The Story

Tyvärr inte. Tycker att det är as jobbigt att skriva på mobilen.
Får vänta tills imorn när jag har min dator

Jahapp

Super!

När kommer nästa...?

Mall:
Namn: Salemo Cornelius Alaric Saltzman
Ålder: 386
Kön: Man
Familj (ej nödvändigt) : Ingen familj, de dog för länge sedan men en massa kusiner och sysslingar mm.
Bakgrund: -
Personligheter: Speciell, vis, klok, märklig, "ung för sin ålder", har lite humor, mm
Utseende:

"Art": Trollkarl
Krafter (ej nödvändigt) : Trollkarls krafter
Gillar: Att forska, vinna, lyckas, en speciel person, hallonmuffins
Ogillar: Fienden, hemskheter, Tomatsoppa,
Svagheter (Minst två) : Lumenit kristaller, den speciella personen
Styrka/Styrkor (Minst två) : Grymt duktig på att trolla, vis/klok/smart
Övrigt: -

Kapitel 5
-----------------------------------------------------------------------------

Melody hade vaknat upp tre dagar efter händelsen i köpcentret. Då visste hon inte vart hon var, vad som verkligen hade hänt, vad klockan var, hur hon kommit dit och vem hon kunde lita på.
Efter att ha legat still ett tag och hyperventilerat i panik hade hon till slut vågat se sig lite om. Hon märkte att hon låg i en säng med mjölkvita sängkläder. Hon hade på sig ett vitt nattlinne och hennes hår kändes rent och doftade gott. Hon vågade inte sätta sig upp, hon vred bara lite på huvudet för att se sig om. Sängen var ställd intill en vägg. Rummet hon låg i hade väldigt ljus gula tappeter, nästan vita. Golvet och taket var av vit målat trä. Bortsätt från sängen stod en senapsgul fåtölj i hörnet på andra sidan rummet och en stor vit garderob en liten bit ifrån sängen. På garderoben hade någon målat fina gula blommor som klättrade upp längs garderobsdörrarna. Bredvid sängen fanns också ett litet nattygsbord med ett glas vatten på.
Det fanns ett stort fönster i rummet. Ett väldigt stort. 2x1,5 meter i diameter ungefär. Trotts att ett par vita gardiner hängts iför rutorna sipprade ganska mycket ljus in.
Melody fick en kuslig känsla av att hon befann sig i sjutton hundratalet och början av nitton hundratalet samtidigt. Det var något lätt gamaldax över rummet, som i början av nittonhundratalet, men samtidigt känndes det som att garderoben skulle kunna vara fylld med gamla snobbiga klänningar som en adelsdam från sjuttonhundra talet brukade använda.
Melody's funderingar avbröts tvärt, då en dörr i andra änden av rummet öppnades.
Melodys hjärta tog ett skutt i bröstet på henne, men lugnade sig sedan när hon såg att det bara var en flicka i sjuttonårs åldern, inte den som varit i köpcentret.
Flickan bar på en liten bricka som hon ställde ner på nattygsbordet.
Hon såg inte ut att komma från varken sjutton eller nittonhundratalet. Hon såg ut som en helt vanlig tjej från tjugohundra talet.
"Oj, du har vaknat!" sade flickan, "Det var på tiden, vet du hur länge du har sovit?"
Melody vågade varken svara eller röra på sig. Var var hon? Vem var det här? Hur länge hade hon egentligen sovit? Vad var det egentligen som hände?
Flickan verkade förstå Melody.
"Jag förstår att allt är förrvirande, men jag kan inte säga något till dig förens du blivit bättre och vi har fått svar från Alaric"
Fler frågor snurrade i huvudet på Melody, men hon sa fortfarande ingenting.
"Juste vad oförskämd jag är!" utbrast flickan, "Jag heter Sarah Chase, du har redan träffat min bror och pappa, Alex och Jonathan Chase"
Melody fortsatte att tiga medan Sarah fortsatte.
"Min mamma heter Elisabeth Chase, vi kommer ursprungligen från Belfast, England, men flyttade till Sverige för ungefär elva år sedan nu" Sarah såg ut att fundera då hon plötsligt sken upp, "Vad heter u då? Alex berättade att Alice försökt kidnappa dig, känner du till Syd och Nord sidorna? Varför ville Alice åt dig?"
Melody förstod ingenting. Syd och Nord sidorna? Vad var det? Så många frågor utan svar.
För första gången på länge vågade Melody prata.
"Jag heter Melody Song..." började hon men rösten höll inte och ljudet försvann i ett litet pip.
Sarah såg ut att förstå.
"Är du hungrig? Här, jag gjorde ett par smörgåsar åt dig" nu såg Melody vad som fanns på brickan Sarah burit in.
Två rostade bröd och ett stort glass choklad.
Melody kände hur hungern rev sönder magen. När hade hon ätit senast? Hon kunde inte tygla sig utan slukade både mackorna och chokladen i ett litet svep.
Sarah satt tyst och tittade på.
När Melody var klar sjönk hon ihop på sängen igen. Hon kunde inte förstå det, hur kunde hon vara så trött trotts att hon sovit så länge?
Sarah märkte det också, men var inte lika bekymrad. Hon lade en hand på Melody's panna.
"Hmmm, du har fortfarande hög feber, det är nog bäst att du sover lite till"
Melody ville protestera, men orkade inte. Hon ville få svar men samtidigt bara sova.
Sarah reste på sig och tog brickan hon burit in lite tidigare.
"Sov så gott" sade hon och gick ut genom dörren.
Melody somnade direkt.

Jättebra!

Tack

Airi - Nu kom den

du är sååååå bra på att skriva!!! Längtar såååååå mycket till nästa! Vill veta vad som händer!!!!!!!

SPÄNNANDE!! Hur kan du skriva så bra? TEACH ME!!