Boken utan namn

Nu märkte jag att de senare kapitlen var jättebra skrivna, med kommatecken på "rätt ställen". Jag blandade bara ihop med tidigare i berättelsen, för jag läste allt i ett svep...xD

Aha så bra XD Tack för att du tar dig tid att läsa

Super!

Jag har sträckläst hela (ja, det som finns obviously) och LOVE IT!!! Välskrivet, asbra handling och man är hela tiden nyfiken på vad som ska hända härnäst. Ser verkligen fram emot nästa kapitel

Och så är jag riktigt nyfiken på vad för slags övermänsklig varelse Saturna är

Ska skriva nu, bara för att ni är så snälla.

YEY!!!!!!!

Förlåt för att det tog sådan tid! Här kommer kapitel 19. Hoppas ni tycker det är bra och ni för gärna kommentera/tumma så att jag vet hur många som läser

Och som jag nämt innan får ni gärna tagga lite personer....
....En sak till. Det här var nog mitt längsta kapitel en så länge

Kapitel 19

Mina ord ekade i huvudet gång på gång innan de slutligen lämnade läpparna.
“Vi måste fly!” sa jag lugnt men inom mig hade vulkanutbrottet redan startat. Eric såg på mig med ett snett leende och nickade.
“Du har rätt, det finns bara ett problem. Jag är bunden till cellen på grund av en besvärjelse. Den kommer att hålla mig kvar för alltid eller tills Leah har tagit tillbaka den.” Jag bet mig läppen, det han berättat var ett stort problem, det skulle bli omöjligt att få honom här ifrån.
“Jag vet hur vi kan göra”, han tittade på mig med allvarlig blick, “det finns en väg härifrån om vi lyckas ta oss ut i korridoren.”
“Finns det?” frågade jag förvånat.
“Ja”, han tittade på sin arm men insåg att han inte hade någon klocka, “klockan borde vara runt två. Halv tre kommer någon med käk.” Jag nickade och snart hade vi funderat ut en hållbar plan. Eric skulle låtsas vara skadad och personen med mat skulle gå fram till honom, och förhoppningvis inte veta om att jag var där. Vi utgick att tjänster folk inte fick veta så mycket här nere. Sedan skulle jag springa ut, Eric slå ner personen och ta sig ut. Han hade berättat att han kunde röra sig i gångarna även om han var bunden och jag skulle ta mig upp och hämta hjälp.

Tiden gick fort och jag väntade bakom dörren när Eric nickade diskret mot mig. Några sekunder senare öppnades dörren och en flicka några år äldre än mig om in och ställde en bricka på golvet. Eric suckade och höll sig om benet. Flickan reagerade och började röra sig ut ur rummet.
“Aj! Snälla hjälp mig!” skrek Eric gällt och började skrika tyst. Flickan vände sig om och gick fram mot Eric, han nickade åt mig och jag rusade fram bakom dörren och sprang ut. Jag hörde röster bakom mig men fortsatte springa. Jag stannade till runt ett hörn och flämtade efter luft sedan skymtade jag fram bakom hörnet och letade efter Eric med blicken. Han var inte där, jag väntade några minuter till men han kom inte. Vad skulle jag göra, tankarna flög runt genom huvudet och tillsist bestämde jag mig för att vända tillbaka och se vad som hade hänt.

Jag tog mig försiktigt tillbaka i den smala gången. När jag kom fram var dörren stängd och jag kastade mig mot gallret.
“Pappa!” skrek jag tyst. Eric satt på sängen, hans ögon var fuktiga och jag såg att han hade gråtit. Han gick fram till gallret och kramade om mina fingrar. Vi såg på varandra i några sekunder sedan släppte han taget om mig.
“Gå, du måste gå nu!” Jag skakade långsamt på huvudet och sa:
“Nej, inte utan dig.”
“Det är försent för mig, jag är gammal du är ung, gör något med ditt liv. Ta dig härifrån!” Tiden stannade när tusen tankar flög genom mitt huvud sedan såg jag på honom en sista gång försökte memorera hans lukt, ansikte och röst innan jag vände mig om och sprang bort från cellen och min far.

Jag sprang, snavade och snubblade runt i gångar, de tycktes aldrig ta slut. Plötsligt snubblade jag på något och for ner på det hårda sten golvet och skrapade upp mina knän och handflator. Jag vände mig om för att se vad jag hade snubblat på, till min stora förvåning var det ett svärd. Klingan glänste svagt i det svaga ljuset som lyste upp gången. Svärdet satt fast i väggen men med mina sista krafter lyckades jag vicka ut det och snart stod jag med ett svärd i handen. Även om jag hade en trollstav kunde det hända att ja var skickligare med svärd. När jag var tio hade jag nämligen gått en fäktarkurs i ett halvår och det kunde vara det jag behövde eftersom magin inte var min starka sida. Jag funderade på vad jag skulle göra, jag hade irrat runt i gångarna i snart en kvart och jag var vilse, jag visste inte vad som var upp eller ner längre. Det första jag skulle gör var att hitta Rose men Eric hade sagt att hon skulle vara i närheten av han cell men jag hade inte sett några andra dörrar. I och försäg hade jag inte varit jätte uppmärksam men ändå. Jag bestämde mig för att fortsätt rakt fram och ta reda på vart gången ledde. Bakom mig hörde jag ett skrapande ljud och jag vände mig tvärt om, bakom mig stod två enorma varelser som täckte hela gången. De såg ut som något mellan hund och fågel. Tänderna såg sylvassa ut och glänste farligt. I mungipan på den ena rann det mörkrött blod. De båda hundarna morrade högt och gjorde utfall mot mig, jag drog svärdet och viftade hotfullt mot de och de ryggade tillbaka men inte tillräckligt länge för att jag skulle kunna ta mig förbi. En av de slog sin klo mot mig och det började blöda hysteriskt längs vaden. Jag svingade svärdet i det trånga utrymmet och träffade till den ena på benet och den gnällde högt. Jag högg svärdet mot magen den rispade upp ett litet sår under hakan på hunden. De båda skrek till och vände om och försvann spårlöst. Jag darrade och undrade om de hade skickat patruller för att fånga in mig, eller var det kanske hudarna som var patrullerna.

Min mage värkte och jag saktade ner tempot när jag tog mig tillbaka i korridoren. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ut ur labyrinten, för varje gång jag trodde jag var på rätt väg delades den vägen i tre och den vägen delades och så vidare. Såret på vaden blödde och jag tog av mig min strumpa för att lindra smärtan och stoppa blodsflödet.

Plötsligt kom jag fram till en stor dörr. Jag fingrade efter någon inskription som kunde öppna dörren för dörren saknade handtag. Dörren var blank som en sida i en bok, det fanns inget att ta tag i. Jag funderade ett ögonblick sedan tog jag fram trollstaven och sa högt och tydligt:
“Alohomora.” Dörren gled upp direkt och framför mig sträckte sig en lång träbro som gick över en klippa. Jag tog mig fram och prövade försiktigt bron genom att luta foten lätt på den första plankan. Den gav ifrån sig ett gällt gnisslade. Under mig var det mörkt och jag kunde inte se var marken slutade. Jag tog upp en sten som låg på marken och släppte den ner i djupet. Till min förfäran hörde jag inte stenen slå i marken. Jag brottade med tanken att ta mig över bron, den kunde leda till Rose eller till utgången. “Gör det inte, du vet inte hur länge bron har legat där!”, sa en röst i mitt huvud.
“Gör det, eller vågar du inte?” frågade någon och jag fick en irriterande bild av Moa och Josefin i mitt huvud.

Jag tvekade och prövade att stå med båda fötterna på bron. Ett högt knak hördes och jag bestämde mig för att vända. Just i den sekunden hördes ett skrik och bakom mig stod en lång man. Han hade blodsprängda ögon och hans hud var grön. Han log brett och visade sina smutsiga, spetsiga tänder. Jag tvekade en sista gång men när han tog satts mot mig gav jag mig ut på träbron. Han följde efter mig och jag märkte snabbt att han var betydligt snabbare än mig. Jag böjde mig ner tog fram svärdet och hög ett hål i en av plankorna, jag försökte förgäves hugga av det saga repet. Jag slog med svärdet gång på gång och såg hur han närmade sig. Han höjde sina armar för att få tag på mig och just då brast repet. Jag sprang så fort jag kunde mot andra sidan och bakom mig hörde jag ett hög vrål som ekade mellan grottväggarna. När jag kom fram till andra sidan såg jag att mannen hade fått tag på ett rep och hade börjat häva sig upp. Jag blundade och visste med ens vad jag var tvungen att göra. Jag höjde armen med svärdet i och skar med ett enda svep av repet som höll uppe resten av bron. Mannen skrik avlägsnade sig och jag sjönk ihop vid klippkanten. Jag kunde inte fortsätta, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Mina krafter var slut och jag kämpade för att hålla ögonen öppna. Om Leah fick vad hon ville kunde jag kanske få henne att släppa min vän. Jag orkade inte kämpa längre med en gnagande oro tillät jag mig att sova en stund. Jag hade fattat ett beslut, jag skulle överlämna mig själv på ett vilkor; att dem skulle lämna mina vänner och min familj i fred.

Superbra! Jag börjar få en myskokänsla av Eric, känns som om han är med på den "onda sidan"...

Ja, det var ett långt kapitel och jag ÄLSKAR långa kapitel. Speciellt om dom är bra också som det här!

Superbra!
(De=vi
Dem=oss)
Vad jag känner mig elak nu.
Du är jättebra på att skriva!