Remus Lupins första år som varulv [SV]

Mer *bevakar*

Har läst din första del om Remus långt innan - helt awesome att det kommer en ny del!
EDIT; *bevakar*

Bevakar

tur att ni sa det! annars hade jag aldrig hittat den ♥

*bevakar* Jätte spännande!

Gud va roligt att folk tycker om den, Tack så mycket för era kommentarer! Håller på med nästa del nu. Har haft så stört mycket i skolan, det är därför det tagit så lång tid, men snart kommer det mer

okiii

Vi har tid att vänta!

Nu kommer ett nytt kapitel som alltså blir det nummer 1, eftersom det första jag skrev var en prolog

1. Vakna upp
Remus försökte öppna ögonen, men bara en sådan lätt handling var ansträngande. Han lyckades öppna dem lite. Allt var väldigt ljust, vitt. Han såg konturen av en människa bredvid honom.
”Remus?”, sade en kvinnoröst.
Han kände direkt igen den som hans mammas.
”MARK, KOM HIT!”, skrek hon.
Remus hörde snabba, hårda steg.
”Är han vaken?”, sade hans pappa Mark.
Tillslut lyckades Remus slå upp ögonen helt. Han förstod direkt att han var på ett sjukhus, St Mungos. Mark och Celia satt på huk bredvid hans säng. Celia hade tårar i ansiktet. Mark såg väldigt blek ut och man såg att han inte sovit på väldigt länge. Båda såg nu på honom med lättade blickar.
”Mamma? Pappa?”, sade Remus med svag röst.
”Åh, älskling. Tack och lov”, sade Celia och tog hans hand.
Remus försökte sätta sig upp.
”Nej, du måste ligga ner”, sade Mark.
Remus gjorde som Mark sade, han kunde ändå inte röra sig överhuvudtaget.
”Vad är det som har hänt? Varför är jag här?”, sade Remus.
Mark och Celia utbytte en blick som Remus inte kunde tolka.
”Minns du något från när du senast var vaken?”, sade Celia.
”Ja. Vi var på matchen, sedan gick jag ut för att hämta din kofta.
Celia nickade.
”Sedan...”
Remus tänkte och tänkte, men det var helt svart för hans blick. Han kunde inte minnas.
”Smärta”,viskade han till slut, ”Jag kommer bara ihåg smärtan, det kändes som jag skulle dö.”
Celia drog ett chockat andetag och brast i gråt igen.
”Pappa, snälla, säg vad som hänt med mig?”
Mark bara såg på honom en lång stund.
”Du har blivit biten av en varulv, Remus.”
Celia snyftade ännu högre.
Nu var det Remus tur att bara stirra på Mark.
"Varulv?", viskade han.
Sedan började minnena strömma in. Den underlige mannens leende, de hemska ögonen. Då pälsen började växa på honom och känslan av att hela världen är emot än. Flickan...
Remus gav till ett fasansfullt litet skrik.
”Vad hände med flickan?”
”Flicka? Vilken flicka? Vad pratar du om?”, sade Mark.
Det kändes som Remus hjärta slutade slå, han kunde inte andas.
Herregud, vad har jag gjort? Var det sista han tänkte innan han svimmade ännu en gång.

Bra!!