Dottern [SV]

SNÄLLA sluta kommentera i onödan! Räcker att skriva mer max två gånger, folk får mycket mejl...

jag komentarar inte i onödan.

Men att skriva mer nästan varannat inlägg är (förlåt) lite onödigt

"Vänta lite ..."
Och med ens började saker och ting plötsligt gå upp för London. Saker och ting hon tagit som ett svek när de båda tänkt byta skola. "Internatskolan du började på", mumlade hon och stirrade på Felix. Han nickade och det var egentligen första gången hon inte såg honom med ett leende gömt i ögonen, om det inte fanns i läpparna. "Hogwarts", sade han lugnt, "Jag trodde du skulle börja där också. Jag trodde du visste."
"Vi pratade om att börja samma skola, men du började på en annan skola och flyttade till och med dit", viskade London, "Men det var inget svek", hon stirrade på honom, "Du trodde jag skulle börja på Hogwarts, precis som du."
"Tror du inte jag försökt prata med dig om det?" Utbrast Felix, "Men du var omöjlig! Jag måste ha sökt upp dig varannan gång jag sett dig, och varannan gång sett dig och vetat att du skulle behandla mig som skit om jag kom fram ..."
"Men hur tror du jag tog det hela? Tror du att jag tänkte: Åh, vi började inte i samma skola, men det ordnar sig, jag ska inte säga något om det... Medans du satt där med några andra kompisar i en skola långt borta, och inte ens skrev ett brev för att be om ursäkt?"
Han stirrade på henne, men blicken gick långsamt från att se chockat ut till sorgsen.
"Jag kunde inte skriva ett brev", mumlade han, "Jag fick inte tid. Och när jag fick tid skulle jag sova. Och när jag hade minimal tid över som inte gick till att plugga ... jag kunde inte skriva hem, för då hängde jag plötsligt uppochner med hälen i luften. Och jag kunde knappast säga att jag skrev till en granne, för ..."
"För dina grannar är mugglare", viskade London och kände hur ilskan började bubbla i henne, "Det är självklart förbjudet för dig att prata med mugglare; ens tilltala dem. Är det inte så? Och de mugglarfödda ..." hon svalde, och kände tårarna bränna i ögonlocken, "Varför skulle du tilltala dem, när ni alla är renblodiga?"
Felix stod tyst och bara såg på henne. Hon fortsatte: "Hela din familj ... det är därför de hatar oss. Ni är för bra för oss. Är det inte så? Du och era kompisar, en blodsförrädare är det värsta man kan bli. Inte sant?"
"Min familj", Felix talade så tyst att London var tvungen att anstränga sig för att lyssna, "Blodsförrädare är det värsta de vet. Om ... han fortfarande levde, skulle de vara dödsätare hela bunten. Jag blev uppfostrad med det. Om jag inte blev Slytherinare, vad skulle jag då bli? Det min pappa kallar ett alldeles för pompöst lejon, som trollkarlsvärlden bara går och undrar hur de kan göra det ännu pompigare? Eller vad min mamma kallar en liten besserwisser till örn, som inte kan göra annat än svara på gåtor? Eller vad som blev över, de som inte var värda någonting?
Jag ville ingenting hellre än att bli Slytherinare. Det var först när Sorteringshatten motvilligt följt min önskan om att bli det som jag insåg att jag inte hörde hemma där. Jag tvingades umgås med rasister där en blodsförrädare var det värsta man kunde vara. Jag kunde inte nämna dig - jag fick knappt tänka på dig. Och så har det varit i fem år nu."
London skakade långsamt på huvudet. "Du kan inte tillhöra Slytherin ... du är ingen slytherinare."
"Det hindrade ingen."
London fortsatte stirra på honom. Om hon inte gjorde alla nonchalanta genom att kyssa dem, skulle hon ha kysst Felix i den sekunden. Men ingenting skulle bli bättre än det. Alla de andra hon kysst hade bara varit på skoj när hon var yngre, och kan-det-här-bli-en-pojkvän när hon gått på mellanstadiet men nu var det enda hon tänkte när hon kysste någon: Funkar det? Händer det något?
Hon skulle inte klara av att se Felix ögon tomma, utan känsla. Inte döda, men tomma. Knappt andandes. Inte levande. Hon skulle inte klara av att se honom så, veta att han aldrig mer skulle le det där retsamma leendet; veta att han aldrig mer skulle knacka på hennes dörr och fråga om de skulle se någon klyschig film om glittrande vampyrer ...
Hon fortsatte se på honom, mållös. Han såg bekymrad ut, men vände inte bort blicken. Det var när hon insåg att de sett på varandra snart en minut som hon gjorde det istället. "Du kan få träffa henne om du vill", mumlade hon. När han såg oförstående ut lade hon till, med ett leende: "Mamma. Hermione Granger. Gift med Ron Weasley, vänner till Harry Potter ..."
"Jag vet vem du menar."
"Hon kanske kan hjälpa dig."
"Hur då? Hon är ett offer, inte den som tvingas utsätta."
"Min pappa var som du", insåg London plötsligt. Han log mot henne. "Jag behöver inte hjälp, London. Jag klarar mig; jag blir trollkarlsmyndig om ett år. Då flyttar jag ut och slipper beblanda mig med dem mer."
Men London hade börjat hoppas. Hon såg upp mot Felix. "Vet du vem Draco Malfoy är?"

Åhh!!!! GUD vad smart hon är!!! Gud vad SÖT han är!! :o ÄLSKAR HONOM FELIX GUD VAD DU ÄR UNDERBART SÖT :O ♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Åååå mera!

längtar...

Me too!

meer!!!
Du äger skriv!