iväg och kolla på uttagningen till quiddtichlaget i eftermiddag” Sa jag samtidigt som jag började med att äta smått på några vindruvor.
”Åå, vad gulligt” Sa Sam och jag kollade på henne med en blick som skulle likna lite som är-du-seriös?

”Vi är bara vänner, okej?” sa jag övertygande, även om jag hade önskat att det hade varit väldigt mycket mer. Både Sam och Laurie himlade med ögonen och suckade.

På Förvandlingskonsten var jag en av de första som lyckades med att förvandla en get till en örn. Även om resten av skolan inte gick så bra, så klarade jag i alla fall Förvandlingskonsten bra. Det konstiga var att jag faktiskt hade fått över A på alla mina GET prov, och jag kunde ändå inte förstå något av det jag hade lärt mig. Jag hade precis klarat mig på gränsen till ett Ö på Försvar mot svartkonster och det var ett under att jag kunde gå de flesta FUTT-kurserna.
Senare på Försvar mot svartkonster lämnade jag in min om varulvar på i hopp om att den var tillräckligt bra. Vi fick börja med att försöka kasta trollformler utan att tala. Självklart misslyckades jag totalt, och antagligen så skulle jag nog inte klara det på ett tag heller.

Trött på skolan och läxorna gick jag mot quidditchplanen. Tjejerna hade avstått då de tyckte att jag skulle vara själv med Marcus. Jag såg fram emot att se alla flyga, speciellt Marcus eftersom att jag aldrig hade sett honom flyga förut. Jag tog en plats i mitten av läktarna och rös lite av de kalla höstbriserna. Jag såg Marcus stå med de svarta och gula kläderna och jag vinkade mot honom. Han vinkade tillbaka men blev snabbt avbruten av några killar som började prata med honom. De började snart flyga och jag hade svårt att urskilja alla och vad de gjorde.

Skakandes av kylan sprang jag ner mot planen när allt var klart. Jag möttes av en lycklig Marcus.
”Jag kom med!” ropade han när han kom springandes mot mig.
”Du är bäst!” Sa jag och jag kramade honom. Han skrattade och jag släppte honom, jag rodnade lite över min spontana kram.
”Jag fick platsen som jagare, det var jag i Afrika också” Sa han glatt och lade armen på min axel och jag kände hur det pirrade till i hela min kropp.
”Du borde ha provat du också” Sa han och jag skakade ivrigt på huvudet.
”Nej, som jag sa förut så kan jag inte flyga alls, dessutom skulle jag väl antagligen ha frusit ihjäl av vinden där uppe i luften” Sa jag och rös ännu en gång av den kalla luften, även om jag kände att jag blev lite varmare med Marcus arm på min axel.
”Fryser du?” Sa han och tittade på mig undrande. Jag hade på mig en extra jacka men den normalvis värmande halsduken låg uppe i sovsalen. Jag nickade och han gick iväg till sin väska som jag antog att han hade alla sina kläder i.
”Det är lugnt, vi ska ju in” Sa jag och ville inte ställa till med för mycket.
”Varför sa du inget?” sa han och kom meden halsduk och en jacka.
”Men du var ju så koncentrerad på uttagningen så jag ville inte störa innan” Sa jag och jag stoppade mina armar i jackan som var alldeles för stor för mig. Han log och suckade uppgivet när han hjälpte mig med att snurra halsduken runt min hals.
”Vill du gå en promenad runt slottet?” Frågade han och jag log både på utsidan och på insidan.
”Mm, det skulle vara trevligt” Sa jag och rodnade lite.
”Jag ska bara gå upp och byta om, vänta här så kommer jag snart” Sa han och sprang iväg. Jag lutade mig mot väggen och log, den svaga lukten av hans parfym doftade sött av halsduken.