Trolldomsministeriets alv jakt

Azum

Jättebra!

Super bra!

Tack för dom fina kommentarerna, här kommer hela kapitlet, som är väldigt långt. Har skrivit på det hela dagen, förlåt för eventuvela felstavningar.
Enjoy ♥




Kapitel 3 : Diagongränden

Jag ryckte till när dörrarna öppnades, jag var fortfarande inte vann vid tunnelbanans alla ljud. Men att veta att jag skulle föra mig och Erik till den farligaste platsen för alver, just nu, fick tunnelbanan att kännas enkel. Även fast jag stod så tätt med mugglarna att jag kände deras andedräkter i nacken. Erik och jag hade tagit oss till London, vilket inte tagit lång tid eftersom vårt före detta hem hade legat strax utanför. Jag saknade redan vårt hem i rosenträ, med sina underbara dofter och ljud.
-Ursäkta mig, sa en medelålders man och knuffade mig åt sidan. Jag försökte undvika att se på honom för att undgå att avslöja mej. Det var inte lätt att se om någon var en alv, men vilken mugglare som helst skulle se vem jag var om jag övergick till mitt ”normala” utseende. Då jag fick långa spetsiga öron, ögonen fick en nyans i regnbågens alla färger och läpparna som blev helt vita. Jag kan inte direkt säga att vi inte såg lustiga ut, för det gjorde vi. Erik sträckte lite på sig i min famn, medan han gäspade. Jag önskade att jag kunde beskydda honom bättre, och att råd spegelns råd inte varit att vi skulle förklä oss som våra fiender. Men mest av allt önskade jag att mamma och pappa var här, jag var bara 15 hur skulle jag kunna skapa en trygg miljö för Erik att växa upp i.

Vid nästa station var jag och Erik dom ända som gick av. Det var kallt för att vara så tidigt på hösten, det var nästan tomt på den här stationen, till skillnad från dom andra stationerna, och den enda personen som var där var en gammal man med långt vitt skägg och halvmånformade glasögon. Han satt på en gammal bänk, och stirrade på mig och Erik när vi klev av. Dumma mugglare, om han inte slutade stirra skulle han snart vara alvarligt skadad. Jag skyndade på stegen och sprang nästan bort till trapporna.

Jag trängde mig igen om den enorma flocken av mugglare på gatan, och försökte undvika att se på dom och stirrade för det mesta ner på den kalla gråa marken. Med Erik i famnen trängde jag mig förbi caféer och affärer.
En tanke for plötsligt genom mitt huvud, jag hade ingen aning om var Diagongränden låg. Jag visste bara att den låg i London. Jag muttrade en ohörbar svordom och Erik, som vaknat utan att jag märkt det, kollade upp på mig.
-Det var inget, glöm det, mumlade jag åt hans frågande min.
Jag fortsatte att leta efter personer som inte såg ut som mugglare, dvs häxor och trollkarlar. Men vart jag än kollade på för person, blev jag arg och kunde knappt hålla tillbaka alla mina väsningar. Jag visste varför jag var arg men det gick inte ihop, hur mitt undermedvetna kunde vara så dumt att det trodde att alla på torget, jag och Erik nu stod på, var mördare och tjuvar. Jag gick fram till statyn som stod mitt på torget och satte mig. Jag tittade ut över torget, det var inte direkt smickrande, det var smutsigt och på nästan varje lycktstolpe hängde ett trasigt reklamblad. Restaurangen, som låg mitt i mot statyn jag satt under, stack ut. Det var det renaste jag kunde se på hela torget. Jag reste mig snabbt och lyfte upp Erik och gick sedan med snabba steg, för att undvika att se dom hemlösa i ögonen, mot restaurangen. En skylt visade att restaurangen hete Nero. Jag fick anstränga mig för att inte sparka in dörren, väll inne mötes vi av en servitris.
- Välkomna, sa hon och lade en brun hårslinga bakom örat.
- Tack, mumlade jag snabbt utan att se på henne.
- Kom så visar jag er vad ni kan sitta, jag var tvungen att titta upp för att inte snubbla över någon, restaurangen var lika trevlig som jag trott. Det var ett mörkt rum utan fönster, antagligen för att torget inte var någon vidare utsikt, och det lilla ljus som fanns kom från säkert hundra stearinljus. Jag följde efter servitrisen till ett bord lite längre in i restaurangen, det var inte så mycket folk här inne och det fanns gott om plats, men jag tror hon såg på mig att jag ville ha ett lite mer avskilt bord för mig och Erik.
- Skulle ni vilja ha en barnstol, till bäbisen miss? Jag tittade upp igen och skakade lite lätt på huvudet.
- Det behövs inte, Erik behöver inte någon barnstol, sa jag och tittade ner igen.
- Okej, ett ögonblick bara så kommer jag med en meny, sa hon och log. Jag hejdade en morning.
- Barnstol, upprepade jag för mig själv när hon gått, det lätt så fånigt, vad det än var så var jag säker på att Erik inte behövde det. Han var visserligen bara 2 år men han var säkert mer mentalt utvecklad än dom främsta mugglar forskare var.
- Ursäkta är det okej om jag slår mig ner, jag tittade upp och där stod den gamla mannen från tunnelbanan.
- Nej, sa jag och kunde inte hålla tillbaka en väsning. Han skrockade lite och satte sig ner mitt i mot mig. Jag blängde på honom och morrningen blev lite starkare.
- Du är inte en människa eller hur? Frågade han med ett litet leende.
- Vad angår det dig? Väste jag.
- Inte alls skulle jag gissa, men jag är nyfiken, vad är du? Sa han och skrockade igen.
- Innan jag svarar får jag då fråga, var jobbar du och vem är du? Väste jag igen.
Just då kom servitrisen och jag hoppades att hon inte hört mina väsningar.
- åhh, jag visste inte att ni var tre, sa hon lite förvånat och lade menyn framför mig.
- Jag tar en cola och en sallad till mig och en mindre bit kyckling med juice till Erik tack, sa jag utan att kasta en blick på menyn. Det sista ordet ”tack” var menat som en befallning om att hon skulle gå, sån tur var för henne fattade hon vinken och gick.
- Fortsätt, sa jag och gav mannen en menande blick.
- Jag heter Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore och jobbar som rektor för Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, sa han och jag tittade upp, det namnet hade jag hört förut.
- Då vet du förstås vad jag och Erik är, sa jag med lugnare röst.
- Ja, men inte vad du heter, sa han med frågande tonfall.
- Jag heter May Armstrong och det här är Erik, min lillebror, sa jag och pekade på Erik. Albus nickade.
- Jag hörde om attacken mot byn Rosendraken, jag antar att ni bodde där, sa han, det var inte en fråga mer ett konstaterande.
- Ja, viskade jag och tittade ner.
- Kommer du att anmäla oss till ministeriet nu? Frågade jag med så mycket avsky i rösten som fick plats.
- Nej, sa han enkelt. Jag spärrade upp ögonen och just när jag skulle öppna munnen för att fråga den självklara frågan ”varför”, kom servitrisen.
- Varsågod, en sallad och en liten kyckling, önskas något mer?
- Nej tack, sa jag enkelt och log. Hon blev antagligen lättade över mitt lugna tonfall och hennes hjärtformade ansikte mjuknade lite. Erik högg in direkt och jag fortsatte mitt samtal med Albus medan jag smuttade på läsken.

Vårt samtal hade på gott i säkert en timme när frågan kom.
- Var har ni tänkt gömma er? Det blev tyst.
- Jag… ähh… har en såkallad råd spegel, om du vet vad det är?
- Ja de känner jag till, sa Albus.
- Jo, jag frågade den vad det bästa sättet för mig och Erik att överleva, och den svarade, så dumt, att vi skulle leva bland våra fiender, typ låtsas vara en häxa och trollkarl.
- Jaså, han verkade inte det minsta förvånad, vilket av någon andledning fick mig att bli arg igen.
- Har du ett bättre förslag? Väste jag.
- Ja faktiskt, sa han och skrockade lite åt mitt häftiga humör, vilket bara gjorde mig argare.
- Va? Morrade jag och jag kände att mina tänder var blottade. Varför jag morrade? Jag vet faktiskt inte, kanske är jag lite så.
- Eller ja, det är ungefär det samma, men istället för att bo i till exempel Diagongränden, skulle du kunna bo Hogwarts, sa han så lugnt han kunde, antagligen för att inte reta upp mig mer.
- ”Du”! Erik då? Nästan skrek jag.
- Det skulle vara bättre att dela på er eftersom ministeriet letar efter en 15 årig alv flicka och en 2 årig alv bäbis, jag känner ett snällt par som bor i Hogsmeade. Det betyder att du skulle kunna besöka Erik när du vill. Vad säger du? Jag blängde ett tag på honom och vred mig sen mot Erik som satt bredvid mig. Han hade lyssnat hela samtalet och jag visste att han hade förstått.
- Vad tycker du Erik? Så fort jag såg in i hans blå ögon, ett exakt likadant par som jag hade, blev jag lugnare. Han kunde inte prata riktigt än men kunde kommunicera på andra sätt. Men nu använde han sig av ett av dom simplaste teknikerna för att göra sig förstod, han nickade bara lite enkelt. Jag lyfte upp honom i knäet och såg honom rakt i ögonen.
- Är du säker? Han nickade igen och vi kramade varan, han borrade in ansiktet i mitt hår och försökte viska något i stil med ”var inte rädd”. Jag satte ner honom på den röda läder soffan igen och vände mig mot Albus.
- Okej, vi är på, sa jag och försökte få fram ett leende.


Min första tanke om Diagongränden var att den var stor, och att det var för mycket folk, men när jag tittade närmare var det faktiskt ganska vackert. Fast att resan hit hade inte varit en av mina favorit stunder, snarare en av dom värsta. Enkelt sagt jag bokstavligt talat hatade att resa med spöktransferens, men vi var i alla fall här nu.
- Vart ska vi börja? Frågade jag Albus.
- Hmm, vad sägs om Madam Malkin's? För att köpa lite nya kläder, sa han och tittade på mig.
- Nej tack, jag har redan massa kläder med mig, sa jag så artigt jag kunde och tittade ner på kläderna jag hade på mig. Det var mina favorit plagg, en svart läder jacka, en mörk blå topp som passade perfekt till mitt honungs blonda hår, ett par smakfullt blekta jeans och röda converse.
- Jag menade kläder som passar in i på Hogwarts, sa han lugnt.
- Det har jag, sa jag, och det hade jag faktiskt konstigt nog.
- Okej då går vi och fixar dig och Erik ett rum på värd huset.


Jag och Erik fick ett rum på översta våningen, det lila ljus blåa rummet med trä golv hade fantastisk utsikt. Albus hade lämnat oss med ett meddelande och i det stod följande:

Hoppas du och Erik gillar rummet, tänkte att ni kanske skulle vilja ha utsikt.
Vi möts den 29 aug för att diskutera din täckmantel som du kommer använda under din vistelse på Hogwarts, och även hur du kommer ta dig hitt.
Jag ska prata med paret som bor i Hogsmeade och förhoppnings viss kommer dom att kunna ta hand om Erik.

/Albus Dumbledore

Superbra!!! ♥

Håller med!
Super,duper,mega,jätte,BRA!!!!!

Super "bevakar" ♥♥

Azum

Bra! *bevakar*

Tack! ♥
Förlåt för att mina kapitel tar så lång tid



Kapitel 4: Helna Bergsdotter.

Efterlysta
Sent igår kväll anmälde ministeriet 2 rymlingar. Båda 2 är alver och extremt farliga, kom ihåg vad som inträffade den 20 maj 1975, då en alv mördade över 100 oskyldiga häxor.
Alver är kända för sitt våldsamma beteende och en sådan händelse var inte oväntad.
Enligt en anonym källa är de två alverna 15 och 2 år, men även i unga år är alver livs farliga.
Med snabba reflexer, en otrolig hastighet och mord lystet temperament är alven klassad som ett nivå 9 monster.
Många anser att alver är vackra och lockande vilket bara gör de farligare.
Ingen vet särskilt mycket om de båda alvernas motiv eller utseende och ministeriets anställda vill inte ge ut mycket information när vi intervjuar de.
Vilket är konstigt eftersom ministeriet vill fånga de båda alverna snabbt och ge de en snabb död.
Har de något att dölja?
…

Jag slängde iväg tidningen och skrek in i kudden. En mängd svordomar hoppade ut ur munnen på mig, det här betydde krig. Men samtidigt kunde jag inte direkt springa rakt in igenom ministeriets portar och knäcka nacken på allt som andades. Jag satte mig upp i den fluffiga vita sängen och tittade på klockan på nattduksbordet bredvid mig. 06.37, alltså dags att gå upp. Erik var redan vaken och satt och läste en barn bok på den vita fluffiga mattan mitt i rummet. Jag gick in i badrummet och stirrade på min spegelbild. Jag kom snabbt fram till att jag såg hemsk ut.
Efter att jag hade stått, i vad som kändes som flera timmar, med att försöka trassla ut det skatbo som skulle föreställa mitt hår, gav jag upp. En snabb dusch och sen masserade jag med snabba steg mot garderoben, som nu var fylld med mina och Eriks kläder. Jag tog ett par jeans och en enkel marin blått linne, Erik var smart och hade redan tagit på sig sina kläder, men frågan var hur han lyckats öppna den bruna byrån.
- Vill ha något att äta? Frågade jag honom medan jag drog på mig linnet.
Han nickade lite lätt och ställde sig upp och gick mot mej. När han kom tillräckligt nära tog jag hans hand, så han kunde stödja sig lite, och tillsammans gick vi ut ur rummet. Tillsammans gick vi ner för den långa trä trappan, vi möttes av ett leende från Tom, som stod och rengjorde glas i baren.
- God morgon, är ni hungriga? Frågade han. Det var inte mycket folk på den läckande kitteln, vilket betydde att det var tidigt på morgonen, jag slängde en blick på klockan, 06.39, jag hade rätt. Jag nickade lite lätt till svar, lyfte upp Erik på en barrstol och satte mig bredvid.
- Något särskilt? Frågade han och ställde ner ett perfekt putsat glas. Jag tittade på Erik, han skrev i luften.
- Två stekta ägg med bacon, och… äähh… lite gröt tack.
- Kommer om en minut, sa han och gick in i köket. Han var snabb och jag kände snart doften av bacon, det dröjde inte länge fören han kom ut med två tallrikar.
- Är det något som besvärar dig May? Frågade han efter att ha granskat mitt bistra ansiktsutryck. Jag tänkte direkt på tidningen och försökte förgäves att neutralisera mitt ansikte. Han ryggade tillbaka, antagligen eftersom jag såg ut som jag ville ha mörda. Jag slappnade av lite och gav honom ett stelt leende.
- Inget, svarade jag lite kort och började äta min frukost.



En uggla knackade på fönstret till det ljusblåa rummet, jag öppnade och tog brevet som den hade i näbben. Den stirrade på mig med stora mörkbruna ögon, som var i samma nyans som den fjädrar.
- Ledsen men du får klara dig utan dricks, fräste jag och den flög trumpet iväg genom fönstret. Jag slet upp kuvertet.
Vi möts klockan 4 utanför den läckande kitteln.
Ta inte med Erik.

/Albus Dumbledore.

- Va! Kom det ut ur min mun innan jag han hejda det. Varför får inte Erik följa med? Vad f** ska jag lämna honom? Var bara två av alla miljoner frågor som flög igenom mitt huvud. Hur tänkte Dumbledore nu? Jag suckade och kastade brevet på sängen.
- Stanna här, sa jag utan att se på Erik, men jag hörde hur han nickade. Jag slet upp dörren och rusade ner för trapporna, jag brydde mig inte om alla som stirrade på mig utan fortsatte bara snabbare ner för trapporna. Men jag slogs genast av en tanke och rusade tillbacka upp igen, hur kunde jag varit så dum att jag lämnade Erik ensam, ens en minut. Dörren var fortfarande öppen och Erik satt på mattan med sin bok.
– Förlåt, mumlade jag tog upp honom och gick med lugna steg ut och ner för trappan.
– Vetdunågonbrabarnvakt? Frågade jag Tom som stod och skrev något i på ett pergament.
– Ääähh, va? Jag insåg att jag pratat för fort för att mänskliga öron skulle kunna förstå.
– Vet du någon bra barnvakt? Frågade jag och uttalade varje stavelse, det var elakt men jag orkade inte bry mig.
– Inte direkt, men om du betalar bra skulle jag nog kunna hålla koll på Erik, sa han med fjäderpennan mellan tänderna medan han betraktade pergamentet. Han hade inte skrivit, han hade målat. På pergamentet fanns en perfekt avbild av den läckande kitteln. Jag hejdade en flämtning, detaljerna, det var bara underbart.
– Så vad säger du, sa han och jag kom tillbacka till verkligheten.
– Ähh… visst hur mycket vill du ha? Frågade jag fortfarande betagen av målningen han höll in sin hand. Han verkade förvånad att jag ens hört vad han sagt.
– Jag hade tänkt… låt säga 50 galleoner? Frågade han med självsäker röst. Jag blev imponerad att han vågade, men jag hade inte tid att pruta, eller hota, så jag slängde upp ett gäng galleoner från väskan.
– Behåll växeln, sa jag och lyfte upp Erik och gav honom till Tom. Han log, jag förstod honom, ingen kunde ha kroppskontakt med Erik utan att le. Jag greppade tag i Toms skjorta och drog honom närmare.
– Men om Erik har så mycket som en skråma när jag kommer tillbacka, kommer jag se till att du aldrig kommer se galleoner igen, uppfattat? Väste jag, man såg att han tog mig på allvar, vilket jag gillade.
– Aa, svalde han, jag släppte honom gav Erik en snabb kram och gick med långa steg ut ur den läckande kitteln.


- May, så trevligt att se dig igen, jag snodde runt, han måste ha transformerat sig, annars skulle jag hört att han kom.
- Varför fick inte Erik följa med? Jag lätt hotfull, vilket inte var meningen. Jag slätade ut ansiktet och försökte lugna mig.
- För att köpa lite av din utrustning, och jag tror att Erik behöver sova lite, sa Dumbledore, snäll nog, eller smart, att inte låtsas om mitt före detta hottfulla läte. Jag nickade men…
- Utrustning? Frågade jag lite halvt förfvånat.
- Ja, du kommer att få börja på Hogwarts som femteårs elev, sa Dumbledore och jag skulle precis avbryta när han fortsatte och besvarade mina tysta frågor.
- Det är ett okänt faktum, men alver är faktiskt trollkarlar och häxor. Alver är en ganska ny varelse och skapades av en ung häxa vid sitt sjunde år på Hogwarts. Ett år efter att Hogwarts grundades, började en förväntansfull Helena Bergsdotter i Rawenclaw. Helenas förväntan släcktes tyvärr snabbt, eftersom hon blev ett väldigt populärt mål för mobbare. Dom använde all sorts magi för att hon skulle må dåligt, och under sitt sjunde år fick Helena nog. Hon var trött på att alltid vara ett offer, Helena var en väldigt smart häxa och under en av hennes läxläsningar stötte hon på en väldigt speciell trolldryck. Trolldrycken lovade användaren, evig skönhet, otrolig styrka, snabba reflexer och en personlighet andra skulle se upp till. För Helena var drycken en räddning, hon trodde på boken fullt ut och framställde drycken, vilket tog flera månader. Så fort drycken var klar, svalde hon allt i hopp om att bli den hon alltid velat. Hon blev väldigt nöjd med resultatet, men ville inte att någon annan skulle kunna bli som hon, så hon brände boken. Men redan samma dag började biverkningarna vissa sig, hon fick ett väldigt aggressivt temperament och lusten att döda var så stor att hon slog ihjäl en av hennes före detta mobbare. Hon blev stämplad som farlig och blev förvissad.
- Okej… sa jag aningen förvirrad, och det tog ett tag innan min hjärna han fatta vad han egentligen sagt.
- Så jag ska gå på Hogwarts?... Men vänta lite, jag kan ju inget om magi och sånt, men du vill ändå att jag ska börja i femte års kursen?
- Ja, alver lär sig fort, eller hur? Kom nu så skaffar vi fram en trollstav till dig.



- Erik, hälsade jag och tog upp honom från barrstolen.
- Hur har det gått? Frågade jag Tom.
- Bara bra, den där lilla krabaten har uppfört sig, och jag måste säga att han inte är det minsta skadad, jag svär, sa han och jag log, glad att han tagit min varning på alvar. Med Erik i famnen och bärkassar i händerna gick jag upp till vårt rum. Jag satte ner Erik på mattan och började ta upp innehållet i kassarna. Först ett antal klädnader m.m, massa olika böcker, en gäng olika redskap (kittel TEX) och det allra bästa, min alldeles egna trollstav. 13 ¾ tum mahogny med fågel felix fjäder som kärna. Jag älskade den redan, vilket var konstigt eftersom jag inte var känd för att bry mig särskilt mycket om saker. Förutom saker, hade jag också information med mig, Erik fick bo med paret i Hogsmead och skulle åka ditt redan imorgon, och jag skulle åka med Hogwarts expressen den första september. Jag blev alldeles varm i kroppen och ett leende bröt ut i mitt ansikte, men det bleknade fort. Var jag glad att få åka till ett ställe med bara häxor och trollkarlar, mina värsta fiender som mördade mina föräldrar. Men, var alla sådana… nej bestämde jag, absolut inte, och Dumbledore var ett perfekt exempel på det. Men ändå…