Den stora profetian ~Julkalender 2015~

Jag beundrar dig som hinner skriva så mycket på så kort tid. ♥
Jag har varit lite lästrött och woops så har jag kommit efter lite grann men ska försöka läsa ikapp imorgon. cx

Bäst!♥

Jag förstår inte hur du kan skriva ett långt kapitel varje dag!!!
Amazing!♥

Här är det! Ligger bara typ ett kapitel före nu (*panik*) så jag måste skynda mig och skriva mer! Hinner inte läsa igenom och rätta, så förlåt än en gång för eventuella stav/skrivfel!

Tillslut var de framme.
Sarima hade aldrig varit i Xelholm, hon kom från en liten by långt bort ifrån storstaden. När hon såg den stora huvudstaden så flämtade hon till. Hon hade aldrig sett så många hus och varelser på samma ställe förut.
Dom stod i skogen på en kulle ovanför staden, som låg i en liten dalgång. Den var verkligen gigantisk och gick som i en uppförsbacke. Stadsporten var längst nere i dalen medans det kungliga slottet längst bort i staden sträckte sig upp på sluttningen ner till dalen så att det låg högt över alla andra husen. Även på så långt avstånd så kunde Sarima se de stora, hästdragna vagnarna som rullade på gatorna i staden och röken som kom från hus och smedjor.
Saramir tog med henne in i skogen igen. Dom slog upp sitt läger en bra bit ifrån skogsbrynet så att de inte skulle synas från staden. De åt kall kvällsmat eftersom de inte vågade göra upp någon eld, och lade sig sedan ner för att sova. Alla låg ihopbuntade på marken för att försöka hålla värmen trots kylan. Det blev en väldigt kall natt utan någon eld, och Sarima sov inte särskilt mycket.
Dagen därpå så vaknade Sarima tidigt, trots det var nästan alla andra redan uppe. Elamar och Zelxer stod brevid en stor stubbe som en karta låg utbredd på. När Sarima tittade närmare så såg hon att det var en karta över Xelholm. De stod och pratade lågmält med varandra.
Efter den kalla frukosten bestående av samma sorts gröt som hon blivit bjuden på av alvbarnen när de just träffats, så samlades de alla vid Elemar och Zelxer som skulle berätta krigsplanen.
“Okej, hör upp!” sa Elamar. “Vi ska sända in en styrka i staden för att ta ut katapulterna. Det är av största vikt att ni lyckas, för annars är vårat anfall dömt innan det ens börjat. Med i den styrkan ska Sarima vara. Förutom henne så vill vi ha så unga personer som möjligt eftersom ni då blir lättare att se förbi. De andra som ska följa henne är Saramir, Welder, Normay, Celehof, Avangal, Holamir och Graban.”
De uppropade och Sarima gick upp och ställde sig brevid Elamar. De andra personerna som var med var några år äldre än Sarima, men hade väldigt stränga ansiktsuttryck. Utom en mörk flicka som presenterade sig som Avangal. Hon hade skrattgropar i mungiporna och det såg ut som om hon hela tiden log.
“Det här är alltså katapultstyrkan. Det är ni som ska ge er in och oskadliggöra katapulterna. Minns att ni är vårat enda hopp. Misslyckas ni misslyckas alla.”
“Ingen press då” viskade Welder med ett flin till Saramir som stampade honom hårt på foten.
“Nå!” sa Zelxer. “Vad väntar ni på? Gå och förbered er!”
Ungdomarna sprang iväg för att hämta sina saker medans Elamar fortsatte att berätta detaljerade stridsplaner för de som var kvar - vilket var en väldigt stor armé. Sarima gick bort till sin sovplats och plockade upp de få saker hon hade med sig. Väskan hon hade fått av Sima den kvällen hon lämnat byn var inte på långa vägar fylld. Hon hade en vattenflaska, lite mat och en brun mantel med huva som hon tog upp och svepte om sig. Hon behövde sätta upp håret och ha huvan på sig för att dölja sitt ljusblonda hår. Det fanns inga människor i Xelholm som hade den ljusa färgen på håret. De hade bara brunt, svart eller smutsblont så att komma in med klarblont hår skulle vara som att gå runt och skrika till alla att hon var av alvsläkt.
I bältet hade hon sin dolk och ett svärd som hon hade fått av alverna. Det var många som bar vapen i staden, men det var ändå meningen att de skulle försöka dölja dom så gott det gick under manteln.

Under tiden så hade de andra också gjort sig i ordning. Saramir och Welder log mot henne när hon kom dit. Båda var klädda som människor. Saramir hade en duk över sitt tuppsatta hår och Welder hade en löjlig hatt och en svart kappa. Sarima kände väldigt hemlängtan när hon såg alla i människokläder. De påminde henne så mycket om hennes hem att hon bara ville börja gråta.
Några minuter senare så var de på väg. De behövde gå en bra bit för att komma till stadsporten, för även från skogsbrynet så var det några kilometer ner. När de tillslut var framme så var de andfådda och trötta, men de behövde ta sig in innan de kunde börja vila. Vid den tiden på dagen så var det väldigt många som skulle in i staden, så det var ganska lätt att smita in bakom några vagnar. Sarima smet in bakom en hästdragen kärra fylld med vedträn. Det gick åt mycket bränsle nu på vintern, så det fanns rätt många såna vagnar. Hon gick hukad brevid den och lyckades ta sig in innanför murarna utan att bli upptäckt.
På gatan innanför porten så fanns det många stånd och affärer. Det låg nästan ingen snö på gatan för att den blivit så nedtrampad. Sarima rätade på sig och gömde sig i en liten gränd för att hålla utkik efter de andra. Planen var att de skulle ta sig innanför muren tillsammans och sedan - på något sätt - hitta varandra igen.
Det gick inte så lång tid innan hon hittade Saramir. Nu gällde de bara att hitta alla andra, ta sig in djupare i staden och förstöra några katapulter.
Hur svårt kunde det vara?

Bravo

Japp, sorry för att än en gång inte hinna läsa igenom! Det är sent, och jag har varit och sett på Star Wars nyss (den ÄÄÄÄGDE!!!!!!) dessutom hade jag ändå inte kunnat lägga ut kapitlet eftersom ingen kommenterat (tack Rasmus!)

Aja, kram på er i alla fall! Ska försökte skriva lite mer imorgon så att jag kan skriv klart någon gång xD Sov gott, se Star Wars och akta er för paprikoarméerna! Dom är hemska! *Ryser*

(#Nattflum xD)

Sarima gick ut ur gränden och knuffade sig förbi flera handlare för att hitta de andra. Efter ett tag så såg hon dom allihopa, sittandes i en gränd bakom ett fruktstånd där ägaren stod och höll på att sälja frukt till förbipasserande. Hon vinkade Saramir till sig och dom gick efter de andra in i den kalla gränden. Där inne var det mörkt och luktade unket. Marken var täckt av ett tunt lager smuts och det låg en bakfull, gammal gubbe på marken och snarkade högt. Dom ställde sig i en klunga längst bort i gränden.
“Okej, lyssna nu.” sa Celehof, killen som blivit utnämd till ledare för uppdraget. Han var stor, kraftig och hade väldigt kort hår. Hade inte hans ögon lyst som blåa, glittrande diamanter så hade man inte ens kunnat tänka på att han kunde vara av alvsläkt. Sarima tittade närmare på de andra.
Det var Avangal, Saramir, Celehof och Welder. Sen var de de andra ungdomarna. Normay var en kortväxt, tillbakadragen kille med ljusblåa, nästan vita ögon och klarblont hår, precis som Saramir och Sarima, även om det såklart inte syntes för tillfället eftersom han hade det uppsatt under sin luva. Holamir påminde väldigt mycket om Celehof. Han var väldigt kraftigt byggd med muskulösa armar som var dolda för tillfället eftersom dom var fyllda av tatuerade alvsymboler. Han hade ett renrakat huvud och svarta ögon, precis som de flesta människor. Alver hade oftast mera färgglada och lysande ögon. Sarima hade frågat Welder om det och han hade svarat att Holamir bara var en halvalv. Hans pappa var människa, därför var det väldigt bra att han följde med. Han visste mer än alla andra om människornas storstäder eftersom han, till skillnad från Sarima, hade växt upp i Xelholm.
Och sen var det Graban.
Sarima kunde inte bli klok på den killen. Han var ganska lång och stark, men ändå väldigt spinkig. Även fast de flesta alver - Avangal var ett undantag - hade blev hy så var han nästan vit. Hade han inte varit så lång hade man kunnat titta på honom flera gånger om utan att kunna se honom. Hans ögon var grå och dystra och hans ansikte avlång och smalt.
“Vi måste göra upp en plan. Eller, rättare sagt, här är planen.” fortsatte Celehof. “Det är cirka en dagsmarsch genom marsch staden. Katapulterna är framför det kungliga slottet, så de kommer att vara väl bevakade. Vi ska ta oss till och utföra en distraktion, det är eran uppgift”, han nickade mot Welder och Avangal Welder nickade med ett onskefullt flin. Sarima skulle verkligen inte vilja vara offer för det han hade planerat. “Vi andra kommer att springa fram och såga hugga sönder katapulterna. Därför måste distraktionen vara bra! Dom måste vara borta länge nog för att ge oss tid att göra sönder dom helt. Ett halvfärdigt jobb är inget jobb alls, så vi måste göra det ordentligt. Sedan signalerar vi till armén att vi är klara så attackerar dom staden. Förhoppningsvis så kan vi ta över staden när de inte har några katapulter. Fångar vi kungen så är kriget över, dom kan inte göra någonting utan honom. Människorna kommer att ge sig direkt, förhoppningsvis.” Han tog en paus. “Är allt förstått?”
Alla nickade och de gav sig ut på gatorna igen.
Det blev inte mindre folkstockning ju längre in i staden de kom - tvärt om. Vid vissa ställen var det så trångt att de nästan inte kunde ta sig fram, men de passade alverna utmärkt. Ingen kom på tanken att titta närmare på någon som gick förbi, och därför lyckades alverna ta sig fram obemärkt.
Ganska ofta så blev de tvungna att ta vägar genom trånga gränder istället för huvudgatan. Inte bara för att vara diskreta, utan också för att det - som nämnt - var alldeles för fullt på gatan för att kunna ta sig fram snabbt, vilket dom behövde göra. De visste att människorna också förberedde sig för krig, och skulle de vinna det här skulle de behöva slå till först och ta dom med överraskning.
Det gick på. Det var väldigt stelt eftersom de nästan inte pratade med varandra alls. De gick bara, med Holamir i täten, fram genom gatorna. Ju närmare de kom slottet ju färre marknadsstånd och affärer såg man. De ersattes istället med fina, färgglada hus och renare gator. Tillslut blev de också mindre folk, eftersom de flesta höll sig där man kunde köpa saker vid den här tiden på dagen.
Sarima hade aldrig sett så fina hus annat än på avstånd. Hon tittade fascinerat på alla vackra byggnader och folkets kläder, som också blev allt finare ju finare områden de kom till. De hade kommit så långt vid kvällen att Sarima faktiskt började tro att de skulle klara det utan bråk.
Sedan blev de avslöjade.
Det var inte Saramirs fel, men det var hon som avslöjade dom. Hon råkade gå för nära en man som knuffade till henne. Hon ramlade omkull på marken och huvan åkte av henne och avslöjade hennes klarblonda hår och hennes lysande, bruna ögon - så olika människornas Det gick tre sekunder när alla var i chock och sedan exploderade bomben.
“Alver!” vrålade mannen högt och kastade sig mot Saramir. Hon rullade undan och sparkade honom i skrevet så att han föll omkull med ett vrål.
“Spring!” skrek Celehof och började rusa upp längs gatan medans soldater vände sig om överallt och började följa efter dom. Sarima hjälpte Saramir upp på fötter, och under de få sekunder det tog för dom att knuffa sig förbi några soldater så hade de kommit långt efter alla andra.
Avangal och Welder drog sina svärd och vände sig om för att hjälpa dom, men de andra sprang bara iväg. Saramir skrek till då en soldat grep tag i henne bakifrån. Hon vred sig i hans grepp och försökte sparka honom, men han var för stark. Sarima tänkte inte ens. Hon drog sin dolk och stötte den i soldatens hand så att han släppte henne med ett skrik. Saramir ramlade ner på marken och började springa iväg, men en kvinna grep tag i hennes hand och hon kunde inte ta sig loss. Kvinnan - som var en soldat - drog sitt svärd och höjde det över Saramir.
När hon högg till så kastade sig Sarima framåt och tacklade henne åt sidan. När hon försökte ställa sig upp igen så grep en ung man klädd i soldaternas rödvita uniform tag i hennes armar och höll fast henne hårt. Saramir drog sitt svärd men Sarima skrek åt henne att springa iväg. Mannen drog iväg henne åt sidan och Sarima tänkte att nu var det över. Nu skulle hon dö och alverna förlora kriget.
Då hörde hon rösten.
Mannen som höll henne fast vred runt henne så att de stod ansikte mot ansikte och han sa hennes namn.
“Sarima?”
Hon kände igen den rösten. Den tillhörde en pojke hon växt upp med, bott med och lekt med i hela hennes liv. Det var hennes halvbror, Bill.

Hur kan du skriva så otroligt bra?! Jag fattar inte!

(Star Wars vad SÅÅÅÅÅÅ BRA!! Var också och såg den nyss x))

Och här är nästa!

AAH!!! Upptäckte just att jag bara har tre kapitel kvar att skriva, inklusive epilog! That's awesome! Jag är nästan klar!!!

“Bill!” viskade Sarima med gråten i halsen. Hon kunde inte tro att det var han. Varför hade hon inte tänkt på det? Såklart att Bill var med i armén! Det var säkert Savi också, Bills tvillingsyster, och Germy, och kanske till och med Wall.
Utan att tveka släppte Bill henne och viskade i hennes öra.
“Spring.”
Sarima puttade undan honom och sprang iväg längs gatan. Saramir tog emot henne och slog ner några soldater med sitt svärd på vägen bort. Snart hade de lagt soldaterna bakom sig, och Welder vinkade in dom i ett hus. Utan att tveka kastade de sig in där och Sarima fick en skymt av en storvuxen människa som stängde dörren bakom dom.
Dom fick ingen chans att andas ut. Welder drog in dom i en liten skrubb där de allihopa satte sig i någon sorts oval ring. Sarima vågade knappt andas. Hon hörde soldaterna knacka på ytterdörren.
“Vem är den här mannen?” viskade Saramir.
“Ingen aning, men han ville hjälpa oss. Hoppas bara vi kan lita på honom.”
“Det lär vi snart få reda på”, väste Holamir.
Dom hörde tydligt genom den tunna väggen hur mannen öppnade dörren. En kraftig, barsk röst seglade genom luften. Sarima gissade att rösten tillhörde mannen vars hus de var i.
“Ja, vad är det.” muttrade han till soldaterna som Sarima antog stod utanför.
“Har ni sett några alver springa förbi här?” Kvinnans röst lät andfådd.
“Alver?” svarade mannen. “Alver… Varför skulle de finnas några alver i Xelholm?”
“Vi vet inte, men dom var här! Har ni sett dom?”
“Tror ni inte?” frågade mannen med dånande röst. “Att jag, om jag mot förmodan såg några alver, skulle berättat det för er direkt utan några frågor?”
“Jo… jo, såklart”, sa kvinnan tveksamt. Sarima förstog henne. Hon skulle inte vilja stå framför den mannen och säga emot honom.
“Ja, så ge er iväg då!” grymtade mannen och stängde dörren med en smäll innan soldaterna hann säga något mer.
Det gick några minuter och sedan hördes klampande steg och dörren till skrubben öppnades. I dörröppningen så stod mannen. Han var verkligen gigantisk, minst en och en halv meter lång och väldigt kraftigt byggd. Han hade ett skalligt huvud och rödbrunt, buskigt skägg. Hans ögon var svarta och såg misstänksamt på alverna.
“Jag tror det är säkert för er att komma ut nu. De har gett sig av.” sa han med dov röst och vände för att gå ut i rummet utanför. Efter en stunds tvekan så följde alverna efter.

Det var ett väldigt litet hus. Det första Sarima insåg var hur mörkt det var - och smutsigt.
Huset bestod av ett kök, varifrån dörren gick ut i det fria, ett sovrum, där de inte fick gå in, och den lilla skrubben där de hade fått gömma sig från soldaterna. En enda liten lykta med en fladdrande ljuslåga hängde över köksbordet, men trots det var det väldigt, väldigt mörkt. Golvet var smutsigt och såg inte ut att ha sopats på evigheter, luften var unken och det hängde spindelväv i takhörnen.
Mannen gick fram till ett bort och viftade åt alverna att sätta sig. Han tog ut några brödlimpor från ett köksskåp och kastade dem på bordet.
“Tack” började Celehof “men vi har redan mat med oss.”
“Dumheter” sa mannen. “den maten ska ni spara, ni lär behöva den. Om inte nu, så senare i slaget.”
“Tack”, sa Avangal snabbt, innan någon hann protestera.
Dom började äta under tystnad. Trots att frågorna bubblade i Sarima så tyckte hon att det skulle vara oartigt att säga någonting. Tills Saramir satte ord på det dom alla tänkte.
“Ursäkta, att jag frågar, men vem är du? Och varför hjälper du oss?”
Mannen drog för gardinen och vände sig bort från fönstret.
“Jag är Elfar. Jag var bagare förut, tills kungen satte dit mig. Han gillade inte att jag vägrade slåss mot alverna i kriget, så han tvingade mig att stänga. Jag säljer fortfarande bröd, men inte offentligt. Jag har ingen anledning att tycka om kungen, så då kan jag lika gärna hjälpa er.”
Avangal nickade och fortsatte äta. Celehof kastade arga blickar mot Saramir och öppnade just munnen för att säga något när Sarima började prata med honom. Hon tänkte inte låga honom bli arg på Saramir, det var inte hennes fel att de blev avslöjade!
“Så, vad ska vi göra imorgon?” frågade hon snabbt. “Eller ska vi fortsätta ikväll.”
Celehof drog efter andan. “Jag tror nog att det är säkrast att vänta här inatt, om vi får stanna såklart” han nickade mot Elfar. “Det är för riskabelt att ge sig iväg ikväll.”
“Det är för riskabelt att ge er iväg imorgon också” sa Elefar. “Då kommer soldaterna vara överallt och leta efter er.”
“Så vad ska vi göra?” frågade Graban. “Vi kan inte vänta här så länge, vi måste skynda oss med uppdraget!”
“Jag vet”, sa Elfar. Han verkade tveka i några sekunder och fortsatte sedan. “Jag har… en hemlig gång som går ifrån mitt hus till torget framför kungliga slottet, där katapulterna står.”
Han lät orden sjunka in och sedan insåg Sarima vad han hade sagt.
“Hur känner du till vårat uppdrag?” frågade Sarima förskräckt.
“Jag har mina kontakter”, sa Elfar. “Det viktiga är att ni får sova här inatt och ge er av till katapulterna imorgon.”
“Hur vet vi att du inte förråder oss?” frågade Saramir snabbt.
“Det vet ni inte. Ni måste bara lita på mig. Jag är ert enda hopp.”
Det kunde ju inte låta mer olycksbådande.

(Ni måste kommentera så att jag kan lägga upp nästan kapitel xD Holytail?)

JAAA GASH SÅ BRAAA

De gav sig av tidigt nästa morgon. Elfar visade dom den hemliga gång han hade i ett skåp i sitt sovrum. Först var Sarima tveksam att gå ner. Tunneln av alldeles för lik Labyrinten, och hon såg på Saramir och Welder att dom tänkte samma sak.
Gången hade lågt tak, så de behövde huka sig när de gick, och ändå skrapade deras huvuden i jordtaket. De längsta, Holamir, Celehof och Graban, behövde nästan gå på alla fyra. De gick på under jorden, men trots att det var väldigt instängt så var luften friskare där än i Elfars hus. Det fick Sarima att undra hur länge sedan det var han vädrade sina unkna rum.
Dom behövde bara gå någon halvtimme innan de var framme. Allt som allt så hade det tagit någon timme att gå genom hela staden fram till det kungliga slottet. Förhoppningsvis skulle de gå snabbare för alverna eftersom de planerade att klättra över murarna framme vid slottet. Kanske gömde de sig där utanför i detta nu, och väntade på deras signal. Väntade på att de skulle förstöra katapulterna.
Inte för att Sarima fattade hur alverna skulle kunna smyga ändra fram till stadsmuren utan att bli upptäckta, men dom hade väl sina magiska alvkrafter eller något. Sarima visste inte, och hon hann inte tänka på det.
De var framme vid slutet av tunneln. I taket så fanns det en lucka av trä. Sarima försökte öppna den, men den satt fast. Hon fick upp den en liten bit, men sedan åkte den tillbaka igen. Det stod någonting väldigt tungt ovanpå luckan som Sarima inte orkade lyfta.
“Här” sa Celehof och gick fram till luckan. Han öppnade den cirka en decimeter och tittade ut. Ljuset som sken in genom luckan stack i Sarimas ögon, men hon tittade ändå ut. Hon såg några säckar stå där utanför, troligen var det en sådan som stod ovanpå luckan också. Och hon såg katapulterna.
De var större än hon någonsin kunnat föreställa sig. De var fyra stycken, två på vardera sidorna palatsdörren.
Slottet var mycket mer andtagande än det hade varit på avstånd. Det lyste som guld, och de många tornen var fyllda med rena, vackert formade glasfönster. Vissa var också målade, men de satt för högt upp för att Sarima skulle kunna se motiven.
Katapulterna var strängt bevakade. Celehof öppnade luckan helt och de klättrade upp från gången. De gömde sig bakom säckarna så att de inte skulle synas. Celehof tecknade åt Welder och Avangal att det var dags och de smög tyst iväg.
Sarima väntade spänt på avledningsmanövern. När den tillslut kom så kom den i en explosion som skakade hela marken. Sarima tittade försiktigt fram från sitt gömställe bakom den stora säcken och såg att Welder och Avangal hade sprängt ett hus en liten bit bort. Hon hoppades för allt i världen att det hade varit tomt.
“Alverna!” ropade soldaterna och de sprang iväg dit med vapnen dragna och lämnade katapulterna obevakade.
Några sekunder var allt alverna behövde. De hoppade fram från bakom säckarna och sprang fram till varsin katapult.
Sarima drog sitt svärd och högg det igenom katapultens trä. Det förvånade henne hur lätt det gick, svärdet måste på något sätt varit magiskt, och hela träbyggnaden föll ihop. Hon hoppade undan från det fallande virket och ställde sig beredd för att ta emot attacken från soldaterna som nu vände tillbaka, med förstärkning.
Brevid henne tände Saramir eld på en raket hon haft i sin rockärm. Sarima hade aldrig sett en sådan förut, Saramir hade sagt att det var en ny uppfinning alverna gjort, och den flög upp i luften. Ovanför muren så exploderade den i ett regn av färger och en hornstöt ljög genom staden. Över murarna på alla sidor om dom så hoppade alver. Soldaterna blev överrumplade och armén stormade mot slottet.
På alla sidor om Sarima ljöd stridslarm. Nu var kriget igång på allvar.

(Ja, jag får väl påminna er igen om att ni gärna får kommentera efter varje kapitel om jag ska kunna lägga upp nästa nästa dag
lilla Clara? Vet att du inte läser, men om du kommenterar så kan du väl börja läsa? xD Rasmus potter?)