Efter Hogwarts (rollspel)

Jag trollade fram en blomsterkrans till Severus grav och till de andra två med.
Jag kramade om Cara och vi stod tysta framför Simons grav tills Mina avbröt tystnaden.
- Bella var som Caras mor, hon var en av Voldemorts närmsta dödsätare.
Man kan säga att de var som gifta, fast de inte var det.
Så man kan säga att detta är din mormor och morfar, sa jag och tänkte att det kändes konstigt att säga.
Mina knäböjde framför Simons grav och såg sorgset på den, tvillingarana satte sig på varsin sida om henne och tröstade henne.
Medans jag tröstade Cara, och jag grät lite själv över Simon, Severus och alla de andra som hade dött under kriget.

Mina nickade och såg på Simons grav och sedan på sina nya vänner. medans jag stod bredvid Laura och såg sorgset på henne
"Hur var han?" frågade Mina mig och jag såg på Simons grav och satte mig bredvid henne
"Han var rolig, fanns alltid där, en utmärkt trollkarl, snäll, smart, ja han var helt enkelt min allra bästa vän, ta inte illa upp Laura" sa jag och log mot henne och reste mig sedan upp och såg på huset som låg på kullen.
"Ska vi gå upp?" frågade jag dem och barnen såg lite oroligt på huset.
"Det är ingen fara." sa jag och lyfte upp Mina och vi började gå upp för kullen och jag såg på huset
"Har du en häst?" frågade tvillingarna och jag nickade
"Ja hon heter Ballerina, hon står i ett stall utanför London" sa jag och log och öppnade sedan dörren till huset och steg in. det var fullt med damm och det syntes att jag inte varit här på tre år, jag såg sedan på Laura och såg lite nervös ut

- Jag kan bara tänka det här stället fullt med dödsätare och speciellt syskonen, sa jag med en rysning.
Det känns som om vi öppnar den där dörren så sitter din far där bakom skrivbordet.
- Vi borde städa upp här, så det blir lite trevligt, sa jag och log mot Cara.

jag såg på Laura och nickade
"Ja men ingen har varit här på tre år." sa jag sorgset och öppnade dörren till pappas arbetsrum, alla saker låg kvar precis som han lämnat det. jag gick runt skrivbordet och såg på ett brev med mitt namn på och jag tog upp det försktigt

hej, Cara.
om du läser det här så gick inte som planerat. det är alltid många saker som kan gå fel i ett krig men jag hoppas du en dag kan förlåta mig för de misstag jag gjorde. jag hoppas du en dag förlåter mig för att jag inte alltid fanns där och för att jag itne alltid ställde upp och stöttade dig som jag borde. en dag har du kanske en egen familj och kommer förstå hur det är. men vad som än hände vilj jag att du ska veta att jag alltid älskade dig och att jag är stolt över dig
varma hälsningar och kramar din far, Tom

jag satte mit chockat ner i stolen och tårarna rann, jag räckte över brevet till Laura och såg mig sedan runt i rummet. jag mindes allt som hänt här inne, det var både bra och dåliga minnen. jag såg på Mina och tvillingarna som nyfiket kollade på hyllorna och i alla lådor och jag log lite mot dem och torkade tårarna.

Jag läste bravetoch känd själv hur ögonen fylldes med tårar.
- Han var verkligen en fin far, sa jag och log mot Cara.
Jag önskar att han hade varit vanlig, han skulle vara en fin människa då, sa jag leende och såg på våra döttrar.

(Vad har hänt, det verkar ha skivits mycket sen jag loggade ut! )

(det ha väll inte hänt så mkt egentligen, jag och Laura har berättat för våra barn om vad som hände o om vilka som dog o nu är vi i mitt gamla hus :p)

"Ja han var det, jag saknar honom så och jag tycker fortfarande det är synd att ingen annan fick lära känna honom som jag gjorde." sa jag sorgset och såg sedan på våra barn.
"Mamma kan vi se en annan del av huset? den här delen är tråkig" sa Mina och jag kunde inte låta bli att skratta lite.
"Visst välj vilket rum du vill se." sa jag och hon rusade iväg emd tvillingarna efter sig och vi följde efter. Mina hittade mitt gamla rum och steg in. jag såg på rummet och mindes alla minnen. det såg ut precis som det gjort senast när jag varit där. jag såg på mina böcker som jag lämnat framme på skrivbordet och den obäddade sängen.
"vem bodde här?" frågade Sabrina
"Jag bodde här" sa jag och såg på rummet
"Varför är det så svart?" frågade Gabriella och jag log
"Pappa och jag inrädde det." skrattade jag och såg ut genom fönstret och vi kollade sedan resten av huset, biblioteket, köket, pappas rum, matsalen, badrummet och mötesrummet. jag kände mig faktiskt lite gladare över att jag besökt det igen, även om jag kände en stygn av sorg
"så vad vill ni barn göra nu då?" frågade jag dem

- Besöka mormors grav, sa Sabina
- Och sen vill vi vias Mina vårt rum, fyllde Gabriella i.
- Visst inte mig emot, sa jag med en axelryckning.
- Vad säger du Cara?, sa jag leende mot henne och vi gick ut i trädgården framför det stora huset.

jag nickade
"Visst, jag har aldrig varit vid dina föräldrars grav" sa jag
"Jag vill jätte gärna se ert rum" sa Mina och hoppade upp och ner av glädje, hon påminer så mycket om mig. jag såg på trädgården, den behövdes verkligen görasi ordning och log sedan mot Laura
"Ja du får transferera oss dit" sa jag och log mot henne

- Håll i mig då, nu bär det av, sa jag glatt och jag transffererade oss till kyrkogården.
Som var liten och lantlig och var omgärdad av en skog.
Allt var tyst och lugnt.
Tvillingarna och Mina sprang i förväg till graven.
Det var en svart blank gravsten och med snirklig gultext stod det.

Här vilar
Gabriel, Sandra och Vilma.
Må de vila i frid.
Sedes es in caelis

- Jag är så ledsen att jag aldrig fick vara med på deras begravning, sa jag sorgset och ögonen fylldes med tårar.