What the shadows tell us [PRS]

”Jag är säker på att du får din chans...”, svarade Ellis roat och gav Wesley en kamratlig klapp på axeln. Han lutade sig tillbaka, körde en hand genom sitt blonda hår och följde sedan vännens blick bort mot bordet där Edmund och Henry satt tillsammans. Det måste kännas fint, tänkte han. Att få sina känslor besvarade. Att slippa undra, slippa tvivla. Visst, han hade kysst, rört, låtit andra röra honom. Men det hade aldrig varit... på riktigt. Aldrig känts som om det betydde något efteråt. Ellis drog in ett långsamt andetag och vände blicken mot Wesley igen, lät den svepa över hans ansikte. Kanske skulle det vara annorlunda med honom? Hans ögon dröjde sig kvar vid Wesleys mun, och innan han ens visste vad han gjorde, drog han tankfullt tummen över sin egen underläpp. En plötslig hetta for genom kroppen och han tittade hastigt bort. Fan. Han fick inte stirra. Fick inte låta tankarna vandra dit de inte borde. Inte här. Inte nu. Inte med andra runtomkring. Så han vände bort blicken, tvingade sig att skifta fokus innan någon märkte att han betraktade sin bästa vän på ett sätt han absolut inte borde – innan någon såg längtan han knappt tillät sig själv att känna.

Samuel kände hur en mjuk hand smög sig in i hans egen, och han behövde inte titta ner för att veta vem den tillhörde. Hans mungipor drogs långsamt uppåt, och man kunde tro att det var Wesleys fråga som fått honom att le, när det i själva verket var Audreys beröring.
"Ja, vi hade det bra. Audrey har lovat att hon ska visa mig omkring i staden. Det finns fortfarande så många platser jag inte sett." Hans röst var varm, nästan pojkaktig, medan han instinktivt lät tummen stryka över Audreys handrygg. Hans andra hand sökte efter tekoppen, och när han lyfte den till munnen, skiftade något i Ellis uttryck.
Blicken fastnade på hans knogar. På de svagt rodnande märkena.
"Jisses, Sammy. Har du varit i slagsmål?", utbrast Ellis med en ton som innehöll både förvåning och sarkasm.
Samuel stelnade till en aning. Reflexmässigt sänkte han blicken till sina egna händer, och för ett ögonblick fladdrade en skugga av osäkerhet över hans ansikte. Men den var borta lika snabbt som den kom, ersatt av ett leende.
"Nej, nej, inget sådant," sade han och gav ifrån sig ett kort skratt. "Jag var bara lite klumpig igår… Ni vet hur jag är ibland."
Ellis lutade huvudet lätt åt sidan, studerade honom med sina isblå ögon – som om han försökte läsa av något som inte sades högt. Sedan skrattade han till, och Samuel kände lättnaden sprida sig genom kroppen. Han släppte ut ett andetag han inte ens märkt att han hållit.

Audreys blick vilar på Ellis, hon finner det hela både aningen roande, men också tragiskt. Främst tragiskt. Hon kan se hur hennes vän sitter och studerar Wesleys ansikte, det är så uppenbart. Allting är så uppenbart.. men ändå verkar Wes inte ha någon aning, han verkar inte ha noterat det alls. Han går helt omedvetet runt utan att inse hur hans bästa vän har en crush på honom. Nu har hon inte någon aning om vad det är för känslor Ellis känner, hon känner bara igen den där blicken, hur han önskar att de två kunde vara mer än vänner. Ellis tror väl inte att han är särskilt uppenbar med det hela, men det är han. Åtminstone i hennes ögon. Känslor kan vara så förvirrande, så komplicerade, och hon kan inte tänka sig hur svårt det är för både sin bror och Ellis.. hon har möjlighet att hålla någon i handen, uttrycka kärlek utan att råka bli slängd i fängelset för det. Både Ellis och Wesley verkar inte kunna tyda de långa blickarna, önsketänkandet. Även när Edmund börjat finna intresse för deras gemensamma vän och inte nämnt någonting till sin tvillingsyster, så hade det varit uppenbart för henne. På så sätt är hon väl duktig på att läsa av folk.. trots att hon så många gånger litat på andra killar som i slutändan bara velat henne illa, hon hade inte kunnat läsa av det.. eller så hade hon det, och undermedvetet tänkt att hon förtjänar den typen av relation, att det är det enda hon förtjänar.. och att ett genuint, kärleksfullt förhållande aldrig skulle kunna komma hennes väg. Hennes blick glider mot Samuel, vars hand hon håller. Nu kanske det inte riktigt är kärlek än.. men hon vet inte. Den känslan hon har för honom är obeskrivlig, hon har inte känt något liknande tidigare, och för engångsskull känner hon sig faktiskt säker med någon. Det känns galet, för i hennes ögon förtjänar Samuel så mycket bättre än henne.. hon är brusten på så många sätt, det vet han ju redan.. men ändå så satte han sig bredvid henne, och drog inte bort sin hand när hon lagt den på hans. Det är en underlig känsla.

Det känns fint, att ha sin hand i Samuels, betryggande på något sätt. Det visar att han inte ångrat deras kväll och natt ihop. Audrey tar en klunk av sitt varma te, innan hon återgår till sin gröt. När Ellis sedan nämner Samuels knoge så höjer hon på blicken, och ögonen glider mot hans händer. Även Wesleys blick glider ner mot hans hand, och ett förvånat, men roat ansiktsuttryck glider upp.
”Hur lyckas du ens?” Säger han roat och stryker en hand genom sitt mörka hår, innan han tar en tugga av sin toast.
”Du kan inte riktigt döma Wes, du är nog den klumpigaste människan jag stött på,” påpekar Audrey med ett litet flin på läpparna, och kramar försiktigt om Samuels hand. Ett fejkat, förolämpat ansiktsuttryck dyker upp på Wesley, och han lägger en hand på sin bröstkorg ovanför sitt hjärta.Den unga kvinnans blick glider mot Samuel igen, och hon ser ner på hans lediga hand. ”Jag borde ju ha tvättat det när vi kom tillbaka. Jag glömde det..” Påpekar hon och skakar lite på huvudet åt sig själv.

Efter en snabb vända till sitt rum begav sig Ellis mot klassrummet där dagens första lektion skulle hållas. För första gången sedan gårdagskvällen var han ensam, och tystnaden gav honom utrymme att sortera allt som hänt under de senaste timmarna — hur han hittat Edmund berusad i korridoren och allt de berättat för varandra. Herregud. Han kunde fortfarande inte ta in det…
Väl i klassrummet möttes han av ett låg sorl. Läraren hade ännu inte kommit, men de flesta platserna var redan fyllda. Han lät blicken svepa över rummet innan den fastnade på Cecilia. Alltid längst fram, alltid med läroboken prydligt uppslagen. Det ljusa håret låg slätt över axlarna, och hennes penna rörde sig vant över marginalerna — metodiskt, som om världen utanför boksidorna inte rörde henne.
Ellis log för sig själv och gled fram, satte sig halvt på hennes bänk.
"Cece..." började han, men hann inte längre innan hon höjde handen utan att ens se upp.
"Nej." Hennes röst var skarp som en knivsegg.
Han höjde på ögonbrynen, låtsades se sårad ut.
”Du vet inte ens vad jag ska säga."
"Jag behöver inte veta," svarade hon med en lika vass ton. "Inte när du ser på mig sådär. Då slutar det alltid med att någon — oftast du — hamnar i trubbel”
Han lutade sig bakåt, lät händerna vila nonchalant på bänken medan han vippade lätt med ena foten.
”Jag tänkte bara fråga om du kan beskriva vägen till platsen där vi utförde ritualen...”
Nu såg hon upp, ögonen smala och misstänksamma.
”Varför?”
Ellis ryckte på axlarna, som om det egentligen inte var så viktigt. Men leendet avslöjade honom.
"Inget särskilt. Bara... en liten teori jag vill testa."
Cecilia fortsatte att stirra på honom, blicken kall och genomskådande.
"Snälla..." lade Ellis till, mjukt.
Hennes läppar särades som om hon var påväg att ge honom ett spydigt svar — men så slöt hon dem igen och vände tillbaka blicken mot boken.
"Du är outhärdlig.”, mumlade hon.
Ellis lutade sig närmare, med det där farligt nöjda leendet som alltid dök upp när han visste att han höll på att få sin vilja igenom.
"Det är därför du gillar mig…”
Cecilia slog ihop boken irriterat, men Ellis såg också hur hennes ena mungipa ryckte till innan hon vände bort huvudet.

Kort därefter gled han ner från bänken och gick muntert bort till sin vanliga plats bredvid Wesley. Där sjönk han ner på stolen med ett självsäkert leende.
"Hon kommer att beskriva vägen för oss… om du och jag lyckas hålla oss ifrån trubbel i en vecka.”

När Edmund är klar med sin gröt och sin värmande kopp med te, så får han sällskap av Henry tillbaka till killarnas elevhem. Det är trevligt, att få sällskap av den jämnåriga.. men under frukosten så hade han då och då sneglat mot Ellis, även om han verkligen inte velat. Även om han bara önskar att han kunde stänga av sina känslor. Men Henry är snäll, rolig, stilig och verkligen charmig, han lyckas hålla Eddie på andra tankar. Även om han fortfarande mår illa och känner sig illa till mods så håller hans vän.. eller ja.. pojkvän nu? Han har ingen aning, honom sysselsatt med andra tankar. Henry följer honom till hans rum, innan han vänder av till sitt egna rum för att borsta tänderna. Den artonåriga mannen ser sig själv i spegeln, ja, hans syster har lyckats få honom att inte längre se ut som ett vandrande lik. Han kammar sitt lockiga, blonda hår, borstar tänderna innan han går till klassrummet. Den första lektionen de ska ha är matte. Vanligtvis brukar han se framemot det ämnet, han älskar matte. Han älskar i princip alla ämnen förutom idrott, men nu vill han helst bara lägga sig i sin säng, i mörkret, och få bort alla märkliga bilder han har i huvudet. Men hans ben får honom ändå att komma fram till rätt klassrum, och han glider ner vid sin bänk bredvid Henry. Hans blick glider mot Ellis, men han tvingar snabbt bort den, det är ingen mening med att plåga sig själv. Han stryker en hand genom sina mjuka lockar, och vänder istället sin uppmärksamhet till Henry.
”Visst är du duktig på matte?” Undrar den längre av de två och drar en hand genom sitt mörka hår. Edmund höjer lätt på ögonbrynen av frågan, men ler svagt.
”Jag antar det, det är ett av mina favoritämnen,” säger han och börjar plocka upp sina böcker för att göra sig redo att börja med lektionen. Ja, han är i toppen av sin årskurs på majoriteten av ämnena, A i allting bortsett från idrotten. Men det kommer med sina nackdelar.. till exempel att han i princip inte har något liv bortsett från studierna.
”Kan du vara min privata lärare? Jag måste få åtminstone ett C till julen enligt min pappa.. om du nu orkar stå ut med mig tills dess,” säger Henry med ett litet flin och ser ner på alla anteckningar som Edmund har nerskrivna i sitt block.

Helt ärligt så blir Wesley oerhört förvånad över det Ellis säger, så Cecilia hade gått med på det? Ellis övertalningsförmåga är både fascinerande och aningen oroväckande, men han klagar absolut inte. Han hade trott att det skulle vara svårare.. samtidigt så blir det nog en utmaning för dem bägge två att hålla sig från trubbel på en hel vecka. De har väl en talang för det, framför allt Ellis.
”Hm.. det borde väl inte vara så svårt,” funderar han och lutar sig tillbaka i stolen medan han trummar med fingrarna mot bordet. ”Vet du förresten om det är prov idag? Jag har helt glömt bort det.. har för mig att det var en måndag men jag vettefan.”

”Kanske om jag hänger med Eddie hela veckan?”, föreslog Ellis roat. ”Man blir ju som de man umgås med, sägs det. Och det finns väl ingen mer ordningsam och exemplarisk elev än han?” Att hålla sig borta från trubbel i sju dagar borde vara enkelt, men Ellis hade en talang för att reta gallfeber på lärarna, även när han inte ens försökte. En gäspning vid fel tillfälle, en vissling i korridoren eller bara ett nonchalant leende räckte för att få deras käkar att pressas samman så hårt att det nästan knakade.
De flesta eleverna höll huvudet lågt. De visste att man inte ifrågasatte ordningen på skolan. Det var ett privilegium att få gå här eftersom det var en säker biljett till de bästa universiteten, glänsande karriärer och rätt umgängeskrets. Och att bli relegerad betydde att man aldrig skulle få en andra chans.
Men Ellis? Han rörde sig som om reglerna inte gällde honom. Och alla visste att han skulle ha blivit utsparkad för länge sedan – om det inte vore för faderns pengar. De generösa donationerna till skolans bibliotek, den nya gymnastikhallen och det vackra pianot i aulan... allt bar familjen Beaufords namn.
Han borde vara tacksam. Det hörde han jämt. Men hur kunde han vara tacksam när hans far var en sån skitstövel? De pengar som räddade Ellis gång på gång hade ingenting med honom att göra. Allt handlade om image. Inget annat.
En penna snurrade mellan Ellis fingrar, snabbare och snabbare. Han lutade sig bak i stolen och sträckte ut benen framför sig. När Wesley sedan frågade om det var prov idag, ryckte han på axlarna.
”Naah, jag är säker på att det är nästa måndag.”
Dörren gled upp och Ellis behövde inte ens titta för att veta att det var deras mattelärare Mr. Reynolds – en lång man med glasögonen balanserande på nästippen och den där bekymrade rynkan mellan ögonbrynen som aldrig riktigt slätades ut. I handen bar han ett provkuvert med skolans emblem stämplat i rött lack.
”God morgon, elever.” Reynolds röst var skarp. ”Flytta isär. Jag vill se mellanrum mellan var och en av er. Det gäller även er två – Beauford och Baynes.”
Ellis grimaserade lätt innan han lät leendet glida tillbaka.
Fan.
Det var visst idag det var prov.

Wesley höjer lite på ögonbrynen över det Ellis säger, med ett roat flin på sina läppar. Han skakar lite på huvudet och stryker en hand genom sina mörka lockar, medan han trummar med sin penna mot bänken framför honom.
”Du har umgåtts med Eddie en del i flera år, har du någonsin märkt en förändring?” Undrar han och låter blicken glida ut mot fönstret. Det snöar fortfarande, och vid det här laget har det säkert kommit en rejäl mängd snö på marken. Det spelar inte riktigt någon roll att han är arton år gammal, han har lust att kasta snöbollar i Edmunds lärobok, i Cecilias och Audreys hår, trycka ner snö under jackan på Ellis. Bara få ett gott skratt. Än så länge har han inte listat ut hur han ska irritera Samuel med snön, de har bara känt varandra i ett par månader, och då har det inte direkt funnits någon snö. ”Men ge det ett försök, han skulle nog behöva något annat att fokusera på än studier.” Lägger han till och låter blicken glida mot dörren, som glider upp och Mr Reynolds kommer in. Han går med bestämda steg genom klassrummet, och lämnar ett häfte var hos varje elev. Suckande kommer från nästintill varje elev, inklusive Wesley, och stryker händerna över ansiktet. Han hade hört Henry be Eddie om privata lektioner i matte, kanske han skulle ge det ett försök också? Han har aldrig tagit skolan särskilt seriöst, även om hans föräldrar vill att han ska göra det. Han hatar mest faktumet att sitta tyst i klassrummet och försöka förstå massa nummer. Han blir aningen stressad över det hela, eller ja.. främst rastlös. Han sträcker lite på nacken för att kunna se om han kan se Eddies prov, men nej, hans smala arm är i vägen.

Lika förbryllad är Audrey. Nu har hon vetat att det är matteprov under den här tiden. Herregud, hon har blivit påmind av sin tvillingbror flertalet gånger om att hon borde studera.. men har hon gjort det? Nja, inte riktigt. Hon sträcker på benen och ser ner på häftet med alla mattetal framför sig, allt blir som en enda stor sörja. Hur ska hon kunna fokusera? Just nu har hon bara en endaste tanke i skallen, och det är Samuel. Om deras natt där de pratat hela natten lång, deras kyssar. Nej gud. Nu måste hon sluta tänka på det. Hon bläddrar igenom materialet och känner hur fokuset försvinner så snabbt hon börjar läsa, herregud. Hon flyttar ifrån sin bordskompis, och hennes blick glider mot hennes bror, och vad nu Henry är. De är rätt söta, men det känns ändå fel att se dem på det sättet.. hon vet ju hur mycket gladare Edmund skulle vara om han var med en viss annan.
”Proven handlar om allt vi har gått igenom den senaste månaden. Ni ska kunna det här. Inget tjuvkikande. När ni är klara får ni komma upp till katedern och lämna era prov, i tystnad, innan ni lämnar klassrummet. Precis som vanligt. Det borde vara förstått vid det här laget.” Säger Mr Reynolds och sätter sig bakom katedern. Han har en bok med sig, så att han kan läsa medan eleverna försöker förstå sig på alla frågor. ”Dåså, klockan tickar, sätt igång.”

För att vara den bästa i klassen så är Edmunds hjärna i mos. Han kan ju allt det här, men han har svårt att fokusera. Aja, matte, matte, matte. Han skriver sitt namn i toppen av första bladet i noggrann stil, innan han börjar svara på alla mattetal och problemfrågor. Han vill helst glida ner på golvet, och skrika på all illamående han känner, men nej.. han är inte fyra längre. Det här kan inte vara en vanlig bakfylla, eller? Är alla lika.. han har svårt att förklara det, men det han känner har han aldrig hört på Audreys konkreta förklaringar. Han tvingar sig själv, hans blick vilar på talen. Han brukar inte behöva läsa de ens två gånger, men nu behöver han läsa vissa fem gånger.. men han fortsätter, han är fortfarande snabbare än många andra, men illamåendet håller på att ta över. Han skriver snabbt över bladen, men samtidigt kan han se något i sin ögonvrå, någonting som sticker ut..

Ellis öppnade häftet och lät blicken svepa över de prydligt uppradade talen, rad efter rad av bråk och ekvationer som väntade på att knäckas. Han tyckte sig fatta det mesta – eller i alla fall tillräckligt för att klara provet. Han var inget geni som Edmund eller Cecilia, men tillräckligt klipsk för att få hyfsat bra betyg i de flesta ämnena, något som fortfarande verkade förbrylla både lärare och klasskamrater. Som om ingen riktigt förväntade sig att Ellis, med sina spydiga kommentarer och sin bristande disciplin, faktiskt hade något innanför pannbenet.
Pennan snurrade långsamt mellan fingrarna medan han lät blicken vandra. Det låg en tryckande tystnad över klassrummet, bara det dämpade skrapandet av pennor mot papper bröt igenom. Cecilias penna dansade som vanligt över sidorna. Hon lyfte aldrig blicken, inte ens för att stanna upp och tänka. Samuel satt hopsjunken över sitt häfte med rynkad panna. Audrey verkade ha tankarna på ett helt annat håll. Wesley gjorde ett halvhjärtat försök att tjuvkika på Edmunds papper. Och Edmund... Ellis kunde inte minnas när han senast sett sin vän se så… besvärad ut. En liten del av honom hoppades att vännens ansiktsuttryck berodde på baksmällan och inte mattetalen framför dem. För om Edmund hade problem med provet, ja då var resten av dem körda…


Längst bak i klassrummet stod en man – eller skuggan av en man. Hans gestalt var nästan genomskinlig och smälte samman med ljuset som silade in genom fönstren, som om han långsamt höll på att lösas upp i luften omkring honom. En gång hade han kanske varit vacker – någon som folk lade märke till. Men nu var ansiktet färglöst, som om all värme och allt blod för länge sedan lämnat hans kropp. De höga kindbenen stack fram under den tunna huden, och hans läppar var bleka. Små rynkor spred sig från mungiporna, som om han en gång hade lett mycket, men nu glömt bort hur det kändes.
Mannens ögon stirrade glanslöst ut över rummet. Ingen av eleverna tycktes märka honom när han ljudlöst började röra sig mellan bänkraderna, lät fingertopparna svepa längs bordsytorna utan att lämna något spår. Han var inte säker på hur länge han hade stått där inne. Timmar? Dagar? Månader? År, kanske? Tiden betedde sig annorlunda nu.
Han stannade till vid en flicka med mörkt, axellångt hår som satt lutad över sitt provhäfte. Pennan i hennes hand rörde sig snabbt, nästan febrilt, på pappret. Ett ögonblicks svaghet fick honom att böja sig fram, att vilja läsa vad hon skrev, och hans andedräkt – om han ens kunde kalla det så – rörde vid hennes nacke.
Flickan ryste till, som om en kall vind dragit genom rummet. Hon stannade upp, lät pennan sväva över pappret medan hon instinktivt drog sin tröja närmare kroppen. Ögonen flackade snabbt mot fönstret, som om hon kollade ifall någon hade öppnat det. Skakade sedan på huvudet och återgick till sitt skrivande.
Reaktionen fick mannen att dra sig undan igen, och han fortsatte mellan bänkraderna medan blicken sökte efter någonting. Vad visste han inte riktigt – kanske ett bekant ansikte, kanske ett minne.

Edmund sitter och försöker att fokusera på talen framför sig.. han kan ju det här, herregud, han älskar matte. Men ändå är det som att siffrorna går ihop, och han inte riktigt kan tyda dem. Han kan känna en bländande huvudvärk och han gömmer ansiktet i händerna ett slag. Hur idiotisk får man vara? Att han dricker sig redlös kvällen innan ett prov och får en avskyvärd baksmälla. Men egentligen är han säker på att det är något annat lurt på gång… och han tycker verkligen inte om det. Även om han mår illa så försöker han att fokusera, och han svarar iallafall på varje fråga… frågan är den om läraren kommer kunna läsa det han skrivit, eller blir förvånad över att en stjärnelev misslyckats så brutalt. Men han skriver, han måste skriva någonting.. han kan inte bara ge upp, det får han inte göra. Om han nu får ett lägre betyg än det han vill ha, och brukar få, så hoppas han innerligt att han kan få göra ett till prov om liknande saker, så att han kan höja det resultatet när han mår bättre.
Sen så märker han något i ögonvrån.. hur någon rör sig genom raderna av elever. Edmunds blick glider mot personen, och synen han ser.. ja, den får honom nästan att tro att han förlorat vettet. Hans blick söker sig över klassrummet, letandes efter någon annan som märkt den främmande mannen i deras klassrum, men ingen. Ingen kollar upp på honom. Ingen har märkt honom. Det är inte en vanlig man.. det är inte en vanlig kropp. Hans kropp är i princip genomskinlig, nästan som ett spöke. Edmund gnuggar sig lätt om ögonen, som att det ska få honom att sluta inbilla sig saker, få bort den här obehagliga, ruskiga känslan. Men det går inte. Han stirrar på mannen med sina stora, mörka ögon. Håller han på att bli galen? Har han börjat se saker som inte existerar? Han känner sig alldeles torr i halsen, och en rädsla syns i hans ögon. Mannen verkar inte ha märkt att en av eleverna sitter och glor på honom än. Kommer han börja höra röster också? Känslan som han haft sedan går kvällen gör honom oerhört rädd, och den är bara ännu värre nu. Hade han fått någon sort psykos under tiden han varit så full? Hade alkoholen triggat igång någonting omänskligt? Nej.. Audrey har aldrig nämnt någonting om att se människor som inte existerar när hon varit full. Han sväljer hårt, och känner hur håret på nacken ställer sig upp.

Den främmande mannen fortsatte sin tysta vandring mellan bänkraderna. Hans steg var ljudlösa, men luften blev något kallare där han drog fram. Han visste inte varför han var där, varför han drev omkring så planlöst. Vad var det som höll honom kvar? Eller… vem? Hans blick svepte över klassrummet, flackade rastlöst över de unga ansiktena. Ingen av dem betydde något för honom. Ingen väckte något minne till liv.
Men så – en iskall ilning for genom kroppen han inte längre hade. Något drog i honom, en känsla han inte kunde sätta ord på. Och mycket långsamt vred han på huvudet. Där. Mitt i salen satt en ung man, blek och stel. Det såg ut som om något hade skrämt honom ordentligt. Munnen var lätt öppen och de mörka ögonen var vidöppna och stirrade rakt på… honom. Mannen ryggade nästan tillbaka. Ingen levande hade någonsin tittat så på honom tidigare. Det var… fel. Ett brott mot den ordning han vant sig vid. Men också… spännande. Nyfikenheten tog över, och han gled närmare, ljudlöst som en skugga.
"Så du ser mig?" Rösten kom från ingenstans. Mannen rörde inte på läpparna – han behövde inte. Orden bara fanns där, som om de smugit sig in i Edmunds sinne.
Väl framme vid bänken stannade han till, lutade sig fram och granskade den unge mannens chockade ansikte. ”Det var då på tiden...”