LCHF

Va bra att din mamma äntligen har hittat en variant som passar henne.

Jag ska inte påstå att jag har prövat diet innan. Skulle aldrig få för mig att pröva svältdieterna med pulver och bars. De tror jag inte ett smack på.

Men LCHF-mat är sådan mat som våra förfäder åt. Och de klarade ju sig.
För mig har det funkat bra nu den korta tiden jag prövat det. Och då håller jag inte ner på kolhydraterna överdrivet mycket. Och har även mina "golden saturdays" då jag får äta vad jag vill.
Och jag tänker inte hålla på med LCHF för alltid, för det tror jag heller inte är bra utan så småningom ska jag börja äta "bra" kolhydrater i små mängder.

LCHF-mat är INTE sådan mat som våra förfäder åt. Våra förfäder åt den diet som kallas "stenålderskost" och den var inte bara snål på kolhydrater, utan även snål på fett. Inget kött från djur som blivit gödda bara för att slaktas, nästan inga mejeriprodukter etcetera, inget salt och en massa sådana regler. Hemskt trist diet. =/

Tror fortfarande på en varierad kost. Fast om man bara äter varierat och otroligt oregelbundet så kommer ingenting att hända. Det är regelbundenheten som ger resultat! Så länge man inte äter regelbundet så kommer inte mycket att förändras.

Det är okej att äta godis, det är okej att äta chips, det är okej att äta grönsaker, det är okej att äta vitt bröd istället för mörkt, det är okej att äta det man är sugen på! Så länge man får i sig allt man behöver så bryr sig inte kroppen om källan! Om du får i dig tillräckligt med energi från kolhydrater, proteiner, fett, vitaminer och mineraler varje dag och rör på dig lagom mycket så spelar det ingen roll om du tar en 200g Marabou framför tv;n eller lite extra mycket cheddarost på frukostmackan! Det gör ingenting. Det viktiga är att inse att allt är okej, ingenting ska vara förbjudet i en kost. Hör ni det? Ni unga människor som försöker motstå glass och godis, gör inte det! Ät i rätt mängd, få i er allt annat som behövs under dagen och ta en kort promenad och ät på regelbundna tider - er kropp kommer att älska er ändå!

Jag äter glutenfri diet (för att jag är gluten allergisk, haha)
Och jag har läst att till och med kändisar har börjat gå på den så kallade "GF-dieten" Alltså Glutenfria dieten, för att man går ner i vikt av att äta glutenfritt..
När jag började äta glutenfritt gick jag ner 9 kilo på 6 månader och jag växte ca. 6 cm under den tiden, och jag vart underviktig då jag var normalviktig innan. Jag mådde jättedåligt, jag var alltid trött och slut och hade ont i kroppen för kroppen fick inte i sig det den behövde för eftersom jag hade ätit vetemjöl och sådant jag inte tål innan hade min tarm fått "skrapsår" och mitt tarmludd som tar upp näringsämnen var trasig så fick inte jag i mig det jag behövde, och jag får egentligen fortfarande inte i mig det, men då började jag äta mycket större portioner för att få i mig det jag behöver få i mig och nu är jag normalviktig igen! Så jag har haft rätt så mycket problem när det gäller dieter..

Jag läste en artikel där de skrev, precis som expelliarmus, att man får äta precis vad som helst.

De skrev också att kroppen själv vet vad som är nyttigt för den om man bara lär sig att lyssna på den och att dagens samhälle med alla förbud och "borden" gör att man i stället för att känna efter vad kroppen vill får ett snedvridet tankesätt...
Så om man slutar att skuldbelägga mat och äta vad man känner för så kommer man lära sig att äta lagom mycket och rätt saker på egen hand. Jag tror det är svårt att lära sig, men jag tror det ligger mycket i teorin.

Det är precis så jag tror! Det låter vettigt och jag vet att det fungerar för så himla många. På ätstörningskliniken där jag spenderar ganska mycket tid har vi en grupp där vi diskuterar tillsammans med en sjuksköterska och terapeut vad kroppen behöver, vad som är okej osv. Alla går efter den här teorin där och vi som är patienter får lära oss att äta efter denna modell vilket fungerar bra för dom flesta. I början är det svårt, men efter ett tag så lär man sig att lyssna på kroppens signaler.

När vi ändå skriver lite om olika dieter och måltidsanpassningar utifrån oss själva så vill jag dela med mig lite om mig själv.

För några år sedan började jag spy efter varje måltid. Det var SKITJOBBIGT för jag var inte i någon ohälsosam fas (mer än att livet var psykiskt jobbigt) och jag var rädd för att det var något anorektiskt på gång (det ligger i släkten). Jag var livrädd för att kamraterna skulle börja fundera och spekulera kring varför jag såg smalare ut och varför jag försvann efter varje måltid. (Först var det körtelfebern som fick mig att väga 55-57kg ett bra tag - från att ha vägt 60-65kg sedan 14års ålder).

Drog till läkare efter läkare som konstaterade att jag hade kalla händer och fötter men att alla mina värden var normala så det fanns inget som kunde göras.

Tillslut fick jag göra en Gastroscopy: fet slang med kamera trycktes ner i magen via munnen och när jag kände änden vid magen började jag skratta (något som läkarna blev förundrade över). Haha men den känslan så så SJUK. Bara sjuk och störd! xP

Jag fick hem ett brev från läkarna där det stod att det förmodligen var IBS. En vanlig tarmsjukdom bland kvinnor som man länge misstänkt berott på psykologiska bekymmer men som man på senare tid kunna anta ha en fysiologisk förklaring.

I vilket fall som helst så fick jag sökt lite på sjukdomen och insåg att det enda jag kunde göra var att anpassa min kost. Kroppen ställde snabbt om sig så när jag åt köttbitar kände jag direkt att det var något som var fel. Köttet började smaka torrt och segt oavsett hur saftigt det var och jag fick inte längre den härliga smakupplevelsen av grillat kött på vårkanten när grillen tagits fram.

Nej. Jag beslöt mig för att bli vegetarian. Det var enklast att säga så för att underlätta för alla. När jag slutade med det fiberrika proteiner kände jag direkt att kroppen mådde tusen gånger bättre! Kroppen orkade arbeta genom maten istället för att låta mig spy upp den igen. Det var helt underbart! Och det bästa är att jag fortfarande kan äta fisk ♥ Jag älskar havsmat och det skulle ALDRIG falla mig in att sluta med det så jag tackar för att tarmarna bara har bekymmer med ko, gris, älg, kyckling, get, gås osv.

Första året var jobbigast för alla var emot mig och trodde att det var mitt huvud som slagit slint. Att jag inbillade mig bekymret för att vara en "miljövänlig", "djursnäll" vegetarian. Jag stod på mig och började köpa hem min egna vegetariska mat/åt ute och mådde bättre på nolltid - tillslut anammade mamma det och lagade till alternativ för mig till och från ♥.

Idag är det vardagsmat för mig att inte ens känna att det är ett bekymmer. Jag tänker ALDRIG på det egentligen. Möjligtvis när jag kommer hem till vänner som inte känner till bekymret och som serverar kött. I somras åt jag dock grillat kött och korv för det är inga problem när det bara handlar om EN eller TVÅ måltider. Mina tarmar klarar det och jag känner direkt om det inte skulle gå.

^^ Så det jag egentligen är saknar är smakerna av lövbiff med dillsmör, grillar kotlett på bergsklippan efter lång seglats, hamburgaren som Oscars hamburgare i Kungälv serverar samt släktens älgköttbullar - men jag VET att smakerna av dessa måltider finns i minnet och jag kan idag INTE uppleva dessa smaker för så mycket har smaklökarna ändrat sig med tiden.

Men som tidigare nämnt. Det faller sig naturligt att kolla över fiskrätter- och vegetariska alternativ så jag tänker ytterst sällan på IBS-grejen och ännu mer sällan på att det skulle vara ett bekymmer för mig idag. Arbetskamraterna på fartygen kan se på mig med ledsen uppsyn och uttrycker ofta att de tycker synd om mig - för dessa storväxta karlar äter kött som om det vore det enda viktiga i måltiderna. Hahaha jag bara ler mot herrarna och säger att det fungerar bra för mig ändå.
_______________

En arbetskamrats flickvän är hopplös. Hon har IBS och har fått ta bort grönsaker och frukt för att må bra. Utöver det så är hon glutenintolerant, nötallergiker, laktosintolerant och kan inte äta jordgubbar pga fröna osv plus att hon har svårt för kolhydrater till och från. Det slutar med att hon inte kan äta någonting enligt oss men arbetskamraten hittar ständigt på måltider som fungerar perfekt för båda två. Det är stört om något!

Jag har själv kört en diet lik LCHF. Men jag körde inte jätte stenhårt vad gäller kolhydrater, utan åt potatis, makaroner osv men mycket mindre än själva kött/fisk-biten.

Jag skippade typ allt bröd, godis, fika, läsk och åt massa ägg, skinka, vanliga mat då och så drack jag massa vatten. Typ om jag var hungrig på kvällen innan jag la mig, så drack jag hellre lite vatten islt för att börja göra feta mackorna. Det är inte farligt att vara lite hungrig. Som mellanmål åt jag ibland några bitar mörk choklad eller en frukt.

Jag mådde enormt bra av att äta såhär, kände mig mycket gladare och ännu gladare när jag märkte resultat. Jag tror inte någon mår bra av att äta för mkt kolhydrater. Helst skulle jag ha skippat dom helt, men då jag bor hemma så kan jag inte påverka helt. Men man klarar sig utan bröd tex. Jag kunde äta tex 2 ägg och lite fil till frukost. Detta höll mig mätt fram till lunch. Äter jag mackor till frukost är jag hungrig ganska fort igen. Så dieten är bra på det sättet också.

Jag tror inte det är en farlig diet, trots att "man inte vet hur kroppen långsiktigt påverkas". Känner en läkare som sagt att det inte finns något farligt med den, tvärtom, att den är bra och ger lyckade resultat.

Men jag tror stenhårt på minskat kolhydratintag, man behöver inte massa kolhydrater. Snabba kolhydrater är värst.

I grunden tycker jag som du, att varierat är det bästa. Det är så jag lärt mig också, men för mig är det redan försent. Jag kan inte äta BARA en chokladkaka eller bulle. Jag tar en till... och en till. Tills det är slut!
Har (hade för tillfället) jag inget godis, bakverk, kakor, chips eller liknande hemma blir jag orolig, nervös, rastlös och tänker om och om igen på vad jag ska köpa hem. Jag vankar av och an i lägenheten och finner ingen ro - det är tomt i skåpen.
Ja! Det är ett beroende, och jag är väl medveten om det. Därför som jag har tagit till en drastisk åtgärd och börjat med LCHF som en BÖRJAN. Jag kommer inte äta så för evigt, för det vet jag inte är bra.

Men, om man idrottar mycket måste man väl få i sig mycket kolhydrater?
Eftersom vi ändå pratar om kolhydrater så, fått för mig att man måste det. I alla fall om man är typ elit. Och då borde det inte vara "farligt"?