Förändrad värld Lupple & Medi

Hon såg på honom med en sorgsen blick och åt sakta av glassen.
"Precis som jag sa. Vad är jag? Död?" hon såg mot sin handled där droppslangen var fäst.
"Levande?"

Theodore log och nickade.
"Då gör jag det. Jag tror det finns filtar i bakluckan så frysa kommer de inte göra. Sen kommer vi köra lite sen till våra föräldrar." Han drog upp mobilen.

Gerhard såg på sin kollega och sedan såg han mot sin dörr.
"Jag kan dra lite extra saker för Rhiannons ägare. Att han måste vara försiktig så inte såret bblir värre trots jobbet vi gjorde. Hon får trotss allt inte hamna på ett mänskligt sjukhus."

Rafael tittade fundersamt på henne. Det var en väldigt underlig fråga. "Levande, såklart." Sa han. Hennes hjärta slog tydligt och hennes andning var jämn. Han tittade mot sin bror och log snett. "Och så får vi ha värme på i bilen." Sa han med ett litet leende på läpparna.

Han såg på sin kollega och nickade sakta. "Inget mänskligt sjukhus." Instämde han. "Ja det vore bra att vi diskuterar det med honom. Vi kanske också borde be om ett återbesök hit. Så vi kan se hur såret läker?" Sa han fundersamt. "Det är inte så det ska gå till men vi borde ha henne på minst ett återbesök. Det är vår operation." Fortsatte han fundersamt.

Hon såg på honom och slöt sedan ögonen. Tårar av trötthet rann ner längst hennes kinder.
"Det låter bra." Viskade hon tyst.

Gerhard nickade och log.
"Men tio dagar kanske? För att ta bort stygnen? Och kolla såret. Sedan hälsoundersökning om ett halvår. Det är bara onödigt att ha dem här varje månad."

Rafael torkade varsamt bort hennes tårar. " Sov nu Rhiannon. Sov, så finns jag här när du vaknar." Viskade han leendes.

Han nickade. "Det är rimligt." Log han.

"Men vi ska väl åka? Jag kan inte lämnas kvar?" sa hon och såg mot Theodore och sedan Rafael..
"Kommer jag lämnas?"

Gerhard nickade och öppnade dörren. Han hörde vad Rihannon hade sagt och skakade på huvudet.
"Var inte dum nu Rhianon. Inte ska du lämnas kvar? Sov så kommer du bäras ut så du slipper gå.
"Mr La Cour... skulle jag få tala med er?" Han såg mot Rafael.

Rafael la oroligt huvudet på snedden. Varför undrade hon något så dumt? Han drog handen igenom sitt hår innan han log mot henne. Mjukt, försäkrande. "Inte skulle jag lämna min flicka. "Viskade han och pussade henne lätt på pannan. "Jag ska prata med doktor Gerhard lite, sedan ska vi åka." Lovade han innan han reste sig upp och gick ut ur rummet till doktorn. "Prata på." Sa han lugnt.

Hon såg på honom och nickade sedan sakta. Sakta gled hennes ögon ihopp och hon somnade snaart.

Gerhard log och höll fram en väska.
"Lite extra medicin till Rhiannon. Vi vill att ni kommer på provtagning om 10 dagar så tar vi bort stygnen. Se till att inte de går upp." Han lade huvudet på sned.
"Ska jag hämta rullstol?" Frågade han.

Rafael tog emot väskan och nickade sakta. "Om tio dagar." Sa han och nickade sakta. " Avråder du mig från att nära mig på henne de närmaste tio dagarna?" Frågade han och lutade sig mot väggen. "Hur undviker jag att stygn går upp?" Frågade han oroligt. Han visste inte riktigt hur de fungerade, han visste att de sydde ihop en person men sedan så visste han inte så mycket mer. "Jag bär henne. Behöver ingen rullstol." Svarade han med ett mjukt leende.

"Nära kan du men bara lite." Han såg på honom och harklade sig sedan.
"om hon inte blir tröttare av det så kan du nära dig. Du undviker att de går upp genom att hon springer runt. Rör sig mer än hon borde. Om det ändå går upp ringer du oss och någon av oss kommer." Han nickade sedan.
"Då syns vi om tio dagar."

Rafael nickade sakta. "Jag förstår." Sa han för att sedan le. "Jag förstår, hon ska ta det lugnt." Log han och nickade. "Om tio dagar." Log han innan han tackade och återvände till rummet. "Är du redo broder?" Frågade han leendes och närmade sig Rihannons säng. Hon sov och han log.