När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Heeeeeeej



Kapitel 21


Kära Victoire

Tack för ditt brev, allt går bra här hemma, även fast det är tomt utan er, såklart.
Hur är det med dig? Är Louis okej? Jag hoppas att ni tar hand om honom, särskilt du, Vic, eftersom du är äldst.

Jag har ett jobb i frankrike om några veckor, för övrigt. En sak med jobbet, bara, inget att oroa sig för, men jag kommer kanske inte vara hemma på ett tag. Skulle du kunna ta dina syskon och hälsa på er mamma helgen efter nästa? Jag tror att hon skulle uppskatta det!

Pappa
____________________________

Pappa!

Oroa dig inte, jag behöver inte ta hand om Louis, han tar ganska bra hand om sig själv. Domi kunde aldrig ha trott att han var så tuff, du vet? Fast jag visste hela tiden att han alltid hade det i sig.

Vad är det för jobb, eller ännu viktigare: är det farligt? Jag skulle kanske kunna hjälpa till! Säg till om du behöver min hjälp, och jag är där på tre röda.

Victoire
____________________________

Victoire

Jag tror inte det, jag tar inte med dig den här gången, det är för farligt.
Inte för att jag säger att det är farligt för mig, men du får inte följa med.

Jag är ledsen, men det här är något jag måste göra själv. Du kommer att förstå en dag. Men kom bara ihåg att ta hand om dina syskon, och mamma. Du är äldst, och jag litar på att du vet vad som måste göras om någonting händer.
Jag älskar dig, kom ihåg det.

Pappa

*
*
*

Louis

Fullmånen närmar sig igen.
Inatt faktiskt, inatt är det fullmåne, och jag har blivit sjukskriven från skolan både idag och imorgon.
Min bok fungerar inte att koncentrera sig på. Helt omöjligt. Skolarbetet är också dumt att ens försöka sig på, även fast jag borde ha gjort det mesta för flera dagar sen.
Men en djup, och något överdriven suck så stänger jag igen boken och lägger den på nattduksbordet bredvid mig. Jag kastar en blick runt den tomma sovsalen, börjar otåligt trumma med mina fingrar på mitt ben och nynnar lite tyst för mig själv.
"Lou?"
Jag rycker till något när dörren öppnas med en knarr, men slappnar genast av när jag ser Milou stå i dörröppningen.
"Hej", säger jag, sätter mig upp lite rakare i sängen och ler svagt.
"Hallå", svarar Milou och tar några steg in i sovsalen. "hur är det?"
Jag rycker på axlarna och prövar ett till litet leende. "Synd att klaga".
Milou nickar, och ler lättat. "Du, vi är några i min sovsal som har samlat ihop ett gäng, om du vill kan du komma över? Vi ska spela lite poker, tror jag".
Jag höjer på ett ögonbryn, förvånad. "Spelar du poker?"
Milou ruskar på huvudet, som om själva idén är helt löjlig. "Nej, absolut inte, men jag tycker att det låter kul att dricka och spela bort alla mina pengar på en kväll".
Jag skakar på huvudet och himlar med ögonen åt hans obekymrade flin. "Du är en idiot, vet du det?"
Milou nickar allvarligt. "Ja, jag vet. Det är faktiskt en allvarlig sjukdom som heter jag-kommer-sakna-min-pojkvän-alldeles-för-mycket-och-vill-att-han-ska-följa-med!"¨

En del av mig, en del som befinner sig någonstans i min mage, vill verkligen följa med. Och en annan del verkar säga, "tja, du har ju inget bättre för dig, eller hur? Du ska ju faktiskt inte träffa Domi än, så varför inte?"
Jag lägger boken på mitt nattduksbord och reser mig upp från sängen, till hejaropen av Milou som snart går fram till min sida och stödjer mig när jag svajar lite på stället av utmattning.
"Då går vi!"

*
*
*

"Yo, Mille!"
Jag frustar till, och vänder mig till Milou. "Snälla säg att han inte just kallade dig Mille".
Milou rycker på axlarna medan en lätt rodnad letar sig fram över hans ansikte. Jag bara flinar och tar en till klunk av honungsölen någon som jag har glömt bort namnet på tryckte i min hand när jag kom in i det lilla rummet. Alla sitter på de obäddade sängarna eller på golvet, pratar och dricker. Pokerspelet har alla glömt bort. Milou gick snabbt till något starkare än honungsöl när vi kom hit, vilket både har fått honom att bli mer högljudd och ännu mer vänlig med sina vänner än tidigare, vilket säger en del.
Killen som hade ropat på honom vinkar lite och kommer fram till oss med en tjej lite äldre än oss. De båda slår sig sedan ner bredvid Milou på hans säng. Jag själv lutar mig mot sängstolpen, kastar en blick på killen och försöker komma ihåg vad han heter. Tjejen känner jag igen lite vagt, att ha sett henne i uppehållsrummet, men har ingen som helst uppfattning om hennes namn.
"Så," säger killen och lutar sig fram något mot Milou, och till och med ja känner lukten av alkohol slå emot mig. "Har du träffat Elsa, min kusin?"
Han vänder sig mot tjejen, som ler och nickar mot Milou. Han nickar tillbaka, och verkar fortfarande helt bekväm med sällskapet även fast jag helst skulle vilja gå någon annan stans.
"Jo, jag tänkte", berättar killen och sluddrar något på sina ord. "Att du Milou kanske skulle vilja träffa henne, eftersom du inte har en flickvän eller så".
Milou ler lite, och jag stirrar på honom.
"Wow, det är ju..." Milou skrattar lite, ler mot tjejen, Elsa, och tar en stor klunk av hans flaska. "Faktiskt så..."
Jag harklar mig, och tar ett steg framåt. Killen stirrar på mig, och jag känner mina kinder bli varma. Milou ser lite förvånad ut över min framfusighet. "Hej, jo, jag är faktiskt hans pojkvän, så..."

Milou nickar, och pekar på mig, fast hans finger är lite ostadigt och hamnar lite till höger om mig. "Han, han där, Louis Weasley, han är min kille, så det kan du faktiskt glömma".
Han reser sig hastigt upp, och tar tag i min hand. Han börjar dra mig ut ur rummet, och jag hinner knappt kasta en sista blick på Elsas och hennes kusins förvånade miner innan jag är utanför.

Nu är det min tur att stödja Milou, när han helt plötsligt börjar vingla runt i korridoren.
"Okej, wow", mumlar jag och börjar sakta leda honom mot trappan, och sedan till uppehållsrummet. "Du borde kanske inte ha druckit så mycket, Milou", muttrar jag, och Milou grymtar något i samtycke. Jag suckar och skakar på huvudet åt hans försök att stå upprätt, för att sedan vingla till igen.
"Du är verkligen en idiot", mumlar jag, och skakar på huvudet åt honom, något som jag verkar göra ganska ofta nu för tiden. "Kom, vi tar en liten promenad".

Vi går ganska tyst genom slottet, och kommer snart ut på området, som har börjat bli mörkt. Nästan ingen är ute, eftersom vårt utegångsförbud snart börjar gälla.
Vi går fram till ett tjockt träd och sätter oss ner, lutandes mot den tjocka stammen och den hårda barken.
"Lou..."
Jag kastar en blick på Milou, som betraktar mig medan jag sätter mig ner.
"Ja?"
"Tack".
Jag flinar åt honom, och greppar tag i hans hand. Den är ganska kall. "Inget problem".
Han stirrar ner i marken ett tag, och tystnaden lägger sig över oss. Den kalla luften verkar ha fått honom att nyktra till, då han ser mig rakt i ögonen när han ser på mig nästa gång.
"Du vet hur det finns idioter i världen?"
Jag nickar tveksamt, inte riktigt säker på vart han höll på att gå med det här.
"Jag menar, vi har Hitler, och vi har Stalin, och vi har alla dem där, och sedan finns folk som inte är fullt så stora idioter - utan bara vanliga folk som beter sig lite dumt ibland".
Jag stirrar på honom, en konstig känsla i min mage. "Jag vet inte riktigt vad du pratar om, men visst".
Han flinar lite, men fortsätter att vara ganska seriös. "Jag är ingen idiot, Louis, i alla fall inte en så stor idiot. Så mycket vet jag om mig själv, så mycket kan jag ge mitt ego. Så varför kan du inte lita på mig med din hemlighet? Varför behövde du låta mig stappla i mörker tills jag äntligen fattade?"

Jag blir alldeles kall inuti, och ryker snabbt åt mig min hand medan jag reser mig upp. Luften går nästan ur mig när jag hastigt snubblar bakåt för att komma bort ifrån Milou som nu har rest sig upp han med.
"Det... Jag trodde... Du..." Muttrar jag stammande fram, och jag kan se hur Milou sväljer.
"Louis," säger han, med ett försök till en lugnande ton. "Vad är det egentligen som får dig att tro att jag inte skulle kunna få reda på det själv?"
Han försöker kolla mig i ögonen, men jag flackar med blicken.
Mina andetag blir hastigare, och jag kastar en hastig blick omkring mig, för att känna hur min hud börjar sticka och en obehaglig känsla börjar trycka mot min hals, och gör det svårt att andas.
"Milou", Säger jag, och håller ut en hand mot honom. "Spring iväg, nu".
Milou stirrar på mig, och sedan som en bombnedslag så förstår han och kastar en blick mot himlen, och den obarmhärtiga månen som precis har kommit fram bakom ett moln.
"Du," får jag fram, och utbrister sedan ett vrål från långt bak i min hals. "Spring, din idiot!" Skriker jag åt Milou som fortfarande stirrar på mig, skräck tydligt synligt i hans ögon, men fast stående, orörlig.
Åh, han måste vara den dummaste personen på detta jordklot.



--Stella♥

JÄTTE BRA DU ÄR JU HUR DUKTIG SOM HELST KVINNA!!!!

O. M. G.
NEEJ! Inte sluta nu, vad gör du?! Vill ha meer...:c

Så himla jäkla bra!!!!!! Måste ha meeeer nuuuuu!!!!

OMG SÅ BRA ♥♥♥♥

Dadadadaaaaaaaaaaaa!!!!!! o_O

Neeeej Miloouuu!!!!

Dumma Louis!! Varför skulle du följa med och dricka ochspela poker när det är fullmåne!!!!! Åååhhhh hur ska detta sluta!?

Oh, spännande! Längtar tills nästa kapitel, måste få veta vad som ska hända!

Och gillade att Louis var ärlig och klev fram och sa att han var Milous pojkvän Superbra!

Superbra!