Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Okej. Asså. Hur har jag missat den här!? Läst de första två delarna nu, älskar det! Ska läsa ikapp resten nu!

Du skriver helt enkelt fantastiskt!


Update: W.O.W. inget annat behövs sägas.

Hej hopp!
Idag är det min födelsedag, men jag har ändå skrivit ett kapitel åt er! Skrev ju dock tre kapitel på min andra FF men har inte glömt bort er Så här får ni ett litet kapitel utav lilla mig som idag blir 21 år!
Hoppas att ni ska gilla det!



Kapitel 28
~Hermione Hjälper Till~

Jag vrider mitt tunga huvud, kvart över tre visar det lilla uret på väggen i min sovsal. Jisses, jag behöver sova, varför kan jag inte sova... Vad är det denna gången då? Jag ligger i min säng och funderar över vad som kan ha väckt mig. Jag räknar i mitt huvud upp de saker som det kan bero på, mardrömmar om mamma, nej det har jag inte haft. Oro inför skolarbete, nej inte det heller. Oro för Harry och hans mardrömmar..? Nej inte det heller. Halsbandet jag fick av Dumbledore... Nope... Ugh, halsbandet jag fick av den anonyma brevskrivaren...? Nej, inte det heller... Oro för mina vänner...? För Hermione? Nej inte det- just det ja! Lappen! Lappen i Hermiones hand!

Jag sätter mig upp i sängen och ser mig omkring, de fyra andra tjejerna ligger och sover, jag tar min rock och letar fram lappen från fickan på insidan. Jag tar den försiktigt i min hand och smyger ner till allrummet på tippande tår. Jag kikar runt och ser bara en enda person i rummet,
- ”Harry...? Vad gör du uppe så här sent?” Jag smyger fram till honom och får se hans tårfläckade ansikte och rödgråtna ögon. Han snörvlar lite medan han ser upp på mig från sin sittandes position med ryggen lutad mot kanten av soffan framför den sprakande brasan i eldstaden.

Jag sjunker mjukt ner bredvid honom och stirrar in i de vackra lågorna tillsammans med honom,
- ”Harry, hade du en mardröm igen?” Min röst är trevande och mjuk, jag lägger min hand försiktigt på hans uppdragna knä för att visa mitt stöd. Harry lägger sin lätt fuktiga hand ovanpå min, vi sitter så ett tag, inget hörs mer än lågorna som sprakar och våra andetag.

Efter ett par minuter i tystnad kan jag se i min ögonvrå hur Harry öppnar sin annars stängda mun,
- ”Han torterade dem... (Harrys röst är kall, ytlig, liten på något sätt, vi stirrar fortfarande in i lågorna) Han mördade dem, men jag överlevde... Jag är den enda som överlevt.” Jag lutar mjukt mitt huvud mot Harrys axel och kramar hans smala arm försiktigt, han lutar sitt huvud mot mitt.
- ”Harry, att du överlevde, var fantastiskt och du borde vara tacksam varje dag för det...”
- ”Tacksam... Huh, jag överlevde för att mina föräldrar dog. Dumbledore berättade för mig förra året, när jag låg i sjukhusflygeln efter att ha kämpat mot professor Quirrell och Voldemort nere i rummen under skolan. Du vet, vi berättade ju för dig i somras om allt det där om De Vise Sten och det... (Jag nickar mjukt men flyttar inte mitt huvud) I alla fall, han sa att det var för att min mor offrade sig för mig, för att hennes kärlek var starkare än Voldemort...”

En djup suck lämnar hans mun och jag ser upp på honom,
- ”Men Harry, du måste hedra din mor genom att leva vidare, annars var henne uppoffring för inget...”
- ”Jag antar att du har rätt Alli, (Han ser ner på mig) Tack Alli, du är en bra vän.” Jag ger honom ett mjukt leende, hans tårar har slutat rinna och han ser lite gladare ut.
- ”Men, vad gör du uppe så här sent?” Jag hivar mig hastigt upp ås att jag också sitter lutad mot soffan medan jag vecklar ut pappret som Hermione hade haft i sin hand.
- ”Hermione hade detta i sin hand när jag hittade henne, hon hittade svaret på vad som pågår i skolan.” Jag räcker över pappret till Harry, han tar emot det och läser det.

- ”Basilisken, även känd som ormarnas kung, är ett fruktansvärt vidunder som är känt för att vara väldigt farligt. Trolldomsministeriet har klassat den som omöjlig att tämja men den kan tämjas av skickliga ormviskare. Basilisken är en gigantisk, ljusgrön orm som kan bli upp till sjutton meter lång. Den har stora mycket giftiga tänder, men det är inte tänderna som är mest dödsbringande utan dess stora gula ögon. Dessa utgör det största hotet. Den som ser in i ögonen dör omedelbart. Hanen har en röd plym på huvudet. Enda kända fienden är tuppar, eftersom basilisker inte klarar av deras galande. Spindlar flyr från den.” Harry ser på mig med undrande ögon,
- ”Monstret i kammaren är en basilisk, minns du inte att spindlarna flydde ut genom en spricka i fönstret, de gick till och med på led.”
- ”Men, om den dödar, genom att se folk i ögonen, hur kommer det sig att ingen har dött ännu?” Jag ser fundersamt på Harry och tar tillbaka pappret. Vi sitter tysta ett tag.

Jag reser mig upp från golvet och går fram till fönstret, där bortom det blanka glaset ligger sjön, skogen och bortom det bergen. Mina tankar snurrar runt runt, regnet ringlar sig ner för glaset på utsidan och en blixt slår ner mitt över sjön. Den skickar ett mäktigt ljusspel över himlen. Min spegelbild reflekteras i det rutiga glaset och jag vänder mig hastigt om mot Harry. Mitt svarta långa hår flygandes runt mina axlar och jag stryker bort luggen från mina ögon.

Jättebra kapitel!

Yay! Tack

Gpodfbnxlöskdnvlakjdsmc Snälla, nu får du sluta med att lägga ut jättebra kapitel!

Fast när jag tänker efter...

Sluta inte med det!

Bara du inte mördar mig med det...

Det är jättebra som vanligt!
Du skriver så att man vill läsa mer!

Hej alla fina läsare!
Jag har varit i Halmstad men är nu hemma OCH har hunnit skriva ett nytt kapitel åt er!
Jag hoppas att ni ska tycka om det ^^ Tack för att ni fortfarande läser och kommenterar! Betyder allt för mig! ♥



Kapitel 29
~Blixtrar Och Ridderliga Tvillingar~

Min blick möter Harrys efter att luggen är fäst bakom mitt lilla öra,
- ”För att ingen såg den i ögat...” Harry ser undrande på mig när min dämpade röst lämnar mina röda läppar. 
- ”Vad menar du?” 
- ”Tänk efter nu, Hermione hade spegeln, Colin, Colin hade sin kamera och Justin måste ha sett basilisken genom huvudlöse Nick. Men Nick är ett spöke så han kan inte dö igen.” 
- ”Mrs Norris då..? (Jag ser undrande på Harry) Vattnet!” 
- ”Vattnet ja! Det var ju översvämning på toaletten den dagen! Hon såg inte basilisken, bara dess spegelbild.”
- ”Men, en gigantiskt orm på 17 meter, någon borde ju ha sett den ringla runt på skolan? Det är ju inte direkt något man ser varje dag i korridoren.” Jag visar ena hörnet av pappret för Harry, 
- ”Hermione har svarat på det med...” 
- ”Rören? Använder den avloppssystemet? Nu kommer ju inte jag kunna gå på toaletten igen...”
- ”Hahaha! Harry då!” 
- ”Hihi, vadå? Det är ju sant! Hahaha!” Vi båda bryter ut i ett så kvävt skratt vi bara kan för att inte väcka resten av elevhemmet. 

Harry och jag sitter inte upp så länge till, det känns som om mina ögon går i kors när jag kryper ner under mitt varma fluffiga täcke. Efter bara någon minut så sover jag tungt med drömmar om otäcka gula ögon, döda mugglarfödda och krypande spindlar överallt. En och annan mardröm om den fruktansvärda dagen då jag fann min mors kropp slingrar sig ibland in. När min klocka ringer på morgonen är jag inte alls utvilad.

- "Alli, du ser trött ut, är du okej?" Harry ser på mig med oroliga ögon medan han reser sig från fåtöljen i allrummet när mina ben fört mig från sovsalen fram till honom. Mina lockar flyger från sida till sida när jag skakar på mitt huvud. 
- "Jag känner mig inte okej, känner mig dödstrött. Vart är Ron?" frågar jag medan jag ser mig om för att finna Ronalds röda kalufs någonstans i rummet,
- "Han har redan gått till Stora Salen för att äta, du vet Ron och mat." Vi fnittrar lite och börjar sedan vandra ner mot frukosten. 

Jag sitter tyst hela frukosten, min mat orörd på den stora tallriken, mina tankar ofokuserade och mina känslor i full tumult. Jag förstår inget av det som händer just nu. Kammaren, Basilisken, profetian, Dumbledores ord och julklapp, varför händer allt det här..? Varför händer allt det här mig? Är det inte nog att jag förlorat hela min familj, mitt hem, mina vänner, min skola, mitt hemland, mitt språk, mitt liv... Räcker det inte nu? Jag är bara tolv år, hur mycket ska en tolvåring behöva ta egentligen... En liten suck undkommer mina läppar när jag reser mig från bänken och slänger väskan över axeln. 

- "Alli, vart ska du?" Harry ser undrande på mig, jag skakar bara på mitt huvud för att på något sätt visa att jag inte vill prata om något eller med någon. Min axelremsväska väger tungt utav mina block, pennor och annat småkrafs som vilar i alla de olika små facken. Jag kan känna blickar som bränner i min nacke när jag lämnar Stora Salen och alla frukostglada elever bakom mig. 

Korridorerna ligger öde, en vacker lördagsmorgon som bara sovs bort av människor. Några få elever är redan redo för den nya vårdagen, men det är ytterst få. Jag träder ut i den morgonkyliga luften, inga stenmurar, inga fönsterglas, inga väggar som skiljer mig från den rena luften. Ett djupt andetag dras och dofterna penetrerar mina vidgade näsborrar innan de färdas vidare ner i mina lungor. Men, idag finns det inget leende som sprider sig över mina annars leende läppar. 

Det bruna gräset ligger dött över marken efter vinterns kyla, endast ett fåtal små strån har vågat växa fram i en härligt grön färg där mina fötter landar medan de för mig ner för den branta sluttningen, ner mot skogen och sjön. De snirklar sig runt mina sneakers, min svarta kofta med en vit drake på känns inte tillräckligt varm när den hårda vinden sliter i armarna på den och i ansiktet på mig. 

Jag stannar upp mitt i backen, solen håller på att bryta igenom molntäcket för första gången denna dagen. Det är magnifikt, där molnen lämnar små hål skickas tunna strimmor av gult ljus ner, som spotlights över gröna träd, svart vatten och Hagrids lilla hus. Jag kan höra fotsteg bakom mig men ignorerar dem och fortsätter att dra min tröja tightare om mina frusna armar medan min blick är fäst vid himlavalvets ljusspel. En kappa läggs om mina axlar, jag sliter min blick och ser Fred vid min ena sida och George vid min andra sida. 

Fred och George ler båda mot mig och jag kan inte låta bli, min ena mungipa dras upp i ett litet leende över att se deras finurliga leenden. 
- "Vad gör ni här?"
- "Vi tänkte ta en tur i i skogen för att testa en ny uppfinning men du såg kall och ensam ut." svarar tvillingarna med en röst, jag skakar på mitt huvud men ger dem varsitt leende. 
- "Jaha, och ni tänkte vara lite ridderliga och rädda den unga mön från tristess och kyla?" får jag fram lite skämtsamt,
- "Exakt." svarar tvillingarna ännu en gång med en röst. 
- "Så, får man hänga med och se uppfinningen eller?" Fred och George tittar på varandra,
- "Inte än, den är inte klar ännu men när den är det så är du den första vi berättar för." säger Fred men de avslutar båda två med,
- "Vi lovar." Jag nickar mot dem och ger tillbaka kappan till Fred,
- "Vi ses till lunch sen va?" Tvillingarna nickar och går sedan sin väg medan de pratar glatt. 

Efter en kort stund försvinner deras ryggtavlor utom synhåll, in i skogen, så jag vänder mig om och vandrar i motsatt håll. Innan skogens höga träd omsluter mig ser jag upp mot skolan, min nya skola, skolan jag redan gått på i lite mer än 6 månader. Jag ser en svart rock fladdra långt där uppe, men vems den är kan jag inte se. 

Jag dumpar min väska vid den gamla stocken jag alltid sitter på, väskan landar tungt på den steniga marken och en liten sten som hamnade i kläm skjuts iväg mot vattnet och skuttar två gånger innan den försvinner ner i det  kalla djupa mörkret. Mina isblå ögon vandrar längs med vattnets stilla yta, så långt bort den kan komma och tankar om min älskade mamma kommer upp i mitt huvud för första gången på fyra dagar...

Du MÅSTE ge mig ett kapitel 19 juli, då fyller jag år och kräver en present...

Jättebra♥

*kommenterarförattfåettkapitelpåvärldensnästbästafanfictionochförlåtfördetmennnästbästaärjuväldigtbra!*