Du vet inte allt (3:e generationen)

Så fint och gulligt kapitel :3

Nu längtar jag bara efter att se vad deras respektive tycker om att de har spenderat så mycket tid ensamma tillsammans. Inte för att jag tror att Bradley, den självgoda jäveln, känner sig det minsta hotat av James.

Ser fram emot nästa del!

Måste jag(vi allihop såklart, glömmer inte er andra) vänta tills på fredag för att läsa nästa kapitel? D: So sad, du skriver ju så bra att man bara vill läsa mer!

hahha, jag har också funderat lite på det här med att jag bara ska lägga ut på fredagar...

och ibland vill jag lägga ut ett kapitel direkt efter att jag gett er ett men det är inte alltid som som jag har varit så produktiv och skrivit klart nästa.

Så fredagar innebär att jag har en deadline kan man säga

Förstår verkligen hur du tänker! Det kan bli väldigt stressigt att lägga ut varje dag, till slut orkar man inte ens skriva för det blir mer som ett jobb en ett nöje, right?

(Förutom "Rebuilding" på fanfiction.net där författarinnan lagt ut ett kapitel(ibland 2) om dagen sen augusti!)

Jag och säkert de andra väntar tålmodigt på fortsättningen!

Superbra!!

Gud vad bra (när kommer nästa?) Alltså jag längtar för att det känns som typ J.K har skrivit detta, du måste bli författare när du blir vuxen!!! Såå in i tartaros bra okej jag tror jag är kär i en bärettelse (igen)

Hoppas jag inte skrev för mycke beröm men det är sant allt ihop!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Okej, jag vet att det inte är fredag utan söndag. Jag är alltså sen med kapitlet men det här veckan har jag verkligen haft fullt upp med jobbet. Det har varit möte, avslutningar, resor och liknande så jag har verkligen inte orkat skriva klart kapitlet men nu hade jag tid!

Och föresten, jag hoppas att ni inte hatar mig för mycket när ni har läst klart...
________________________________________

Kapitel 22
James
Jag vet inte hur många parti schack som vi har kört under de senaste dagarna. Scarlett visar sig vara en riktig vinnarskalle, så att hon förlorade det första partiet gav hennes blodad tand, så att säga. Och jag kommer nog inte glömma Hannahs min när hon kom upp till tornet och fick se att Scarlett inte låg i sängen utan satt med blicken fullt fokuserad på schackbrädet. Idag har vi varit under karantän i ungefär fyra dagar och det är nu som det ska avgöras ifall det blir en dag till eller ifall jag är tvungen att svara på alla frågor mina vänner kommer ha. Hannah tittar på Scarletts termometer.
- Hm, ja, det börjar ju absolut att närma sig en normal temperatur. Hur känns det när du går?
- Inga problem. Men jag känner mig fortfarande lite slö, svarar Scarlett.
- Och det kommer du göra i alla fall ett par veckor fram. Men eftersom din feber inte längre är lika hög och du kan röra dig så tycker jag att det inte är någon idé att ni är under karantän längre. Och eftersom James symptomer mystiskt nog försvann så är jag säker på att vi inte kommer få någon epidemi genom att släppa James lös. Dig vill jag däremot inte se på några lektioner förrän din feber är borta, säger Hannah och spänner ögonen i Scarlett.
- Jag lovar, säger Scarlett.
Men jag är rätt säker på att hon skulle ge allt för att kunna gå på lektion med en gång.
- Så jag är fri att gå? frågar jag.
Hannah nickar.
- Fri som en fågel, säger hon och stänger sin väska.
Med ett glatt leende lämnar Hannah tornet och kvar sitter jag och Scarlett. Ingen av oss verkar riktigt veta vad vi ska säga, eller göra nu. Efter att ha varit instängda här så länge så känns det konstigt att helt plötsligt kunna gå och komma som en vill.
- Dina vänner kommer säkert bli glada över att få se dig igen, säger Scarlett.
- Ja, det kommer bli roligt. Men det kommer kännas lite konstigt att du inte får gå, säger jag.
Hon nickar. Jag ställer mig upp.
- Vill du ha någonting ifrån köket? frågar jag.
Scarlett ser förvånad ut.
- Du är fri att gå vart du vill men det första du vill göra är att gå till köket för att hämta någonting till mig?
Jag nickar.
- Se det som en sorts ”krya på dig” present, säger jag och rycker på axlarna.
Scarlett biter sig i läppen och verkar fundera på ifall hon ska be om någonting.
- Det vore ju gott med en blåbärsmuffins, säger hon försiktigt.
- En blåbärsmuffins är på väg! säger jag och joggar ner för trappan.
Utanför porträttett tar jag ett djupt andetag. Frihet har aldrig doftat så härligt. Även om jag teoretiskt sätt valde att vara instängd uppe i tornet, så är det skönt att ha lite mer area att röra sig på. Med bestämda steg börjar jag gå mot köket. Däremot blir slottet helt plötsligt väldigt litet när jag rundar ett hörn och krockar med inga andra än April och Roxanne.
- James! säger April och ger mig en kram.
- Du ser väldigt bra ut för att ha varit under karantän i flera dagar, säger Roxanne och lägger armarna i kors.
- Ja, vad var det där om egentligen? frågar April.
Jag kliar mig i nacken. Hm, hur ska jag egentligen förklara det här?
- Se det som en sorts botgöring på grund av skuldkänslor, säger jag.
Men mina ord verkar inte ge dem särskilt mycket förståelse så jag suckar.
- Scarlett fick influensan för några dagar sedan och jag tyckte synd om henne så jag ljög ihop att även jag var sjuk så att jag kunde vara där och ta hand om henne.
Jag tittar på April för att se ifall hon tyckte att det låter helt fruktansvärt att jag tagit hand om en helt annan tjej, som jag dessutom varit instängd med i ett torn. Men vad jag kan se så utstrålar hon ingen svartsjuka utan snarare tvärt om.
- Åh vad snällt att du var där för Scarlett! Hur mår hon nu?
- Bättre. Jag är på väg att hämta en blåbärsmuffins ifrån köket till henne, säger jag. Vart är ni på väg?
- Vi ska gå och fråga Professor Campbell angående en uppgift vi fick igår, svarar Roxanne.
- Föresten, stöter du på Zach så är det nog bäst ifall du vänder och går en annan väg, säger April försiktigt.
Jag tittar frågande på henne.
- Vad pratar du om?
April och Roxanne byter en min. Nu börjar jag bli orolig.
- April, kom igen. Vad är det med Zach?
- Trots att det är jättebra att du ställde upp och tog hand om Scarlett när hon var sjuk så missade du en träning, säger Roxanne.
- Och det var er enda träning innan er match mot Ravenclaw på lördag, tilläger April.
Fan. Fan i helvetets fan. Hur kan jag ha glömt bort träningen?
- Eftersom vi förstod att du inte var sjuk utan att det måste bero på något annat så blev Zach lite irriterad eftersom du är kapten och borde vara med på träningen också vidare, säger Roxanne.
Jag suckar.
- Okej, tack för att ni förvarnade mig. Vi ses vid middagen, säger jag.

När jag fortsätter till köket tittar jag mig extra noga omkring ifall Zach skulle dyka upp. Turen verkar vara på min sida, för jag kommer fram till porträttet med fruktskålen utan att stöta på honom. Jag kittlar det gröna päronet och efter en stund så blir det till en handtag. Att kliva in i köket på Hogwarts innebär att man går med på att man inte kommer komma iväg varken tomhänt eller på en stund. Husalferna i princip flyger fram.
- Mr Potter, vad kan vi hjälpa dig med? frågar Respen, husalfen som brukar hjälpa mig när jag kommer ner hit.
- Jag skulle vilja ha en utav era blåbärsmuffins att ta med till min vän. Hon är sjuk och behöver muntras upp lite, säger jag.
Och där blev det fart på husalferna. Någon kommer fram med en påse muffins, en annan kommer fram en flaska pumpajuice och den tredje kommer med en liten fruktkorg. När jag går därifrån kan jag nästan inte bära med mig allting och om någon såg mig nu så skulle den säker tro att jag ska ställa till med fest. På grund av allt som jag måste bära inser jag att det går fortare ifall jag tar en genväg. Så jag chansar och svänger av ner på en korridor utan att egentligen vet jag vart kommer hamna. Jag håller bara koll på vart mina klassrum ligger. Allt annat har jag inte orkat lägga på minnet. Efter att ha gått upp och ner för en trappa lyckas jag dyka upp i en tom klassrums korridor som jag har för mig inte alls ligger långt bort ifrån försteprefekttornet. Men när jag går lite längre så ser jag hur en av dörrarna till ett klassrum står lite på glänt och hur det lyser. När jag kommer lite närmare kan jag även höra lågmälda röster. Nyfiken som jag är så smyger jag fram.
- Jag tycker fortfarande inte om det här.
- Jag vet men det finns inte så mycket vi kan göra åt det nu. Men efter examen så kommer det vara du och jag. Jag lovar.
Det där gjorde mig inte mindre nyfiken så jag smyger fram ytterligare lite till. Och det jag får se, det får mig nästan att tappa greppet av det som jag håller i famnen. Min haka ramlar i alla fall ner. Där inne, omringad av tomma skolbänkar står Bradley och Scarletts vän, Leia tror jag att hon heter, med millimeters mellanrum och med armarna om varandra. Jag kan knappt tro mina ögon. Eller öron för den delen.
- Lovar du det? frågar Leia.
Bradley nickar och hon suckar.
- Jag hörde att karantänen är över idag. Så nu är det bara att gå tillbaka att låtsas som om ingenting har hänt inför Scarlett.
- Det är för sent att göra någonting nu. Berättar du för Scarlett så kommer hon aldrig någonsin prata med dig igen. Aldrig någonsin, säger Bradley.
Det ser nästan ut som att Leia kommer bryta ihop när som helst. Själv klarar jag inte av att lyssna på det här längre. Men när jag ska smyga därifrån råkar jag stöta till dörren med fruktkorgen så ett av äpplena ramlar ur och börjar rulla fram på golvet. Både Bradley och Leia rycker till och tittar mot dörren. Så snabbt jag kan börjar jag gå därifrån. I ögonvrån kan jag se hur Bradley kommer ut ur klassrummet. Jag tycker även att det ser ut som att han håller äpplet i handen.
- Hey, du där! Stanna!
Jag stannar och tar ett djupt andetag innan jag vänder mig om. Bradley ser först förvånad ut men sen ler han ett leende som får det att gå en rysning längs ryggen.
- Där ser man. James Potter. Vad gör du ute och går? frågar han och börjar att gå mot mig.
- Jag är inte otrogen mot min flickvän i alla fall, säger jag.
Bradley tittar sig över axeln, bort mot klassrummet.
- Hm, ja, det var inte riktigt meningen att någon skulle se det där, säger han.
- Och jag antar att Scarlett inte heller ska få veta, säger jag.
- Du har så rätt så.
Jag nickar.
- Men vad skulle hända om jag nu går upp och berättar för Scarlett vilket svin till pojkvän hon har? Det skulle kanske inte bli så bra, säger jag.
Bradley ler igen och börjar kasta äpplet upp och ner.
- Det skulle du mycket väl kunna göra men om du berättar för Scarlett om min och Leias…affär så går jag raka vägen upp till Professor Sinistras kontor och berättar att hennes försteprefekt sågs kopiera Professor Blacks prov.
Jag stelnar till. Hur kan han veta det? Vänta lite…Skuggan! Bradley verkar se att jag insett att det var han som smög utanför kontoret den kvällen.
- Som tur är så hann jag transferera mig därifrån innan du såg att det var jag. Men utav det jag såg så verkade det inte vara första gången som du gjorde det och jag tror inte att det skulle sluta särskilt bra för dig i fall det kom ut, säger han.
Vilken skitstövel. Men han har rätt. Kommer det ut att jag har fuskat mig igenom förvandlingskonsten så kommer det verkligen inte sluta bra för mig. Däremot känns det inte heller okej att dölja det här för Scarlett.
- Har vi en deal? frågar Bradley och tar ett bett i äpplet.
Jag nickar sakta och han ler nöjt.
- Se, du kanske inte är så dum ändå, säger Bradley och lägger tillbaka det bitna äpplet i korgen innan han går tillbaka mot klassrummet.
Jag tittar efter honom ett par sekunder innan jag vänder mig om och fortsätter mot tornet. Scarlett har förflyttat sig till sängen och bläddrar i the Daily Prophet.
- Hey, vad länge du var borta. Hände det någonting på vägen? frågar hon.
Jag ställer ner sakerna på sängen och vet inte riktigt vad jag ska svara.
- Eh, nej, jag stötte på mina vänner. Husalferna gav mig lite mer saker att ta med till dig, säger jag och pekar på fruktkorgen.
- Åh, vad gulliga de är! säger Scarlett och börjar titta bland frukterna.
Jag ser hur hon plockar upp äpplet som Bradley bet i.
- Det är någon som har ätit av det här äpplet och sedan lagt tillbaka det. Vem gör något sådant?
Din otrogna pojkvän. Jag rycker på axlarna.
- Jag har ingen aning. Här, låt mig slänga det åt dig, säger jag och tar äpplet ifrån henne.
___________________________________________
Hoppas att ni gillar det! Kommentera gärna!

Jättebra skrivet! Usch vad jag hatar Bradley!

jag också. Och fantastiskt bra skrivet!

Vilket jävla svin! Tror jag har frågat förut, men är det okej om jag slår på Bradley nu?

Helt otroligt hur vidrig man kan vara. Har aldrig förstått vad Scarlett ser hos honom, men nu även Leia? Vad ser nån av dem hos honom?? (Du är fantastisk på att skriva som får mig att känna sånt förakt mot en påhittad karaktär!)

*spyr på Bradley*

"Let's give him an apple too make him look like even more of an asshole!" xD