Smutsskallarnas beskyddare

Alltså jag har nyss sträckläst hela din ff och... Herregud det är ju helt magiskt!

Hur gör du?!
Och jag tycker att du måste fortsätta att skriva i framtiden.

*bevakar*
_________________________________
♥

Men aaaaw ♥ ♥ Blir så glad när du säger så! Hur jag gör? Vet inte .. xD Av glädjen av alla underbara läsare kanske! ♥ Kommer jag nog att göra också, jätteroligt att skriva! Förresten känner jag mig bättre nu, så ska nog skriva lite på ett kap!

Kul, att du blev glad♥
_____________________________
♥

Nuuuu kommer det! Jag är mycket väl medveten om att det blev mycket sämre än vanligt, men det känns som att jag inte riktigt kan få det så mycket bättre utan att faktiskt börja skriva. Jag har själv märkt att jag gör mycket mer konstiga och felaktiga meningar när jag skriver nu än innan, så det gör visst stor skillnad att inte vara så kreativ på en vecka och ändå har jag skrivit lite i alla fall. Hoppas att ni tycker om det, även om det inte är det bästa jag har skrivit hittils, direkt.
Kapitel 23
Hon står stelt, men med ett mer avslappnat sätt än förut. Även om hennes ansikte är lite svagt blekt av nervositet och det syns att hon har gråtit för inte så speciellt länge sen, så ser hon gladare ut än någonsin förut. Hon ler inte direkt, men för henne är det klart framsteg. Hon kramar osäkert det skrynkliga kjolstyget med darrande händer och biter sig i läppen när hon för en sekund fångar min blick. Hon tittar snabbt på mig med närmast rädda ögon, som om hon har dåligt samvete över någonting. Men hon vänder kvickt bort ansiktet igen när Potter börjar tala med hög röst.

- Ja, välkommen allihopa, börjar han. Det är så att ...

- Jag har avslöjat en hemlighet som jag borde ha talat om för mycket länge sen, avbryter Idah honom och tar ett steg fram. Det är jag. Jag är inte stolt över det.

Ett förvirrat tjatter sprider sig över rummet. Det är bara jag och Anthon som känner till sanningen och jag förstår att det skulle kännas märkligt att få reda på den på det här sättet. Inte för att jag förstår det riktigt, jag heller, tänker jag innan Potter harklar sig för att börja tala igen. Men min kusin hinner före.

- Jag blev tvingad av min egen mor, men det är inget skäl. Egentligen är jag lika hemsk som henne. Hon har till och med försökt få mig att döda min egen kusin. Men jag kan inte. För att ... jag älskar henne.

De sista orden säger hon tyst, nästan som en viskning. De små orden, som betyder så otroligt mycket. Aldrig trodde jag att Slytherineleven Idah Oakbranch som verkade vara maktgirig, hänsynslös och ha en förkärlek till svart magi, ska få mig att vilja krama om henne här och nu. En stor, varm kompiskram. Kusinkram. Men det gör jag inte. Istället ser jag bara upp på henne, där hon står med huvudet nerböjt och skrapar med tån i golvet. En liten droppe rinner nerför hennes dolda ansikte och landar tyst på marken.

- Därför, så ska jag, Ron, Hermione och Neville med hjälp av några aurorer att angripa Lucianna Blacks hem inom en vecka för att ta henne till Ministeriet, i hopp om att hon inte har placerat ut fler förhäxade personer där. Miss Oakbranch här har gett oss den information vi behöver och ...

- Ska följa med! skriker hon rakt i ansiktet på honom, samtidigt som jag säger något liknande, fast som syftar på mig. Hon ser väldigt arg ut och reser trollstaven för att kasta en förhäxning. Hon öppnar munnen, men ändrar sig mitt i rörelsen. Sen sänker hon staven dystert igen.

- Förlåt, muttrar hon. Bara en reflex. På Durmstrang var det jämt dueller med mörk magi i korridorerna. Jag är liksom ... Van vid det.

- Jag förstår, säger Potter lugnt och tittar på min kusin med en smått bekymrad blick. En sak som jag också förstår är att du vill följa med och kämpa. Men du är tyvärr minderårig och det är en alldeles för farlig uppgift.

- Än sen? säger hon trotsigt, även om hon vet lika väl som jag att slaget är förlorat. Vi får bara vänta på Hogwarts och göra talmagiläxan medan de är ute och bekämpar svartkonstutövare.

- Än sen om jag dör? Det gör jag väl ändå och det vet du mycket väl!

Potter ser på henne med en oroad rynka i pannan och jag tror att han på något sätt förstår Idahs poäng. Men han säger inget mer om saken.

- Så, dags att bryta, meddelar han och Granger hjälper oss ut i korridoren, där hon lägger en disslussioneringsförtrollning på några av oss så att vi inte ska bli en för stor folkmassa. Anthony som stått tyst brevid mig under hela mötet försvinner plötsligt i mörkret och jag lämnar honom för att gå till uppehållsrummet och göra den nyss nämnda talmagiläxan. Med en suck över vad som väntar kliver jag in mellan tunnorna och sätter mig vid brasan.

Jättebra ju! Gillar verkligen att Idah är så ärlig och rättfram! Oftast (enligt mig) så brukar det inte vara så många som är så ärliga i böcker så Det är kul väldigt att läsa din ff!
_________________________________________
♥

Va braaa! Håller med smörbyttan, det är så bra att Idah erkänner. Det brukar vara så att någon kommer på personen som ljuger.

Fantastiskt

Jag tycker att du är fantastisk på att skriva!

När kommer det mer? Nu när jag uppdaterat min fanfic typ 4 gånger om dagen, så kanske jag kan få vila lite och låta dig få skriva ett kapitel

P.S. När ska vi börja på den där världen med små alver och månsken i trolldrycker och talande träd? haha!

Men tack alla! Har haft lite paus eftersom att jag råkar bli taggad i typ 10000 olika novelltävlingar samtidigt xD Men tänkte börja på nästa nu, så om någon skulle vara schysst och skriva en kommentar så kan jag lägga upp det när det väl är färdigt!
smörbyttan, skicka en uggla. Har planerat en hel del .. xD