Tårar från himlen

Nu kommer ännu ett kapitel! Ladda med popcorn, godis och näsdukar!

ginnymollyw ♥



Avis Fortunae (Båda inläggen) ♥


Ellpotter09 ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney , Trezzan och Fanny Lawiise ♥



Så har vi kommit till begravningen!
_______________________________________________________________


Kapitel 38


Dagen för Mias begravning kom och Quirinus vaknade med en stor klump i magen. Hela kroppen kändes tung som bly när han satte sig upp och tog sig till badrummet. Han betraktade sin spegelbild och upptäckte att han hade svarta skuggor under ögonen. Han svalde och gick in i duschen. Medan vattnet rann över honom, undrade han hur han skulle ta sig igenom dagen, och hur det skulle gå att komma tillbaka till Hogwarts.
”Om de andra eleverna vet vad som har hänt mamma, hoppas jag att jag slipper dumma kommentarer från Snape och Wincott”, mumlade han för sig själv. ”Det är det sista jag behöver. Med lite tur kanske de låter mig vara.”
Efter ett tag svepte han en handduk om sig, innan han gick tillbaka till sitt sovrum och tog på sig kläderna han skulle ha på sig på begravningen. När han kom ner till köket, stod hans moster redan där.
”Så bra att du kommer”, sa moster Marie samtidigt som hon lade upp stekta ägg på tallrikar. ”Då kan du kanske vara snäll och ta fram socker, juice och mjölk? Så är allt klart när de andra kommer ner.”
Quirinus lydde och dukade på bordet. Han kunde minnas hur han och Mia brukade hjälpas åt med frukosten under loven, och ögonen fylldes av tårar. I nästa sekund kände han hur en hand lades på axeln och han tittade upp.
Maries ljusblå ögon var fyllda av medkänsla när hon sa:
”Jag förstår att det är jobbigt. Begravningar är aldrig roliga.” ”Jag önskar att jag anat något”, viskade Quirinus. ”Som den dagen då jag skulle tillbaka till Hogwarts! Hon… hon blev upprörd för att hon och pappa hade vaknat senare än det var tänkt, och då blev hon arg på mig! Jag minns att jag sa åt henne att hon inte behövde följa med!” Han snyftade till och satte sig tungt ner. ”Men… men vi blev i alla fall sams!”
”Och det är huvudsaken”, sa Marie vänligt och strök honom varsamt över håret. ”Det bästa du kan göra, är att tänka på de bra stunderna ni hade.” Hon bet sig i läppen och tillade: ”Jag kommer aldrig att glömma när hon talade om att du och Nathan kan trolla.”
”Du kom på besök, men då var jag redan på Hogwarts”, mumlade Quirinus, som mindes att Mia hade skrivit ett brev till honom och berättat det.
”Ja, och jag var först skeptisk”, sa Marie. ”Men när Mia bad Nathan visa att han kunde trolla, blev jag väldigt förvånad. Du må tro att din mamma skrattade gott den dagen! Och det var så roligt att få höra när du beskrev din skola.” Hon harklade sig och tillade: ”Det är bäst jag går och ser så att de andra är vakna. Begravningen börjar klockan elva.”
Hon torkade sig i ansiktet innan hon skyndade upp mot övervåningen.


Klockan var halv elva när Quirinus och Nathan kom till kyrkan, tillsammans med Marie och hennes familj. Vid grinden stod Nicole, iklädd en svart kappa och sjal. Hon kom fram till Quirinus och sa:
”Jag kan inte finna ord hur ledsen jag är! När jag fick höra att Mia hade… somnat in, blev jag chockad! Din mamma var den bästa svärdottern jag kunnat få!”
Quirinus slog armarna om henne och snyftade tyst.
”Jag hoppas hon ser oss från himlen”, viskade han.
”Det gör hon”, försäkrade farmodern. ”Hon är tillsammans med dina morföräldrar och din farfar.” Hon strök honom över kinden och fortsatte: ”Tänk att första gången jag och din farfar träffade henne, var hon artig och vänlig. Mia ville till och med hjälpa mig med middagen, och jag kunde inte neka.”
”Mamma var alltid hjälpsam mot alla”, sa Quirinus.
Med tunga steg följde han med in i kyrkan och satte sig längst fram med Nathan. Han kände hur det sved i strupen när han betraktade en vit kista, där det låg en bukett med olika blommor, bland annat rosa, gula, vita och röda rosor.
”De blommorna hade hon i sin brudbukett”, viskade Nathan, medan hans gröna ögon var blanka. ”När hon sov, smög jag ut för att trolla fram dem.”
Quirinus nöjde sig med att nicka, för strupen hade snörts samman. Han kastade en blick mot ett fotografi av Mia, vars leende utstrålade värme, och han kunde inte hejda tårarna som rann nerför kinderna. Musik började spelas och fyllde salen. En präst pratade, men Quirinus lyssnade inte så noga. Allt han kunde tänka på var att hans mamma låg i kistan och att han aldrig skulle kunna krama henne igen.


Efter en lång stund gick han fram mot kistan för att lägga en ros på den.
”Tack, mamma! Jag hoppas att du har det bra med mormor, morfar och farfar”, viskade Quirinus. ”Dessvärre funkade inte dina fina råd mot Snape och Wincott! Men det är mitt eget fel. Jag är som en öppen bok, och då får jag problem. Men jag är så glad att du har funnits hos mig så länge! Jag ska aldrig glömma dig, och du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.” Han grät tyst när han gick tillbaka till sin plats, och lät sig omfamnas av sin pappa.
Efter ytterligare en stund bars kistan ut, och med tungt hjärta såg Quirinus hur den sänktes ner i marken.
”Det är över nu”, viskade Nathan med darrande röst. ”Hon… hon har det bättre där hon är nu.”
”Ja”, mumlade Quirinus. ”Vi… vi får försöka finnas för varandra.”
________________________________________________________________

Ja, nu var begravningen avklarad. Jag vet att i USA/England låter de kistan vara öppen, men jag kände att det skulle bli för tungt att skriva om det, så det fick bli som vi har här i Svergie.

Kom gärna med tips!

Så är begravningskapitlet här, gripande vackert skrivet som alltid. Quirinus gör sig i ordning och har uppenbarligen inte förlorat tron på mänskligheten, eftersom han hoppas att Snape och Wincott ska låta honom vara när han kommer tillbaka. Ja, det skulle man ju verkligen vilja hoppas på.

TIPS:

Han kunde minnas hur han och Mia brukade hjälpa till med frukosten under loven, och ögonen fylldes av tårar.

Det låter som att de två hjälper en tredje person med frukosten. Jag undrar om du inte menar:

Han kunde minnas hur han och Mia brukade hjälpas åt med frukosten under loven, och ögonen fylldes av tårar.

För jag vill minnas att de två brukade göra frukost tillsammans under loven. Och det är så fint skrivet hur moster Maries frukost påminner Quirinus om just det.

Just det - Marie och hennes familj måste ju vara mugglare, som fått reda på hemligheten genom Mia. Intressant! Ja, de närmaste måste ju få veta.

”Jag hoppas hon ser oss från himlen”, viskade han.
”Det gör hon”, försäkrade farmodern. ”Hon är tillsammans med dina morföräldrar och din farfar.” Hon strök honom över kinden och fortsatte: ”Tänk att första gången jag och din farfar träffade henne, var hon artig och vänlig. Mia ville till och med hjälpa mig med middagen, och jag kunde inte neka.”
”Mamma var alltid hjälpsam mot alla”, sa Quirinus.

Så otroligt fint skrivet om Mia! Och just med den detaljen att hon ville hjälpa med middagen.

Och att hon hade samma blommor på kistan som i brudbuketten …

Näsduks-tipset behövdes!

Men något som också griper mig och som det känns som om jag skulle kunna skriva långa uppsatser om är dessa ord från Quirinus:

Jag är som en öppen bok, och då får jag problem.

Det är verkligen på gott och ont det där, att ha tunna eller inga filter alls mot omgivningen. Man upplever allt så starkt, både glädje och sorg - och man kan lätt bli en måltavla för personer som Snape och Wincott. Samtidigt kan det i längden vara en styrka att våga vara den där öppna boken. Människor vet i alla fall var de har en då.

Vi får verkligen hoppas att Mia har det bättre där hon är nu. Och att hon vakar över Quirinus. ♥

Edit - dotterns kommentar efter kvälls-myset: Nice, det var bra.

Så fint ❤️❤️❤️❤️❤️

Jag vet inte vad jag ska säga, det är så sorgligt och vackert och jag håller med dig att en öppen kista skulle bli för mycket!

I förra kapitlet ägde Mias begravning rum. Det blev mycket sorgligt för Quirinus, som verkligen försöker acceptera vad som hänt. Men det är svårt.
Avis Fortunae ♥


ginnymollyw ♥


Ellpotter09 ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney , Trezzanoch Fanny Lawiise ♥


VARNING: Gråt, ilska, tårar och stora bokstäver förekommer!
____________________________________________________________________________

Kapitel 39


Ett par dagar efter begravningen satt Quirinus i vardagsrummet och stirrade tomt framför sig. Ute i hallen hörde han Nathan och Marie prata med varandra.
”Är det säkert att vi inte ska stanna några dagar till?” undrade Marie. ”Det skulle vara bra för er om ni fick lite hjälp.”
”Du har hjälpt oss med begravningen och allt annat”, svarade Nathan vänligt. ”Åk nu hem och vila. Vi klarar oss.”
Quirinus reste sig upp ur soffan och när han stod en bit ifrån dem, hörde han hur hans moster gav ifrån sig en suck.
”Som du vill”, sa hon. ”Men tveka inte att ringa om ni vill något”, tillade hon.
”Vi ska göra det”, sa Nathan.
Quirinus gick fram till moster Marie och kramade henne hårt. ”Ses vi runt jul?” frågade han medan han fick en klump i halsen.
”Det är väl klart”, sa mostern. ”Vi ska hålla ihop. Det hade Mia velat.” Hon strök honom över håret och fortsatte: ”Gör ditt bästa under lektionerna och pressa inte dig själv för hårt.”
”Jag lovar”, sa Quirinus.
Så fort hans moster stängde dörren, sänkte sig en spänd tystnad. Innan han visste ordet av, kände han en hand på sin axel. Nathan såg medlidsamt på honom och sa:
”Som Marie sa, måste vi hålla ihop. Det är nog det Mia vill.” ”Jag vet”, viskade Quirinus och svalde hårt. ”Jag önskar bara att jag fick…” Han avbröt sig eftersom det sved i strupen.
Hans pappa kramade honom.
”Jag vet att det kommer att bli jobbigt”, sa Nathan försiktigt. ”Mia var väldigt förtvivlad, när hon insåg att hon inte skulle klara sig. Hon grät när hon bad mig säga att hon älskade dig.” Han strök sig hastigt i ansiktet. ”Ja… jag tror jag går upp och städar i gästrummen. Du… du kan sätta dig och läsa om … om du vill.”
Han gick sedan uppför trapporna med raska steg.


Quirinus stod kvar i hallen och såg sig omkring. Allt i rummet påminde om Mia, och klumpen i halsen blev större. Med tunga steg gick han mot köket och stod i dörröppningen. För sin inre syn kunde han se modern stå vid spisen och laga mat, eller bara sitta vid bordet och läsa en bok. Nu skulle hon aldrig mer baka goda kakor som hon brukade göra, eller laga den goda köttgrytan med äppelklyftor.
Quirinus betraktade gardinerna som hans mamma hade sytt för länge sedan. Han kände sig yr och bestämde sig för att gå upp till sitt rum, så han kunde vila lite. Han vände snabbt på klacken och skyndade mot trapporna, när han stötte till vid något.
Han såg genast den röda vasen som han hade råkat slå ner när han var tre år och under sommaren, och plötsligt kände han hur en våg av ursinne sköljde över honom. Hjärtat bultade hårt för varje sekund som gick och han blev illamående.
Innan han hann hejda sig, gav han ifrån sig ett skrik av vrede och grep tag i krukan för att sedan kasta den mot väggen, vilket gjorde att den krossades. Medan han stirrade på glasbitarna, kom Nathan springande för trapporna.
”Quirinus!” utropade han förskräckt. ”Vad har du gjort?!”
”JAG HATAR DEN DÄR BLOMVASEN!” skrek Quirinus ilsket. Hans pappa såg förvirrad ut.
”Vad har den gjort dig?” Han gick närmare honom. ”Du kan inte bara slänga sönder saker. Du…”
”DET VAR DEN SOM GJORDE ATT JAG VISADE MIN ALLRA FÖRSTA MAGI FÖR TIO ÅR SEDAN!” avbröt Quirinus, som kände hur tårarna rann nerför kinderna, men han brydde sig inte om det. ”OM JAG INTE HADE SLAGIT NER DEN, HADE MAMMA INTE FÅTT VETA OM ATT VI VAR MAGISKA! DÅ SKULLE JAG KUNNA VARA HOS HENNE INNAN HON DOG, OCH INTE VARIT PÅ HOGWARTS! DEN LAGADES EFTERSOM JAG VILLE DET, OCH DEN GICK SÖNDER NU I SOMRAS! JAG VILL ALDRIG SE DEN DÄR KRUKAN IGEN, HÖR DU DET?! JAG… JAG ÖNSKAR ATT JAG ALDRIG BLIVIT ANTAGEN PÅ HOGWARTS!”
”Snälla, lugna dig”, bad Nathan och försökte lägga en hand på hans axel.
Quirinus drog sig dock undan och utbrast:
”RÖR MIG INTE! JAG VILL ALDRIG PRESSA BLOMMOR IGEN!” Han knuffade sig förbi fadern och sprang uppför trapporna. Så fort han hade stängt dörren till sitt rum, slängde han sig på sängen och grät bittert. Han visste att han hade gjort fel, men han orkade inte tänka klart.
”Jag kommer inte att kunna se på den där dumma vasen utan att bli påmind om mamma och mormor!” snyftade han förtvivlat. ”Båda är borta och jag får aldrig se dem igen! Varför kunde jag inte ha låtit bli att åka till farmor?! Då hade jag fått veta hur det var med mamma.”
Han fortsatte att gråta tyst, samtidigt som han undrade hur han skulle klara av att åka tillbaka till Hogwarts.


En stund senare öppnades dörren och Nathan kom in i rummet. Han gav honom en medlidsam blick och satte sig på sängkanten.
”Quirinus”, sa han försiktigt.
”Gå din väg!” snyftade Quirinus. ”Jag vill vara ifred!”
”Jag kan inte låta dig vara ensam”, sa hans pappa tålmodigt. ”Jag förstår att du är upprörd och förvirrad just nu. Men du ska veta att även om du inte varit magisk, så skulle Mia ändå ha drabbats av hjärtflimmer.” Han strök Quirinus över håret innan han tillade: ”Jag vill inte att du skuldbelägger dig själv. Även om du varit med, hade du inte kunnat göra något. Och du får inte sluta med det du tycker om att göra. Mia skulle inte vilja det.”
”Hon kan inte se blommorna!” muttrade Quirinus. ”Jag kan inte visa dem för henne, och vi kan inte heller prata om de böcker vi läst!”
”Men din mamma skulle vilja att du och jag försöker leva normalt”, sa Nathan försiktigt. ”Det är jobbigt just nu, men vi kommer att ta oss igenom allt tillsammans, bara du inte anklagar dig själv. Du kan väl låta mig få hjälpa dig?”
Quirinus svalde hårt och sa inget först.
”Jag ska försöka”, viskade han efter några sekunders tvekan. ”Förlåt för att jag förstörde vasen”, tillade han.
”Ingen fara”, sa hans pappa. ”Jag har lagat den. Men den får vara i en garderob, så du inte blir så upprörd när du ser den.” Quirinus gav honom en hård kram, medan tårarna rann nerför kinderna.
_______________________________________________________________________

Oj, det blev en del ilska. Men det hoppas jag är förståeligt. Sen kan ni trösta er med att Nathan kan laga vasen med magi.

Tack till Avis Fortunae som kommit med tips!

Ett mycket rörande kapitel. Vasen hamnar återigen i centrum, och det är förståeligt att Quirinus förknippar den med alla de jobbiga händelserna. Det är nog bra om han inte behöver se den på ett tag, tills de allra värsta känslorna i sorgeperioden lagt sig.

Nathan stöttar Quirinus på ett fantastiskt sätt, trots att han själv är mitt i sorgen, eller kanske just därför.

Mycket vanligt tror jag att man inte vill göra de där sakerna man tyckte om, för att det förknippas med den älskade som gått bort. Men den som lämnat oss vill ju säkert att vi ska fortsätta göra saker som får oss att må bra.

Tummen kommer, de var slut för dagen! ♥

EDIT EFTER KVÄLLS-MYS: Dottern tycker också att den är bra!

Och jag hittade ett troll här också!

Alltså jag vet aldrig vad jag ska skriva här! Jag kan ju inte skriva samma sak om och om igen, men nu gör jag det! Såå bra! Så bra skrivet! Alltså jag kastas in i berättelsen och vill bara läsa mer! ❤️

Ännu en fredag! Det innebär ett nytt kapitel! Det är lite kusligt på ett ställe, så ha något ätbart med er.

Avis Fortunae ♥


Ellpotter09 ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney , ginnymollyw, Trezzan och Fanny Lawiise ♥

_________________________________________________________________________________

Kapitel 40

Nathan lyssnade till sin sons snyftningar och strök honom varsamt över håret. Efter ett tag viskade Quirinus:
”Jag… jag tror inte att jag kommer att klara av att åka tillbaka till Hogwarts!”
Nathan trodde inte sina öron.
”Varför säger du så?” undrade han förvånat. ”Jag vill inte lämna dig ensam!” viskade hans son medan tårar rann nerför kinderna. ”Mamma… ä-är inte här när du… kommer hem!” Nathan kramade honom hårt.
”Du ska inte tänka på det”, sa han. ”Jag sa ju nyss att vi får försöka hjälpas åt. Mia skulle vilja att du åkte tillbaka till skolan.” Quirinus såg ännu olyckligare ut.
”Men hur… hur ska du klara dig till jullovet?” frågade han. ”Tänk inte på det”, vädjade Nathan. ”Jag får hjälp av din moster och farmor, så det är inga problem.” Han kramade Quirinus hårt. ”Försök att tänka på de fina stunderna vi hade med Mia. Och om du får det jobbigt när du är på Hogwarts, kan du alltid prata med lärarna.”
Hans son bet sig i läppen och det blev tyst en stund. Nathan harklade sig efter ett tag och sa:
”Du ska nog få vara ensam en stund. Jag… jag går ner och städar i gästrummet innan jag sätter igång med maten. Jag hämtar dig när jag är klar.”
Quirinus svarade inte utan tog bara upp en bok och började läsa. Nathan såg på honom ett par ögonblick, innan han lämnade rummet och stängde dörren efter sig.
”Egentligen har Quirinus rätt”, mumlade han för sig själv. ”Det kommer att bli konstigt när jag kommer hem från jobbet.”
Han suckade och svängde på staven så alla lakan veks ihop i gästrummet på nedervåningen. När han var klar, gick han till köket och började förbereda lunchen.
Han kunde för sin inre syn se Mia stå vid köksbänken och hacka upp grönsaker och annat som behövdes när hon lagade mat. Redskapen hade dansat i hennes händer och huset fylldes alltid med härliga dofter. Nathan lät några kryddburkar sväva över en gryta medan han funderade på hur det skulle bli i fortsättningen. ”Det kommer bli värst när jag är ledig”, viskade han. ”Speciellt när Quirinus är på skolan, för då har jag ingen att prata med. När Mia levde, tog vi tillfället att ta hand om varandra. Men nu måste jag klara mig på egen hand.”
Han svalde och hackade lite sallad. Quirinus kom ner just som maten var klar och de åt under tystnad.


Dagen gick sakta framåt och mörkret sänkte sig.
”Tror du mamma tänker på oss?” frågade Quirinus där han satt vid bordet med en kopp varm choklad.
”Det tror jag”, sa Nathan vänligt medan han hällde upp te åt sig själv. ”Du och jag fanns alltid i hennes tankar medan hon låg på sjukhuset.”
Hans son torkade sig hastigt i ansiktet. ”Huvudsaken är ändå att vi skildes som vänner”, mumlade han.
Nathan suckade medkännande, för han mindes hur arg hans hustru hade blivit för att de hade försovit sig. Lyckligtvis lugnade hon ner sig och de kunde fortsätta ha trevligt innan Quirinus klev på tåget. Han rös till när han kom ihåg Mias ansiktsuttryck när hon tagit sig för hjärtat.
Med en skälvande suck drack han det sista av sitt te.
”Jag tror jag ska ta ett bad innan läggdags”, sa han och reste sig för att ställa undan sin kopp. ”Du… du får göra hur du vill.” Quirinus nickade bara innan han lämnade köket. Nathan diskade undan kopparna och med tunga steg gick han uppför trapporna.

Efter ett tag låg han i badkaret medan tankarna snurrade runt i huvudet på honom.
”Hur ska det gå att ta hand om Quirinus på egen hand? Vad händer med honom om jag måste jobba på natten? Kommer jag att klara av att hjälpa honom när han behöver det? ” Nathan stönade, för det fanns inga svar på frågorna.
Det enda han visste, var att han var tvungen att försöka vara stark för både sig själv och Quirinus. Med en suck klev han ur badet och drog på sig pyjamasen. När han hade borstat tänderna, tänkte han att han skulle se om Quirinus sov. Men när han stod i dörröppningen till sovrummet, var hans son inte där.
”Han är väl på nedervåningen”, mumlade han för sig själv. ”Han kanske sover på soffan i vardagsrummet.” Med raska steg gick han nerför trapporna.
Till hans stora förvåning var Quirinus inte där heller. Nathan blev med ens orolig och sprang ut i hallen för att se om han var ute på gården. Dörren var lyckligtvis låst, men rädslan tog ändå över.
”Quirinus!” ropade Nathan när han kikade in i gästrummet. ”Var är du?!”
Hjärtat slog onormalt fort nu när han såg att det var tomt även där. Dock såg han inte till Quirinus någonstans, så han rusade ner till tvättstugan för att se om han var där.

Quirinus stod i badrummet med darrande ben. Med en gråtklump i halsen gick han mot badkaret och satte igång kranen. Medan karet fylldes med vatten, stirrade han in i spegeln ovanför handfatet. Ögonen var rödkantade av gråt, han hade svarta skuggor under ögonen och han var alldeles vit i ansiktet.
”Jag önskar att allt var annorlunda”, viskade Quirinus för sig själv. ”Om… om jag i-inte haft några krafter, skulle jag ha fått vara med mamma!”
Han drog av sig kläderna och sjönk ner i badkaret. Utan förvarning angrep tröttheten honom, eftersom han inte hade sovit så bra under nätterna efter Mias begravning. Han lutade huvudet bakåt och ögonlocken blev med ens tunga.
Kranen var fortfarande på, men Quirinus märkte det inte ens, utmattad och sorgsen som han kände sig. I nästa sekund somnade han. Under tiden rann vattnet på golvet.

Efter att Nathan hade letat i tvättstugan, vinden, gästrummen och sitt eget sovrum efter sin son, men inte hittat honom, funderade han på om han skulle kontakta sin mor, när han kom på att det fanns ett rum han inte hade sökt i. Kallsvetten bröt fram i pannan när han gick upp igen och tog sig till badrummet, och han darrade ännu mer när han såg att dörren var låst. Som om det inte räckte, rann vatten ut genom springan. Utan att tveka slog han hårt på den och ropade: ”Quirinus! Öppna! Snälla, jag vet att du är där inne!” Han fortsatte att rycka i dörrhandtaget. ”Öppna! Snälla, Quirinus!” När han inte fick något svar, slet han fram sin trollstav och riktade staven mot låset. ”Alohomora!” ropade han.
Ett klickande hördes och han ryckte upp dörren. Han blev genast illamående och det kändes som om hjärtat hoppade över ett slag. Quirinus låg i badkaret med slutna ögon och hakan var farligt nära vattenytan. Tänk om han också skulle försvinna, precis som Mia. Nathan skyndade fram mot badkaret och stängde kranen innan han tog tag om sonens axel medan rädslan angrep honom.
”Vakna!” bad han och skakade honom våldsamt. ”Snälla, Quirinus, vakna!”
Quirinus öppnade långsamt ögonen och såg förvirrad ut. ”Är du inte klok?!” utbrast Nathan och tårar av skräck fyllde hans ögon. ”Du kunde ha dött!”
”Vad... vad menar du?” frågade Quirinus förbryllat.
”Du kunde ha glidit ner under vattnet och drunknat!” Nathan märkte att han var gäll på rösten, men han brydde sig inte om det. ”Jag vill inte förlora dig också!”
Hans son sänkte med ens blicken.
”Jag råkade somna”, mumlade han. ”Jag… jag har inte sovit så bra sedan vi var på mammas begravning!”
När han hade sagt så, började hans underläpp darra.
Nathan slog armarna hårt om honom, medan tårar av både oro och lättnad rann nerför kinderna.
_____________________________________________________________________________________________________

Först tackar vi Avis Fortunae som korrekturläst texten!

Huu! Det blev lite otäckt, när Quirinus somnade i badkaret! Hade han haft otur, hade han glidit ner under ytan. Tur att Nathan upptäckte honom i god tid!

Vilket fint kapitel. Vad omtänksamt av Quirinus att inte vilja lämna sin far ensam!

Han kramade Quirinus hårt. ”Försök att tänka på de fina stunderna vi hade med Mia. Och om du får det jobbigt när du är på Hogwarts, kan du alltid prata med lärarna.”

Jag kommer ju genast att tänka på en viss lärare ... MacGyver!

Redskapen hade dansat i hennes händer

Mycket talande uttryckt! Speciellt eftersom Mia inte kunde laga mat med magi, utan det är en lek med språket. Nathan kan rent bokstavligt låta kryddburkarna sväva, när han tänker på hur det ska bli i fortsättningen.

Det är överlag bra gestaltat att de känner sig lite tafatta i det nya, där Mia inte finns med. Lite osäkra på en del rutiner:

”Jag tror jag ska ta ett bad innan läggdags”, sa han och reste sig för att ställa undan sin kopp. ”Du… du får göra hur du vill.”

Åh, det som Quirinus råkade ut för är så otäckt! Att sådant kan hända, en farlig olycka i vardagen. Tack och lov att Nathan var uppmärksam.

Längtar till nästa fredag

EDIT: Nu har jag och dottern läst. Hon tyckte det blev spännande, och trodde nästan att det skulle bli "no more Quirinus", men som tur var kom Nathan ju i sista sekunden!

Ännu en fredag och Quirinus är tillbaka på Hogwarts! Nu ska vi se hur han ska klara sig.

Avis Fortunae ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney , ginnymollyw, Trezzan, Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥

________________________________________________________________________

Kapitel 41


Ett par veckor efter begravningen återvände Quirinus till Hogwarts. Även om han var ledsen, insåg han att det var bättre att försöka komma ikapp i skolarbetet. Men hur han än försökte koncentrera sig på lektionerna, gick det dessvärre inte så bra.
Vid flera tillfällen lyssnade han inte särskilt noga, och var tvungen att be lärarna upprepa vad de sa, och några gånger gjorde han stora misstag med de praktiska övningarna. Lyckligtvis var alla lärare förstående, men Quirinus tyckte inte att det hjälpte så mycket, med tanke på att saknaden efter Mia var stor.


Några dagar efter att han kommit tillbaka, hade hans klass lektion i försvar mot svartkonster och han bestämde sig för att försöka vara uppmärksam. MacGyver började prata om en mycket speciell formel som var bra att använda ifall man skulle bli tvungen att duellera. Quirinus gjorde sitt bästa för att hänga med, men efter några minuter kände han sig plötsligt illamående och MacGyvers röst blev väldigt avlägsen. Tankarna på Mia fick honom att andas snabbt och okontrollerat. Svetten bröt fram i pannan samtidigt som synfältet med ens blev suddigt. För ett ögonblick trodde han att han skulle svimma och höll nästan på att kvävas av gråtklumpen som hade bildats i halsen.
”Quirinus.” Plötsligt hördes MacGyvers röst tydligt igen och han sänkte trollstaven. ”Hur är det fatt?” tillade han oroligt.
”Jag klarar det inte!” utbrast Quirinus och drog händerna genom håret. ”Jag kommer inte att klara det här!” Mitt i all uppståndelse välte han sin bläckflaska som krossades när den föll till golvet. ”Jag… jag vill bara ha m-m-m-mamma tillbaka!” Tårarna rann nerför kinderna men han struntade i det. De flesta elever såg skrämda ut och började viska med varandra. ”Se vad som hände!” hörde han Sylvester säga till de andra pojkarna.
”Undrar vad professor MacGyver ska säga nu”, sa Ariel ängsligt.
Trots sorgen, kände Quirinus att han blev irriterad. Kunde ingen av de andra eleverna säga något till honom?
MacGyver verkade dock förstå vad som var fel, för han kastade en medlidsam blick på Quirinus innan han sa:
”Jag tror ni andra får gå tidigare.” Hans tonfall var mjukt och de bruna ögonen lyste av välvilja. ”Kila iväg nu. Jag tar hand om det här.”
Eleverna samlade ihop sina väskor och böcker innan de skyndade ut ur klassrummet. Quirinus kände hur hjärtat slog onormalt fort och hårt samtidigt som kroppen skakade våldsamt. Som om det inte räckte, blev han torr i munnen samtidigt som han fick kväljningar. MacGyver kom fram till honom med raska steg.
”Hur känns det?” undrade han försiktigt och satte sig på huk framför honom.
”Jag… jag kan knappt andas!” flämtade Quirinus och drog i kragen på sin klädnad. ”Jag måste ha luft!” Han flämtade till och andetagen blev snabba. ”Jag håller på att kvävas!” skrek han panikslaget.
”Jag förstår att det är jobbigt”, sa MacGyver medlidsamt. ”Försök att ta några djupa andetag.”
Men Quirinus var alldeles för upprörd för att höra på sin lärares goda råd.
”Det går inte!” utbrast han förtvivlat. ”Jag… jag m-måste ut!” Han ställde sig upp och försökte gå mot dörren, men allt snurrade för honom så han föll till golvet. Lyckligtvis tog MacGyver emot honom.
”Lugna dig”, bad han.
”Släpp mig!” skrek Quirinus och försökte slita sig loss.
”Jag kan inte göra det.” MacGyvers röst var mild. ”Jag vet att du är ledsen, men du behöver samla dig.”
Quirinus ansträngde sig för att säga något, men ännu en gång fick han svårt att andas och det vände sig i magen på honom och innan han visste ordet av, började han kräkas, samtidigt som han snyftade igen. MacGyver trollade fram en hink och höll en hand mot Quirinus panna.
”Det är bra”, sa han lugnt. ”Låt tårarna komma.”
”Vad är det som händer?” frågade en orolig röst.
Quirinus tittade upp och fick se att professor McGonagall stod i dörröppningen. Hon såg nervös ut när hon kom in i klassrummet.
”Vad står på?” undrade hon.
”Han mår inte så bra”, svarade MacGyver. ”Vi går till sjukhusflygeln, så madam Pomfrey kan undersöka honom.” Han reste sig upp och hjälpte Quirinus på fötter.
Professor McGonagall agerade snabbt och grep tag om Quirinus andra arm.


En halvtimme senare satt Quirinus på en säng, utmattad efter det som hade hänt. Han hade fått ett lugnande elixir av madam Pomfrey, men trots det, kände han sig ändå darrig.
”Jag undrar varför han började bete sig som han gjorde”, sa McGonagall plötsligt. Hon stod en bit från sängen med ryggen mot honom.
”Det är någon form av ångest”, förklarade madam Pomfrey. ”Det kan bli så att man får känslan av att inte kunna andas.”
”Jag tror det beror på att han går igenom en jobbig tid”, sa MacGyver. ”Det är inte lätt för honom just nu.”
”Ja, det är väl klart att han är ledsen för det som har hänt hans mamma”, sa McGonagall eftertänksamt.
Quirinus fick en klump i halsen när han tänkte på Mia, och med ens värkte det i hjärtat. I nästa sekund kom de två lärarna fram till sängen, och båda såg deltagande ut.
”Mår du bättre nu?” frågade MacGyver som ställde sig bredvid honom.
”Nej!” viskade Quirinus förtvivlat. ”Jag vill bara att mamma ska komma tillbaka!” Han kunde inte hejda sig, utan brast återigen i gråt. McGonagall, som stod i närheten, såg ängslig ut.
”Det är jobbigt”, sa hon efter några sekunders tystnad. "Men du måste förstå att din mor har det bättre där hon är nu. Hon var faktiskt väldigt sjuk”, tillade hon försiktigt.
"Låt honom gråta", sa MacGyver vänligt men bestämt. "Det blir bara värre om han håller allt inom sig. Jag vet hur det känns, för jag var bara femton år när min mamma dog, så det är bara bra om tårarna får rinna. På så sätt kommer det att bli lättare." Quirinus blev förvånad, men sedan kom han ihåg hur sorgsen MacGyver sett ut, när han hade nämnt sin mamma. Undrar om han var tvungen att höra det av sina lärare, tänkte han medan han strök undan nya tårar som rann nerför kinderna. McGonagall såg tveksam ut.
”Det har du visserligen rätt i”, sa hon.
”Just det”, sa MacGyver lugnt. ”Jag tar hand om det här, så du kan gå om du vill”, tillade han.
McGonagall gav Quirinus en sista förstående blick innan hon vände på klacken. När de blivit ensamma, frågade Quirinus: ”Vad… vad hände med er… mamma?”
”Hon fick stänkkoppor”, sa MacGyver. Han suckade sorgset och var tyst någon sekund innan han tog ett djupt andetag och fortsatte: ”Det skedde under natten när jag kommit tillbaka från Hogwarts. Så på morgonen berättade min pappa vad som hade hänt och vi åkte till Sankt Mungos.”
Quirinus fick en klump i halsen när han tänkte på att han inte varit hemma när Mia blev sjuk.
”Hur… gick det sedan?” undrade han.
”Hon var kvar på sjukhuset hela sommaren och till slut orkade hon inte mer. Innan hon dog, pratade vi.”
"Ni fick då vara hos henne!" snyftade Quirinus. "Era föräldrar höll det inte hemligt för er!" tillade han medan nya tårar rann nerför kinderna.
"Ja, men så var jag äldre än vad du är nu", sa MacGyver och lade en tröstande hand på hans axel. "Min mamma visste att hon inte skulle klara sig så därför var jag förberedd."
"Det är inte rättvist", viskade Quirinus. "Jag fick inte vara med!"
MacGyver suckade medkännande.
"Jag förstår att det är jobbigt, men det är inte alltid rättvist", förklarade han vänligt. "Mia ville inte oroa dig, för hon trodde att det bara skulle hända en gång."
Quirinus grät bittert, för han visste innerst inne att hans föräldrar inte hade menat att såra honom.
”Jag… jag blev b-bara så arg på pappa när jag fick veta att de inte sagt något.” Han slog händerna för ansiktet. ”Jag skäms!” ”Det är normalt att reagera så”, sa MacGyver. ”Men de ville som sagt inte att du skulle bli ängslig.”
”Jag vet”, mumlade Quirinus och drog upp benen under hakan. Han rodnade när han tänkte på vad som hade hänt under lektionen. ”Jag… jag undrar vad mina klasskamrater ska säga. De… de kollade så konstigt på mig!”
”De blev nog väldigt förvånade över vad som hände”, sa MacGyver. ”Men jag tror de förstår. Jag fick stöd av mina klasskamrater och din pappa, när jag berättade att min mamma hade gått bort.” Han reste sig upp. ”Jag tror du ska få vila lite, så jag går. Men kom ihåg att du kan komma till mig när du vill.”
”Tack”, viskade Quirinus.
MacGyver tryckte hans hand innan han gick. Quirinus stirrade framför sig och försökte samla sig.
”Jag hoppas de andra eleverna förstår vad jag går igenom”, mumlade han för sig själv. ”Och jag får bara tro att jag klarar av att vara stark.”

________________________________________________________________________



Oj, Quirinus fick en riktig ångestattack! Tur att MacGyver kunde hålla huvudet kallt. Och med tanke på att han har förlorat sin mamma, förstår han hur det känns. Det är tur, för då har Quirinus någon att prata med.

Tack till Avis Fortunae som har korrekturläst texten!

Så bra kapitel som vanligt. Nu är Quirinus tillbaka och självklart är det svårt att fokusera på skolarbetet.

Åh, jag tycker så synd om honom, när han får panik-attacken! Vilken tur att MacGyver och McGonagall är där och agerar lugnt och professionellt. MacGyver förstår dessutom extra bra eftersom han upplevde liknande när hans mamma gick bort. Helt rätt att låta tårarna komma!

Den här gången blir det en del tips! Får be om ursäkt ifall jag missade dem vid korrekturläsningen.

Svetten bröt fram i pannan samtidigt som synfältet med ens blev suddigt.

För ett ögonblick trodde han att han skulle svimma och han höll nästan på att kvävas av gråtklumpen som hade bildats i halsen.

Kan man få bort något 'han'?

För ett ögonblick trodde han att han skulle svimma och höll nästan på att kvävas av gråtklumpen som hade bildats i halsen.

”Hur är det fatt?” tillade han oroligt. ”
Jag klarar det inte!” utbrast Quirinus

”Hur är det fatt?” tillade han oroligt.
”Jag klarar det inte!” utbrast Quirinus

”Ja, det är väl klart att han är ledsen för det som har hänt hans mamma.", sa McGonagall eftertänksamt.

Punkten behövs inte.

”Ja, det är väl klart att han är ledsen för det som har hänt hans mamma”, sa McGonagall eftertänksamt.

MacGyver är så fantastiskt förstående och snäll. Hoppas bara att han har rätt, och att Quirinus klasskamrater kan begripa vad han går igenom. Längtar till nästa fredag!