Prinsen (sjätte året)

Älskade, fina läsare, ta hand om er där ute. Hoppas ni alla mår bra!

Ginerva2003


Pride Potter



Mintygirl89


Trezzan


Viloss


Leoney


Kapitel 36 har skrivits av en gästskribent, ingen mindre än självaste Trezzan! En ära för mig då hon skriver fantastiskt, och det är även roligt att vi lyckats länka ihop våra historier Skinny love och Länken/Kraften/Prinsen. Läs och njut! Jag älskar kapitlet mer än det går att finna ord för, speciellt det ömsinta slutet.♥



Kapitel 36 - 1997

Gästskribent: Trezzan

Londons gator är mörka i natten och det piskande marsregnet ger sig inte vika. Det slår obarmhärtigt mot den tunna skepnaden som rör sig i skuggorna. Regnkappan gör sitt bästa för att hålla henne torr. De hårda klackarna ekar men tystas av regnets hårda slag mot backen. Hon är snart framme. Det är bäst hon skyndar sig innan hon blir sedd. Det är mörka tider de lever i och vilket snedsteg som helst kan bli ens sista. Under regnkappan är hon tunt klädd, aldrig förberedd för skiftande väder och tvungen att ta det som finns. Regnets kalla droppar som rinner längsmed kappan känns ända inifrån och hon fryser intill märgen. Klapprandet från klackarna går i takt med hennes smattrande tänder. Men hon har inte kunnat ta några chanser att transferera sig alltför nära. En lång promenad genom London var det enda svaret. Det går aldrig att veta vem som iakttar. Ständigt vakande. Ljuset är tänt när hon kommer närmre och Grimmaldiplan 12 är synlig för henne. Han väntar. Två knack och ett tredje raskt knackande i tre etapper får dörren att öppna sig och hon smiter snabbt in bakom honom innan han stänger dörren bakom henne. Kastar ett snabbt öga ut mot gatorna för att försäkra sig om att ingen ser. Det går aldrig att vara alltför försiktig. Hon gör inga försök i att hälsa på honom utan skyndar in i det kala, något nedgångna, vardagsrummet där brasan brinner och knastrar behagligt. Regnkappan har hon tappat någonstans på vägen och nu sitter hon på knä framför lågorna. Sekunden senare läggs en filt om hennes axlar och han håller bort håret från hennes hals och placerar en kyss där.
”Hon är inte säker, Sirius”, väser kvinnan mellan klapprande tänder och drar filten hårdare om sin kalla, märglade, kropp. Hon har alltid varit tanig men aldrig varit på gränsen till skelett. Nu är hon det sistnämnda. ”Hon är inte säker på Hogwarts!”
”Det finns inget bättre ställe. Lita på Snape.”
Han vinner ett kallt skratt blandat med fnysning. ”Det trodde jag aldrig att du skulle säga. Det är naivt att tro att det finns en säker plats.”
”Om inte Snape – så lita på flickan. Miriam.”
”Bah – vad sjuttsingen kan hon göra? Hon är en mugglare.”
”Fast vid din gamla tro som alltid, Korpen min.”
”Han är allt för föränderlig, Black. Jag litar inte på Snape. Det går aldrig att veta var en har honom.”
”Du har inte sett honom i närheten av henne. Eller henne för den delen. Det är genuint, aldrig så som han var med Lily. Det här är något helt annat. Äkta.”
”Spara mig ditt kärleksskitsnack, Black.”
Mannen reser sig med en suck och tar bestämda steg ut i köket medan hon sitter kvar framför elden. Njuter av värmen som åter finner sin plats inom henne. Det är inte bara brasan som hjälper. Fastän hon är tvär och ilsken finner hon en ro här i det slitna gamla hemmet. Väggarna vilar på alltför många hemska minnen. Men på senare år har det samlat på sig en del bra. I köket klinkar glas mot varandra och när han återvänder har han ett rött vin med sig. Äldre årgång än de själva och han häller simpelt upp ett alldeles för stort glas åt henne. Och likadant åt sig själv.
”I vinet, sanningen”, muttrar han och skålar tyst med henne. Glasen klingar rytmiskt mot varandra och hon suger glupskt i sig drycken. Brasan, alkoholen och mannens sällskap i ett får henne att andas igen.
”Åh Sirius. Jag hoppas inte att hon misstänker något. Det kan bli farligt.”
”Hon bär ju på sin illusion. Du har inget att oroa dig för.”
”Fan ta honom, Lucius jäkla avkomma!” fräser hon och slår ner glaset i golvet lite väl hårt. Ett par droppar stänker den antika mattan. ”Hon skulle ju vara säker där! Inte hamna här – mitt i korselden.”
”Inget vet något, allra minst hon själv.”
”Jag är inte orolig för att någon ska veta. Jag är orolig för vad som händer när sanningen spills”, suckar hon och biter sin ilskna tunga för att hålla den i skick. ”Hon kommer anses vara en vanära. Hon är inte trygg någonstans. Jag vill ha henne bort från England!”
”Jessica”, suckar han och någonstans på vägen märks det att Sirius Black växte upp. Kvinnan hade inte samma möjligheter. Inte samma val. ”Du kan inte forsla bort henne utan att undanröja alldeles för många hemligheter. Och det vet du. Du är förbjuden från det. Både jag och Minerva är överens om att det är alldeles för farligt.”
Kvinnan muttrar under andan och herr Black skrockar tyst åt hennes fula, ovårdade, språk.
”Vad vet du om fara, Black?”
”Åh, min Korp. Jag har levt lika mycket i fara som du. Du vet hur nära det var att jag fick dementorskyssen.”
”När du kysste jättebläckfisken menar du?”

Sirius Blacks ögon lyser genast upp av både glöden från eldstaden och livslust från kvinnans närhet. ”Du är allt kvar där inuti någonstans.”
”Vissa hade en bättre period i Azkaban än andra”, fräser den tunna kvinnan åt honom och slinker ner i hans knä efter djupa klunkar av den blodröda vätskan. Han lägger tunga, beskyddande, armar om hennes kropp.
”Du är vild, Jess.”
”Du är galen.”
”Hon är trygg här. Hon kan inte vara på en tryggare plats än Hogwarts.”
Trött och stel, hon orkar inte röra mycket på sig. Slumrandes i hans mjuka, varma, knä. ”Det är livsfarligt. Detta krig är långt från över.”
”Men vi kommer att vinna, min Korp. Och då är faran över. Det är inte långt kvar nu. Om inte annat så är Malfoys grabb förtjust i henne.”
”Bah!” Hon är avslappnad i hans grepp nu. ”Han är lika feg som gamle Lucius. Och Lucius fick vad han förtjänade. Hoppas han trivdes bra i min ruttna, gamla, cell.”
När hon vaknar till efter en timmes alltför djup sömn sitter Sirius stilla kvar i exakt samma position som tidigare. Hon andas stabilare nu och en klarhet sprider sig i hennes inre. Sirius tumme rör sig i mjuka cirklar över hennes axel och återigen muttrar hon.
”Fridsdryck, seriöst Sirius?”
”Du förtjänar lite lugn och ro. Kom, så bär jag upp dig.”
”Upp?”
”För natten.”
”Det var många år sen vi sov ihop sist, kära du”, säger hon sömndrucket och förnimmer hans lukt. ”Du luktar blöt hund.”
”Det är regnet du vätt ner mig med.”
”Jag älskar doften av dig.”

Och så bär han henne i sina armar. Till nattens stilla mörker i sitt barndomsrum. Regnet smattrar hårt mot rutorna och hon ligger djupt försjunken i sömn.Tätt intill hans bara bröst med sin oklädda kropp. Märket lyser i kontrast mot hennes bleka, vita, hy. Det är förskräckligt att se på och han ryser när han minns dagen då han tog fotot av henne. Då hon visade det för första gången. Men till slut kysser han hennes kind försiktigt och försvinner in i en drömlös sömn.

När han vaknar på morgonen är hon borta som vinden. Kvar ligger en korpfjäder. Det är kyligt utan hennes närvaro.

Tack för förtroendet, underbara du. ♥

WOW! Så makalöst bra kapitel! Roligt att du, och Trezzan, skriver från Sirius perspektiv. Nu har han fått veta vad det är för uppdrag Malfoy har fått, och att Snape hjälper honom med det. Förstår dock att Sirius inte litar helt på Snape. Som du minns, har jag väldigt svårt att förlåta vad han gjorde i böckerna. Jag kommer även ihåg att du förstod det. Jaja, nog om det. Intressant att läsa i nutidsform. Förstår att det ska vara så, så jag tänker inte be dig vara konsekvent. Om du förstår vad jag menar.

Lite tips:

Återigen har jag ett förslag på var du kan dela upp texten, så läsarna får en andningspaus.

mitt i korselden.”
”Inget vet något, allra minst hon själv.”
”Jag är inte orolig för att någon ska veta. Jag är orolig för vad som händer när sanningen spills”, suckar hon och biter sin ilskna tunga för att hålla den i skick. ”Hon kommer anses vara en vanära. Hon är inte trygg någonstans. Jag vill ha henne bort från England!”
”Jessica”, suckar han och någonstans på vägen märks det att Sirius Black växte upp. Kvinnan hade inte samma möjligheter. Inte samma val. ”Du kan inte forsla bort henne utan att undanröja alldeles för många hemligheter. Och det vet du. Du är förbjuden från det. Både jag och Minerva är överens om att det är alldeles för farligt.”
Kvinnan muttrar under andan och herr Black skrockar tyst åt hennes fula, ovårdade, språk.
”Vad vet du om fara, Black?”
”Åh, min Korp. Jag har levt lika mycket i fara som du. Du vet hur nära det var att jag fick dementorskyssen.”
”När du kysste jättebläckfisken menar du?”

Sirius Blacks ögon lyser genast upp av både glöden från eldstaden och livslust från kvinnans närhet. ”Du är allt kvar där inuti någonstans.”
”Vissa hade en bättre period i Azkaban än andra”, fräser den tunna kvinnan åt honom och slinker ner i hans knä efter djupa klunkar av den blodröda vätskan. Han lägger tunga, beskyddande, armar om hennes kropp.
”Du är vild, Jess.”
”Du är galen.”

”Du förtjänar lite lugn och ro. Kom, jag bär dig upp.”


Om du ser den röda delen: Jag skulle byta plats på några ord, samt lägga till ett, så det låter bättre.

”Du förtjänar lite lugn och ro. Kom, så bär jag upp dig.”

Angående det du skrev i spoilern:


Nu längtar jag till nästa kapitel! Det ska bli så spännande att se hur det ska gå.
Angående Eugene: Nej, det är nog inte rätt läge att leta efter honom just nu. Det är bättre och vänta tills allt har lugnat sig. Sedan hoppas jag de kan ge sig ut på äventyr och söka upp honom. Om han nu lever, förstås. Det återstår att se. Den som väntar på något gott...

*

så bra!!!

Wow vad bra kapitel!

Nu får det ju för (förlåt) fan bli en film av det här!
(Och jag spelar Hermione hihi )
Jättebra skrivet Trezzan och älskar att många fanfics på forumet kopplas ihop. Då får man ju ta och läsa alla andra också ♥
Nej men gillar detta skarpt, känns bra att Sirius ändå har någon utöver Fenixorden.
Väntar med spänning på nästa ♥

De dagar vi har möjlighet, när vi inte måste till skola/jobb/sjukhus, stannar vi hemma och passar på att skriva, rita och - naturligtvis - läsa.

Just nu vill jag tipsa om en ny och helt underbar fanfic som är aktuell på forumet: I dina armar av 96hpevanescence. Oerhört välskriven och fångar karaktärerna i Hogwartsmiljön perfekt. Vänskap, spänning, kärlek och drama!

https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51764#p4490048

Cyan


Trezzan


Mintygirl89


Ginerva2003


Leoney


Viloss




Kapitel 37 - Feber

Några veckor senare satt vi alla åter samlade i sjukhusflygeln. Rons incident hade varit allvarlig och återhämtningen tog sin tid, även om han var pigg, speciellt på att komma ut från salen. Det var bara när Lavender besökte honom som han sov, hade Harry berättat med ett menande flin. För övrigt höll han på att bli galen på Rons kärlekskranka flickvän, som först hade varit arg för att ingen berättat att Ron låg sjuk, men sedan börjat mer eller mindre förfölja Harry för att fråga honom olika saker om hans bästa kompis.

Nu låg dock Harry i sängen bredvid Rons, skadad i huvudet efter en quidditchmatch, efter att McLaggen, som fått ersätta Ron i laget, hade kastat en dunkare mot honom. Tack och lov kunde madam Pomfrey läka ihop skadan i ett nafs (“spräckt skalle, ingenting att oroa sig över, jag lagade den med detsamma men jag håller dig kvar över natten och du bör inte överanstränga dig på några timmar”) så Harry skulle snart vara återställd. Enligt Pomfrey hade han lätt feber, men det märktes inte på honom. Jag betraktade honom där han låg, med bandage om huvudet men med pigga och ganska ilskna ögon.
“Jag vill hitta McLaggen och döda honom”, sa han, och Ron kunde på intet vis dölja sin förtjusning över detta. Tonårspojkar var oförbätterliga, och det hade oroat mig mindre om det inte varit för min vetskap om att något omänskligt, ansvarstyngt, väntade Harry. Något så tungt att han ännu inte kunde få kännedom om det. Något Severus visste om, men inte kunde berätta. Det som hade hållit på att knäcka honom.

Jag hade försökt hålla mig i närheten av både Severus och Harry, vilket i det senare fallet innebar en rejäl dos av både Lavender och McLaggen, som båda ville diskutera Ron, men på helt olika sätt. Harry var dödstrött på båda två och hade bara velat bli av med dem, så att han kunde plocka fram sin marodörkarta. Det var den han ägnade sitt intresse åt och var faktiskt inte ens lika intresserad av quidditch som tidigare. Det var vemodigt att se, hur den pojkaktiga entusiasmen över sporten undan för undan hade ersatts av ett närmast maniskt intresse för en av kartans hundratals små, rörliga prickar, närmare bestämt den som föreställde Draco Malfoy, för att ta reda på vad han hade för sig.


“Du kan nog ta det lugnt med McLaggen, Harry”, sa Elli, som satt bredvid mig vid sjukhussängen. “De andra i laget är inte glada på honom, och nu är ju Ron snart frisk och kan ta hans plats igen.” Ett prasslande av stärkta lakan hördes, när Ron förväntansfullt reste på sig i sängen.
“Det blir roligt att komma härifrån, eller hur?” frågade jag honom och han nickade ivrigt.
“Ruskigt skönt för mig i alla fall, när din tjej kan prata med dig igen och slipper springa efter mig”, sa Harry nöjt och Ron sjönk tillplattad tillbaka mot kuddarna. Harry suckade: “Ron”, sa han, “om du inte vill vara ihop med Lavender längre, så säg det till henne.”
“Det är inte så lätt”, mumlade Ron och plockade nervöst med täcket. “Ju mer jag antyder att jag vill göra slut, desto mer klänger hon sig fast … det är som att vara ihop med jättebläckfisken.” Samtliga av oss fnissade till; det var omöjligt att låta bli fast jag skuldmedvetet knep ihop munnen så fort jag kunde. Det ju kunde inte vara så roligt för varken Ron eller Lavender. Som tur var avbröts vi av madam Pomfreys förebrående stämma:
“Seså, timmen är sen och besöket är över för denna gång! Patienterna behöver sin vila.” Hon började schasa ut ungdomarna och rynkade extra strängt på näsan åt de lite yngre, Ginny och Elvira. Hermione vände sig om i dörren, såg hastigt på Ron och hennes kinder blev rosiga. Det var skönt att de hade blivit vänner igen.
“Vänta lite, Miriam.” Harry tog tag i min handled med en bedjande blick på sköterskan och hon invände inget, förmodligen eftersom jag var vuxen.
“Vi ses imorgon!” sa jag hastigt till de andra och när både de och Pomfrey försvunnit iväg igen, såg jag frågande på Harry. Han hade redan fumlat fram kartan, som han tydligen alltid bar på sig nuförtiden. Ron såg skeptiskt på den.
“Jo, Miriam”, började Harry, “jag tänkte bara om du … kanske skulle kunna hjälpa mig, nu när kurserna i franska är klara. Alla andra har schemalagda lektioner hela tiden.”
“Harry”, sa Ron oväntat strängt, “Miriam har väl också en massa jobb, fast det inte är schemalagt. Du håller på att bli besatt av Malfoy.”
“Det är inte bara det”, sa jag beklagande. “Jag är ledsen att säga det, men det skulle kunna vara till mer skada än nytta om jag försökte skugga någon. Det första som kommer att hända är att jag välter omkull någon gigantisk, antik vas och avslöjar alltihop.” Jag bet mig i läppen och kände hur ögonen, helt emot min vilja, tårades. Det kändes så hopplöst att vara oduglig i alla viktiga och äventyrliga sammanhang. Harry fick genast ett förfärat, ångerfullt uttryck i ansiktet och jag blev ännu argare på mig själv.
“Alltså”, fortsatte jag och tvingade rösten att vara stadig, “om det fanns någon som du litar på, som inte fumlar och snubblar … om jag hade varit liten och smidig och helst kunnat göra mig osynlig …”
Harry satte sig käpprakt upp. “Tusen tack! Där kom du ju på det, Miriam!” ropade han till, så högt att madam Pomfrey stack ut ett varnande huvud genom sin dörr. “Någon jag litar på, som inte har lektioner, är liten, smidig och kan bli osynlig snabbt!”
Ron och jag såg från honom till varandra och förstod.
“Besök oss tidigt imorgon”, sa Harry förväntansfullt, “och ta med dig vår lille vän från köket!”



Dobby följde mig naturligtvis med strålande tjänstvillighet genom de tomma korridorerna följande morgon, ivrig att besöka den käre Harry Potter och nyfiken på vad han kunde vilja. Jag lyssnade bara med ett halvt öra på husalfens välvilliga pladder och gick i egna tankar, som inte ville lämna mig. Varför kunde jag inte ta mig samman och försöka hjälpa Harry mer än i nuläget? Vad hade gjort att jag tvekade? Han hade ju haft rätt; min frihet i tjänsten gav mig en speciell möjlighet att utföra det som nu skulle läggas på Dobby. Allt fanns nästan som serverat framför mig.

Och i samma ögonblick som jag tänkte det, dök naturligtvis Draco upp som från ingenstans, ytterst misstänkt under den tidiga morgontimman och i sällskap med två yngre flickor. Det var bara så typiskt. Dessutom nickade vi lätt mot varandra och log ett halvt leende, som alltid nuförtiden.
“Jag har också sett Malfoy ihop med de där småtjejerna”, bekräftade Harry när jag och Dobby var framme hos honom och Ron i sjuksalen. “Han var med dem här uppe på slottet, när resten av skolan tittade på quidditchmatchen.”
“Kan det vara Crabbes och Goyles småsystrar?” undrade jag. “Som byter av dem som utkikar?”
“Det vore inte speciellt smart”, konstaterade Harry med rynkad panna. “Blanda in fler och dessutom yngre elever …”
“Men sen när har Malfoy varit smart?” undrade Ron mellan de långsamma tuggorna på en chokladgroda. Harry såg fundersam ut och fortsatte: “Jag var ju tvungen att skynda mig ner och spela, men med tanke på hur matchen gick kunde jag lika gärna ha låtit bli och följt efter Malfoy istället!” Ron rynkade missnöjt på ögonbrynen vid dessa ord: “Men ge dig nu, Harry, du är ju sökare i laget.”
“Dobby ska följa efter den unge mr Malfoy!” pep alfen hängivet. “På alla dygnets tider ska Dobby se vad pojken tar sig för, så att Harry Potter får veta!”
“Tack, kompis”, sa Harry och tryckte hans lilla hand. “Det är till stor hjälp, för jag tror att vi verkligen behöver få veta vad som pågår.”



Harrys ord dröjde kvar hos mig. När jag satt i tornrummet om kvällen, ekade de fortfarande i mitt minne och återspeglades i de oroligt fladdrande ljusen som lyste upp mina studier.

Ju mer jag tänkte på saken, desto mer angeläget kändes det att en gång för alla få veta vad det var Draco höll på med. Då skulle jag äntligen få göra någon verklig nytta och inte bara finnas där för att stötta och trösta. Jag skulle för en gångs skull uträtta något praktiskt. Jag tyckte mig ha försökt med det så många gånger, utan att riktigt lyckas. Jag kände alltför väl igen den här känslan. Den hade tidigare i livet visat sig avgörande. Det var den som fått mig att för över två år sedan kasta mig ut framför Severus, så att han inte skulle träffas av älvornas förbannelse.

Ångrade jag det? Nej, absolut inte. Det hade förändrat mitt liv för alltid, och kanske även på sätt och vis hans.

Icke desto mindre hade det inte fått avsedd effekt. Severus skulle rent praktiskt ha klarat sig fint mot älvorna, utan min uppoffring. Någon enda gång i mitt liv skulle jag vilja hjälpa någon av mina närmaste på riktigt, tänkte jag och såg hur det flimrande ljusskenet krusade luften.

Och det var i den stunden min oro slog ut som en verklig feber.

Att förstå vad Draco gjorde skulle inte bara hjälpa Harry, som Severus ville att jag skulle vara ett stöd för.

Det skulle också vara till nytta för Severus, eftersom han ville skydda och hjälpa sin mentorelev.

Och, sist men absolut inte minst, skulle ett eventuellt uppdagande befria Draco själv från den plåga som hemlighetsmakeriet så uppenbart innebar för honom.

Jag
Älskar
Detta

Nejmen superbra kapitel som vanligt!
“om det fanns någon som du litar på, som inte fumlar och snubblar … om jag hade varit liten och smidig och helst kunnat göra mig osynlig …”
Känns precis som Mirre! Att hjälpa till helt omedvetet c:
Love her! Love this!

så bra!!!

Oj, heliga Guds moder, vilket megabra kapitel! Gud, så otäckt att McLaggen har slagit en dunkare i Harrys huvud.
(Angående föregånde kappitel och tipsen: Tror Trezzan godkänner ändringarna. Hon har ju gett mig en tumme! )
Roligt att du nappade på min idé angående Frank och Quirinus. Får se hur det går på den fronten. Man kan spekulera en hel del om olika saker, både böcker och filmer, men också i verkliga livet.

De kommer allt närmare Dracos beteende och vad det är han plågas av. Får se hur det går.

Tips på g!

Äntligen få göra någon verklig nytta. Inte bara stötta och trösta utan faktiskt uträtta något praktiskt, för en gångs skull.

Ändra, så det låter lite bättre.

Jag skulle äntligen få göra någon verklig nytta och inte bara finnas där för att stötta och trösta. Jag skulle för en gångs skulle uträtta något praktiskt.

(Handlar det om Draco, kan du byta ut alla "jag" mot "han".)

Alltför väl kände jag igen den här känslan.

Ändra så det låter bättre.

Jag kände alltför väl igen den här känslan.


Nu blir det spännande och se hur det ska gå. Ron och Hermione hittar tillbaka till varandra, och nu gäller det att den hemska Lavender håller sig borta. Minns att både mamma och jag tyckte att hon var en riktig pest. (Ja, men mamma har också läst böckerna. och sett alla filmer.) Det ska som sagt bli roligt att läsa vidare.